Månad: augusti 2012

tempo torsdag!

Världspremiär i Grankulla! Idag var det första Tempo Torsdagen någonsin och det kom 3 modiga … jag är väldigt glad för det, men jag tror att vi faktiskt blir fler om bara en vecka, för det är många som anmält sitt intresse och nästa vecka är föräldramöten och annat skrafs avklarat.

Jag fick inte springa idag. Heller. Jag fick mig en rejäl omgång hos osteopaten imorse. Korta versionen: övre ryggen stel, området kring nedre kotorna är belastat, ischiasnerven klämd bakom piriformismuskeln och jag har helt enkelt ischias. Som man säger lite generellt. Fast min mynnar liksom ut i underbenet. Övningar och behandlingar så slipper man kanske åka till slakt. Well, jag fick iallafall inte springa efter dagens muskelgenomgång, så jag satt snällt (men irriterat) på min cykel. Medan de andra värmde upp gjorde jag faktiskt några plankor, armhävningar och magmuskler – bättre än inget.

Vi tog oss bort till idrottsplanen och där blev det intervallstege. Ett varv i jämn fart: 800-400-200-100 meter. Ståvila mellan varje. Nästa varv i progressiv fart: 800-600-400-200-100 m. Det var tre trötta men ganska glada löpare som vände hemåt. Jag var inte trött men ändå glad, intervaller är ju kul! Nästa vecka lär vi känna Olga, tänkte jag. Lite lagom sådär, alla ska kunna vara med.

 

 

 

 

full power

… på dagarna här. Härligt! Första veckan med de nya Sprout:isarna är snart över och vi har kastat oss över frågan ”vad är bra energi?” Vi har valt mellan bra och mindre bra – och rejält dåliga – mellanmål. Vi har pratat om varför man måste äta med jämna mellanrum när man är liten och vi har lagat världens bästa powerbars. Helt utan knepiga tillsatser. Jag läste ingrediensförteckningen från en så kallad mellanmåls-bar från Kellogg´s högt för barnen. Halvvägs igenom såg de förvånade ut, när jag var klar sa de uääk. Bra. 20 nya övertygade, hoppas jag …

Här kommer iallafall världensenklastebästa powerbars utan en massa svåra ingredienser, perfekt till hela familjen. Om man är allergisk mot ägg så tar man bort äggvitan och förvandlar det hela till müsli istället … om man är allergisk mot nötter så skippar man dem och tar lite mer havregryn och olika frön istället.

Hacka en dryg dl nötter av valfri sort. Rosta lätt i torr stekpanna och häll i en skål. Rosta en dryg dl pumpakärnor, de ”poppar” rätt trevligt. Häll i skålen och tillsätt ca 2 dl havregryn (råg går också fint), 1 dl finhackade aprikoser, 1 dl russin/tranbär/annan torkad frukt. En nypa salt på det, lite kanel och kardemumma om man vill. Rör ner 3 äggvitor och 2 msk honung och blanda. Forma 3 längder på bakplåtspapper, platta till dem och jämna kanterna. Grädda, gärna i varmluft, på 125 grader ca 30 min. Skär i lagom stora bitar. Förvara torrt och svalt, inte i kylen för då blir de mjuka.

 

Jag började förresten morgonen med Yin yoga. Bra för min inklämda nerv, inbillar jag mig. Ska avsluta kvällen med äppelplock, promenad och lite styrketräning. Plankan å sånt, ni vet. Också bra för kroppen.

 

humör och träning

Märker ni också hur humöret hänger ihop med träningsdosen? Jag har tyvärr märkt att jag kan bli ganska otrevlig om jag inte tränar. Speciellt om jag vet att jag borde (dvs inte har vilodag/ar) men av nån anledning inte gör det. Det kan bero på prioritering eller lathet men det resulterar alltid i samma sak. Huvudvärk och irritation. Som igår. Otrevligt – och jag gillar det inte.

Började därför dagen med en rask promenad. Jag har fått order om att gå mycket, gärna i ojämn terräng så att kotorna rör på sig ordentligt. När jag sprang uppe på fjället så försvann smärtan – nerven skakades väl loss, gissar jag. Den hoppade förstås tillbaka på fel ställe igen men det är tydligt att ojämnt och ganska mjukt underlag gör underverk för ryggen. Läser Born to Run just nu och blir nyfiken på det här med minimalistiska skor. Inte att springa långa sträckor i, men för att stärka fotvalv och småmuskler. Jag hade därför mina Nike Free imorse och tog några löpsteg bara för att testa. Det känns att fötterna får jobba mer, de blir säkert lite gladare också.

