Månad: april 2013

glada Wappen

Efter +10 år i Finland börjar man nästan säga ”glada Wappen” själv. Fast det heter ju Valborg. På riktigt. Här firas det med trädgårdsröjning, en jogg och festligheter hos vännerna. En bra dag!

Jag måste börja strukturera upp träningen – idag blev jag påmind av en vän att Tjejmarathon är ”ju precis typ alldeles snart”. Ups. Det stämmer nog tyvärr. Jag ska gräva fram det fina träningsprogrammet vi fått och börja bocka av. Kilometrar har jag i benen men inga tillräckligt långa ännu, så på söndag smäller det. 30 km ska läggas under sulorna innan den dagen tar slut. Får se på vilket sätt och i vilken fart, men nu ska det övas på att vara ute lääänge.

Hoppas att det blir en glad Wapp och en finfin Valborg var än ni befinner er!

tippaleipa

tippaleipä – som struvor ungefär – äts på valborg

Annonser

oj sorry förlåt

… det har varit lite tyst här på sistone. Beror på att jag kom hem från Playitas tidig onsdagsmorgon och ett dygn senare satt jag på flyget till London. Det blev inte så mycket tid för bloggande och uppkopplingen var lite svajjig. Men nu är jag på plats i vardagen igen.

Kroppen är trött, huvudet likaså och det finns en miljard saker på attgöralistan. Förra veckans träning kändes minimal men när jag tittade på min logg (en perfekt anledning att skriva ner sina pass) så hade det ändå blivit 38 km på fyra pass. Kanske bra att ligga i hårdträning en vecka då och då, så känns allting annat superlätt?

London bjöd på magnolia, grönt gräs och vårkänslor. Firade min födelsedag på tu man hand med herr M. Vi bodde hos vänner mitt i City och två morgonjoggar gick genom historiska kvarter, över Londons broar och förbi vackra hus. Resten av dagarna spenderade vi ätandes och gåendes. Borough Market i lördags med det bästa av brittisk mat, goda ostar, rosa champagne och persisk tabouléh. En kväll på restaurangen Lobster&Burger där man bara serverar tre rätter, en kväll på St Johns och en alldeles underbar födelsedagsmiddag hemma hos vännerna. Nu försöker jag ladda om, valborg imorgon och första maj framöver och närskajaghinnagöraalltjagborde.

Men ikväll blir det en löprunda. Kroppen vill nog springa långa intervaller. Tror jag.

20130426_091937

20130426_091039

20130426_090307morronjogg längs Themsen

20130426_110836

20130426_144849

fika och sen lunch på EAT – fräsch, ren och god mat

20130427_091557

20130427_111011firad med blommor och sammetsgröt på morgonen

20130427_134113

20130427_141833

20130427_144539

20130427_144923

20130427_145931Borough Market – himmelriket för matnördar. Å lite Aesop

hejdå playitas

Det här skrev jag i måndags men fick inte iväg – så håll till godo.

Sista kvällen, en morronjogg kvar och veckan är sen förbi. Idag har jag varit oerhört trött, men framåt kvällen släppte det och tanken på en sista jogg är inte längre helt utopistisk. Jag sitter på min balkong i tropisk värme med svarta natten utanför, stjärnhimlen sprakar framför mig. Musik från sportbaren – som precis öppnade och som vi inte besökt – lite folk som går av och an till sina rum och en känsla av att det både ska bli skönt att åka hem och ”jag vill ha mer av det här”.

Vad har jag lärt mig den här veckan?

Jag vet nu hur 100 km på en vecka känns i kroppen. Den är trött men inte trasig. Tack, kroppen – du är fantastisk.

Jag vet hur jag reagerar på löpning i hetta och kuperad terräng. Inte så bra. Har haft några obehagliga pulsrusningar och ”nudörjagsäkert” ögonblick. Inte så mycket att göra åt, ingen hann acklimatisera sig till den här tropikvärmen. Över 40 grader sista halvan av veckan, brännande sol. Klart man tuppar av lite.

Jag har svårt att äta när jag tränar mycket. Blev tydigt den här veckan, de flesta måltider har jag tvingat i mig. Näring är viktigt i vardagen – här är det fullkomligt nödvändigt med bra energipåfyllnad.

