jag KAN!!

Det är onsdag. 10e dagen efter starten på min egen utmaning – att till fots ta mig 10 mil på 10 dagar. Idén kom från ingenstans. Det lät bra, tyckte jag. Jämnt och trevligt. Sen visade det sig att perioden var ganska illa vald, kroppen var trött från början och det fanns någon liten minibacill där inne som gjorde det extra tungt. Jag var inte sjuk, isåfall hade jag avbrutit direkt, men kroppen var inte helt hundra. Två vilodagar tog jag, onsdag och fredag. I torsdags sprang jag två pass, morgon och kväll och det var väldigt intressant. På morgonen efter vilodagen var benen tunga som bly och jag fick verkligen släpa mig fram – men på kvällen fanns det rejält med spring i stockarna. Synnerligen konstigt. Kanske 2 pass om dagen är min melodi? hehe.

Nu sitter jag i soffan, pigg i huvudet och trött i kroppen.

Jag klarade det!!

Med tunga ben, tung rumpa och slöa steg har jag släpat mig runt 10 mil på 10 dagar. För långlöpare är det förstås ingenting, men för mig, just nu, är det mycket. Farten vill jag helst inte prata om, det var bara dagens sista pass på 12 km som gick lite kvickare och så torsdagskvällens pass, men resten var ganska sorgligt slött. Det gick liksom inte att få igång benen. Men det gör ju inget!! Jag har gått några kilometer av de totalt 100, men promenader är så makalöst tråkiga. Tycker jag. Jag blir otålig och vill bara få det avklarat och så börjar jag jogga. Farten blir väl nästan densamma, men känslan är annorlunda.

Jag har varit utomhus ungefär 12 timmar på 10 dagar, jag har rört på mig och jag har övat mitt pannben. För jag gav inte upp! Heja viljan.

Jag tänker på Annette Fredskov som springer ett marathon om dagen under ett helt års tid. Hur orkar man med något sådant? I ljuset av det är 10 mil som en fikapaus. Gå in och läs och peppa henne lite – det behövs säkert!

Imorgon vilar jag benen. På fredag springer jag kanske med pannlampa i de östermalmska skogarna, om schemat tillåter.