Ikväll blir det Tuffa Tisdag. Jag får springa pyttelite och det tänkte jag göra, försiktigt. Allt för att bli glad!

 

 

för att glädja er så erkänner jag att jag går klädd som barbamama på landet – där ingen kan se mig. Alltid får det nån att le lite …

stress!?

Men – jag trodde jag hade glömt hur man stressade! Det blir gärna så när man kan styra sina egna tider, men ju mer företaget utvecklas desto mindre tid blir det till flexibilitet. Idag har jag flängt runt och fixat det sista till höstens Sprout-start och på eftermiddagen kom en härlig grupp grabbar för sin första lektion. Vi pratade om hur kroppen är en finurlig motor som behöver energi vid rätt tillfälle – och energi av rätt kvalitet! Många intressanta kommentarer och en massa insikt redan fastän de bara är 8 år. Liten stressklump i magen, sitter fortfarande vid datorn utan nån större paus idag, men det faller snart på plats, det som inte ännu är.

Jag tänker alltså ta en rask promenad och sen yinyoga lite här på mattan. Det ska hinnas med före jag går och lägger mig, punkt slut.

förberedelser

Söndag – inte i sängen men väl på landet. En av de sista helgerna här i år. Vi njuter av dofterna, av sen kvällsbastu, av vattnet som äntligen är 17-18 grader. Det blir riktigt mörkt nu och man behöver ficklampa för att inte snubbla på stigen. Fisken har kommit tillbaka från sin semester, bara för att fångas i våra nät. Igår blev det storfångst av fina abborrar, får se vad som finns i näten idag.

Nu har jag vilat ordentligt och den rejäla massage jag fick i fredags börjar gå ur kroppen. Idag blir det träning, styrka och yinyoga hemmavid. Som Paolo Roberto uttrycker sig; det finns inga ursäkter. Har man ont på ett ställe kan man träna något annat. Det stämmer förvisso och nu har kroppen nog vilat ikapp sig. För det är också viktigt – man ska träna när man vill och när man känner för det. Inte när man inte vill. Det är min filosofi.

Veckan skulle kunna se ut såhär:

  • Måndag: Cykeltur och styrka
  • Tisdag: Tuffa Tisdag
  • Onsdag: Yoga
  • Torsdag: Tempo Torsdag – men jag får vara coach och förmodligen inte springa. Mer som vilodag, alltså.
  • Fredag: Styrka och cykel
  • Lördag: Är anmäld till Midnattsloppet men får se hur det blir med den saken …

Sprout startar imorgon! Jag är lite nervös och förväntansfull, det kommer många nya barn både till mina grupper och till de nya klasserna i Helsingfors och Munksnäs. Det finns ännu några platser kvar i Grankulla om någon vill komma med!

Nu tar jag blåbärshinken i handen och försöker fylla på förråden inför vintern. Pojkarna kom just tillbaka – det blev 2 stora gösar och en massa abborrar. Härligt.

 

 

att vara med

Sorry för tystnaden – datorn tog en liten semester. Eller, rättare sagt, jag glömde den i en butik igår. Mindre fiffigt, men nu är den hemma på köksbordet igen. 

Det kan finnas många anledningar till varför man motionerar. Förhoppningsvis gör man det för att man ska må bra och hålla sig frisk. En del gör det för att utmana sig själv. Några gör det för att tävla mot andra. Tyvärr är det många som motionerar enbart för att gå ner i vikt – eller för att hålla vikten. Man kan skriva mängder om varenda anledning, men jag tänkte reflektera lite över en annan vinkel. Det att man motionerar för att vara en del av ett sammanhang. Det att man också motionerar för att vara med i en gemenskap.

Med nya intressen kommer nya bekantskaper och nya vanor. Plötsligt finns det lopp att åka till, läger att vara med på och diskussionsforum att delta i. Kul bloggar att läsa. Man får nya bekanta och ibland nya vänner. Man känner sig som en del av något, man delar samma intresse och man är med och utvecklas tillsammans. Kanske får någon annan del av livet stå tillbaka lite medan man utvecklar sin nya hobby med allt vad det innebär. Man håller kontakten med folk, man delar sin utveckling med andra och får alltid en massa stöd och pepp och gratulationer när det går bra.