Det är magiskt hur mycket vatten man måste hiva i sig. Glöm 2 liter om dan – här har det gått mängder och fortfarande har jag varit törstig. Bra med Resorb i vätskesystemet, tur att jag kom ihåg!

Jag har lärt mig mer löpteknik, fått fler styrkeövningar till min Tuffa Tisdags-repertoar och vi har också hunnit med prehab för fötter och underben. Viktigt för löpare!

Tillsammans har vi lärt känna varann, trots olika bakgrund och ålder har drygt 20 löpare kämpat, skrattat, svettats och tramsat ihop i en vecka. Med fantastiska ledarna Mia, Torkel, Sandra och David – som säkert mer än en gång undrat vad det är för knäppgökar som samlats på Playitas.

Sist och viktigast av allt – jag har blivit påmind om att kroppen kan. Även efter en lång tids strul, infektioner och skräp så gör den sitt bästa, den kämpar och sliter och levererar. Jag är så tacksam att jag har den och att den funkar.

20130422_113931prehab för fötter och underben i solen

20130422_133237katthotell vid stranden – fint

20130422_135015kanariska potatisar och mojo rocho – gott så det kniper i kinderna
20130422_172045intervaller i 40-gradig hetta kräver dopp i havet – och kanske en handikapp-toalett efteråt …

20130422_172447mina nygamla adios2 fick jobba lite den här veckan

20130423_090636väldigt glad efter sista passet – 100km loggade och kjolen från LoveRunning satt som en smäck

20130423_123042poolutsikt

 

hot hot hot

Alltså. Inte kunde man väl gissa att den största utmaningen skulle bli värmen. Jag hade backintervaller och långpass högst på svåra listan – men det är värmen som knäcker. Vi har inte sett någon termometer här, men idag har det varit uppemot 40 grader.

Igår hade vi ett testlopp på 10 km. Förutom att jag inte klarar av nervpressen som det innebär att prestera på kommando så hade vi också hettan att tampas med. Några kilometers uppvärmning – jag var våt på hela kroppen. Starten gick – jag hade fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ville vara med. 2 km in på rundan – jag sa tackåhej och tramsjoggade sen av och an i hettan. Nådde fram till mitten av banan och stod med hakan i asfalten när Sandra Eriksson (jepp, hon är en av tränarna här) flög förbi i 3:40-fart på tillbakavägen. Sen lufsade jag tillbaka. 7 km blev det och kroppen kändes helt som en trasa. Jag fixar inte den här värmen, det är som att springa i tjockt lim. Andra springer på som vanligt – jag (och några till) halvsvimmar och flämtar.

Idag  var jag så sugen på det planerade långpasset att jag ändrade förutsättningarna lite och startade strax före åtta istället för nio. Det var klokt av mig – för jag lyckades få ihop 22 km varav 13 tillsammans med de andra innan värmen tog överhanden. En obehaglig start, dock – från första steget och ca 2 km in på uppvärmningsrundan så slog pulsen fullständigt i taket. Jag försökte få ner den tre gånger med att gå och till slut fick jag bara stå still på stället och vänta tills den lade sig. Mina 9 km gick inte fort … Det kändes sen lite bättre, men jag undrar om det är värmen eller den ökade träningsdosen som är boven.

Jag anslöt till de andra strax före nio och så sprang vi upp till fyren. Upp. Upp. Upp. 300 höjdmeter, asfaltväg, öken. Do the math … Kändes bra på vägen upp, gick i de sista serpentinerna upp mot fyren men på tillbakavägen trilskades pulsen igen och jag gick en bra bit. Spelar ingen roll, är enormt nöjd att jag gjorde det! Man får anpassa sig till förutsättningarna, lärde vi oss härom kvällen. Det gjorde jag idag.

20130420_075444solen går upp

20130420_100253utsiktspunkt från fyren

20130420_100202ganska glad att jag kom upp – och ner

20130420_100629

 jag med snabbsnygga Emma, Johanna och Sandra – som ju är verkligt snabb …

 

 

 

 

testing, testing

Tredje dagen på Playitas och 5 pass rikare. Den här resan blir en riktig test, inte bara av kroppens kapacitet men även huvudets. Det är en utmaning att veta när man ska backa och tänka ”nu vilar jag” och när man ska hålla i och inte vika sig för att man känner sig lite trött. Det blir en konstruerad situation när man är på träningsläger. Normalt tränar man ju inte 3 pass om dagen i en vecka så det gäller verkligen att lyssna noga på vad kroppen säger – men trots allt inte backa bara för att man är lite lat.