Det är härligt att få träffa nya vänner med samma intressen och allt känns bra – tills något händer och man inte kan träna som förut. Man blir deppig för att man har ont, för att man inte kan eller får träna som förut, för att konditionen och formen far all världens väg och faktiskt blir man också lite låg för att man är rädd för att försvinna från det där sammanhanget. Man läser och hör om alla lopp och roliga träningar som man inte kan vara med på. Man ser hur andra utvecklas medan man själv går baklänges. Det här är inget kul och det är inte roligt att skriva om det – för vem vill erkänna att man är avundsjuk på andra? Visst får man stöd från alla härliga människor även när man är skadad, men man kan inte riktigt ta det till sig, för vem vill vara en loser, liksom? Vem vill vara den som inte kan vara med utan bara tar energi? De här tankarna är jag varken stolt eller glad över men jag tror – eller hoppas … –  inte att jag är ensam om dem.

Så, förutom rehab och läkning och allt som kommer med det så måste jag också fundera på det ovanstående. Jag vet ju, innerst inne, att de som bryr sig om finns där även när man inte kan springa så bra. Förstås. Det vore att underskatta dem att påstå annat. Men känslan av att vilja delta, av att vilja vara med hela tiden, är så stark och det är jobbigt att omvandla den till en positiv kraft när man faktiskt inte kan springa. När man inte hänger med.

Det blir bättre. Jag har bara ont i en nerv. Det är verkligen inget att hetsa upp sig för. Jag är bortskämd och lite trött på det här och jag ville bara dela lite av mina mindre smickrande funderingar, för kanske finns det någon annan som känner igen sig?

Det blir en helg på landet. Med god mat, ännu godare rödvin (hej – jag kan dricka ett glas utan att behöva fundera på om jag kan springa imorron – yey!) och lite blåbärsplockning om det finns några kvar.

sånt här äter jag om jag själv får bestämma – keso, avocado, broccoli och groddar blir en god lunch

 

 

Jag

ger energi

Man kan också få energi på olika vis. Inför Sälen hade jag förmånen att få vara i kontakt med ett helt gäng härliga människor. Annie på Gococo, Christer på Holistic, Jan på Röjk, Sara på Tvålfabriken och Fredrik på Mivitotal/HelaPharma, bland många. Alla glada, vänliga och hjälpsamma. Alla gav en massa energi. Härligt!

Man kan också få energi av nya planer och funderingar. Just nu händer det mycket. Jag har löpförbud, vilket känns ledsamt men nödvändigt. Jag är oförmögen att fatta stora beslut själv, så jag är rätt nöjd med att beslutet fattades åt mig. Det blir rehab istället en tid. Då får man försöka fokusera om och känna att det är en möjlighet istället. Tänk, jag slipper springa! (hrm …) Jag får tid att träna annat istället, att bli stark och hel! (hrmm …) Försöker allt vad jag kan att få energi den här vägen, men om det inte går så får jag iallafall en skjuts av de nya idéer och projekt som är på gång. Det känns bra.

Sen ska man inte glömma att få i sig energi via bra råvaror och tillskott där det behövs. Jag fick stifta bekantskap både med Mivitotal Sport och med Holistics produkter i Sälen. Mivitotal gillar jag sen förut, Sport är ny (gamla Flex) och jag gillar den skarpt. En eller två shots om dan så håller iallafall jag mig frisk.  Holistic har enormt många produkter, just nu testar jag Holistic Reds som är en kraftig antioxidant-blandning. Man kan blanda pulvret i vatten eller i smoothies som jag gjorde idag. Till minilunch idag blev det en påhittad smothie på det här:

  • En näve frysta blåbär
  • En redig skvätt färsk sojamjölk
  • Holistic proteinpulver vanilj
  • Holistic Reds

Det blev ju supergott. Inte sött men gott, lagom smak av allt. Proteinpulver är annars inget jag anser att man behöver i kosten om man äter allsidigt, men nu tänkte jag dra ner lite på energiintaget (eftersom konditionsträningen minskar i mängd) och då är det rätt bra att använda proteinpulver någon gång ibland som mellanmål eller till och med lunchräddare, om man gör smoothie av den, med frukt och bär och nötter i.

Sen vill jag gärna puffa lite för Tvålfabriken i Hjo. Heja Sara som sadlat om och startat en liten fabrik och butik! Fantastiska produkter, bra som presenter och till lagom pris. Deras cerat är magiskt bra. Köp det! De har en rapsoljetvål som heter Olga, med doft av lavendel och svartpeppar – den mjukar upp stela muskler. Låter perfekt.

Nog med produktplacering för idag.

 

inspiration på olika vis

Den bästa källan för inspiration är andra människor som förstår hur man ska dela med sig, som visar omtanke och som kan säga rätt saker vid rätt tillfälle. Rubin och Catti och många andra på Sälen Running Camp är just sådana. Jag har upplevt, genomlevt och överlevt mitt andra Running Camp och sitter nu och reflekterar.

Förra året kom jag dit med bättre kondition, med färre kilon och med en frisk kropp. Min utmaning då var att hitta mina gränser, att våga utmana dem och flytta dem framåt. Jag reste hem med bättre självkänsla och mer kunskap om vad jag klarar av.

I år kom jag med en starkare kropp, men med sämre kondis och en envis skada. Förutsättningarna var annorlunda och istället för att flytta gränser har jag fått hjälp med att fatta beslut och med att bli hel igen. Jag har känt både besvikelse och lättnad och tacksamhet och jag vet nog fortfarande inte riktigt vart det här bär, men ont vill jag inte ha mer. Det måste lösas, så är det bara.

Lägret avslutades med en löptur uppe på Sälenfjället. Ljung, lavar, stenar, torv och myr. Vackert så det knep i ögonen. Stundtals jobbigt så det pep i lungorna och brände i benen. Irritation för att kondisen sviker, glädje över att man får uppleva så vackra miljöer. Jag hade ont när vi började springa men så mitt i det hela upptäcker jag att smärtan är borta. Underbenet värker inte längre. Känns ingenting. Från ont så att jag inte kunde sova till ingenting. Naprapat Mats och Rubin var överens, nerven är i kläm i en av de nedre diskarna i ryggen och tydligen har skuttandet och rörelserna uppe på fjället justerat saker på rätt sätt. Det onda var på plats igen på morgonen och det stärker teorin – nu har den hoppat på plats till fel ställe igen, nerven. Så att säga. Av Mats fick jag rådet att ta regelbunden massage och behandlingar hos osteopaten. Av Rubin fick jag rådet att skippa Lidingöloppet och bli hel. Jag följer båda. Återkommer om det sista.

Dagarna har bjudit på intervallträning, morgonjogg, stretchpass, styrka och löpning i Sälens backar. Uppemot 45 km på 3 dagar, inte lika mycket som förra året men helt tillräckligt för att min kropp ska vara trött och nöjd. Musklerna värker (på ett bra sätt!) och benen är stela. Men kroppen är full av glada endorfiner och huvet är fullt av idéer och stöd från andra. Tack Running Sweden. En underbar helg – igen!

 

 

 

 

 

intensiv dag

  • 07.30: Morgonjogg
  • 10.30-12: Backpass med Andreas Svanebo
  • 14-16: Runners Gym

Morgonjoggen är avklarad. Vi långsamma fick vara farthållare och ingen fick springa förbi oss. Skönt. Stretch på det och sen en rejäl frukost. Den lär behövas idag, förra årets backpass blev en tung historia. Ska bli spännande att få lite tekniktips av Andreas. Jag är med så mycket jag kan, jag har iallafall inte stukat foten som en av tjejerna gjorde igår.

Idag springs Helsinki City Marathon och det är Ironman i Kalmar. Många som flyttar gränser, kämpar och gläds idag. Håll tummarna för dem!

 

 

tårar

En känslosam dag, blev det idag. Vi började med en morgonstretch utomhus i perfekt väder. Frukost på det, förväntan i luften. Alla också lite nervösa inför vad helgen bjuder. Det finns ett utegym här med många utmanande stationer och vi körde 90-sekunders intervaller på ca 20 övningar totalt. Brutalt mör i kroppen efter det.

Jag fick sen massage av Rubin. Ren smärta. Jag skrek. Och blev svettig över hela kroppen. Det gjorde så ont att tårarna rann.  När jag kved ”det ska väl inte göra såhär ont” så sa Rubin att han just bara börjat. Jag djupandades och gav upp. Jag är öm och mörbultad men det är på något vis en bra ömhet. Hoppas det gör nytta.

Eftermiddagens kvalitetspass blev däremot en bergådalbana i känslor. Jag hängde på intervallerna och farten låg väl nånstans i mitten av fältet, men jag fick böja mig och inte göra alla repetitioner, benet gjorde för ont. Plötsligt kom tårarna igen, jag blev bara så överväldigad av besvikelsen. Jag vill inte ha ont. Jag ville så mycket med löpningen i år. Jag vill vara här och känna mig stark och kapabel, inte trött och tung och ha ont. Så fick jag en kram, många snälla ord och tänkte att det är just därför jag är här – känslan av att vara omgiven av omtanke och kunniga människor som delar med sig är oslagbar.

Nu vilar jag. Vi har lyssnat på en fantastisk Andreas Svanebo, men jag återkommer till det när jag har mer energi. Jag ska tänka lite och försöka peppa mig inför morgondagen. Jag får springa det jag klarar av. Däremellan får jag lyssna och lära och bli inspirerad. Det är inte dumt det heller.

holistic proteinpulver, keso och nötter – kvällsmål inför morgondagens mördarpass