Igår blev det morgonjogg som gick alldeles för fort för min smak – samma runda som när vi anlände i tisdags kväll men väldigt mycket jobbigare. Frukost på det och sen hade vi Runner´s Gym – löpstyrka och löpskolningsövningar. Låg puls men rejält jobbigt i värmen. Lunch och lite vila, där jag satte Cliniderms solskydd på prov. Eller, jag skulle gjort det om jag kommit ihåg att smörja in mig. Nu är jag lite mer färgglad än när jag kom.

Eftermiddagens pass blev överraskningsintervaller. 5 minuter korta 15-sekunders rusningar, 10 minuter oavbrutna backintervaller och sen 4×500 m i hög fart. För hög, egentligen – om jag hade besinnat mig hade jag orkat 6 stycken. När huvet är dumt får kroppen lida. Jag kände mig överraskad och trött och ganska glad efteråt, för någonstans innan vi började hade jag nog tänkt avvika i mitten eller så, eftersom det skulle bli jättejobbigt och det orkar jag ju inte med – men jag fullföljde passet.

Idag var ett långpass inplanerat. Jag anslöt till gruppen som planerade 24 km, tänkte väl att den borde gå allra långsammast. Det visade sig att vi var den enda grupp som inte stannat till en enda gång. Fail, kan man säga. Vid 9 km började jag känna av värmen – 30 grader tog ut sin rätt i ökenlandskapet – och jag började må illa. Gick och joggade därför tillbaka och slutade på 14 km. Testing, testing – en lärdom rikare.

Vilade, solade vid poolen och sen blev det en timmes vattenlöpning, galet jobbigt och galet fnissigt. Imorgon står 10 km snabbdistans och lite annat på programmet – jag har druckit mer, Resorb:at upp mig ordentligt och hoppas att jag klarar värmen bättre. Testing, testing som sagt.

20130417_112539Mia visar löpstyrkeövningar

20130417_180811Nya kjolen invigd!

20130417_134037

 

20130417_184824lunch och efterrättsbuffé – å nej, jag har inte kastat mig över den ännu – lockar inte, men glassen är god!

 

boston blues

Jag sitter på Arlanda och läser en kolumn i Runner´s World. Gör det, du med.

Människor samlas i många tiotusentals, inte bara för att springa utan också för att heja, hjälpa, stötta och deltaga i arrangemang som för de allra flesta deltagare betyder att man flyttar sina gränser. Långt. Man har kämpat, tränat, gråtit, skrattat, svurit och ömmat på vägen mot ett mål. Gamla, unga, handikappade, tillfrisknade, vanliga och ovanliga människor deltar och loppen blir minnen för livet. Man blir en del av den historia som finns kring varje anrikt lopp och när terrorister väljer att attackera målgången så väljer de också att attackera hela den gemenskap, allting som omger idrotten.

Jag kan inte formulera det här – varenda terrorattack sänder känslor av illamående genom kroppen och kvar finns bara frågan vart vår värld egentligen är på väg. Någon twittrade: You go see a movie – you get shot. You go to school – you get shot. You run a marathon – you get bombed. Någonstans här vill jag bara ta min familj och mina närmaste och försvinna. Till någonstans där kärlek, empati och förståelse får råda. Inte hat, våld och terror.

Ta hand om er. Ta väldigt väl hand om er och era nära. Nu. Alltid.

 

 

lite roller

En vanlig vecka är det en del att hålla reda på. Pojkarnas träningar, skolarbete, matinköp, egna träningar, diverse möten – vardag, helt enkelt. När man åker iväg och lämnar vardagen bakom sig så försvinner den inte, det blir bara dubbelt jobb för den som är kvar. Jag har alltid försökt hjälpa så gott det går i förväg, laga mat och frysa in, se till att kylen är laddad iallafall för några dagar, planerat läx- och provläsningar och sånt.

Det här diskuterade jag en del med kompisarna när pojkarna var små och jag reste för mycket med jobbet. Är det ett kvinnligt drag, att vilja ta hand om även om man inte är där? Att se till att allt löper så smidigt som möjligt, för man har lite dåligt samvete när man är borta? Det går nämligen väldigt sällan på andra hållet. Ingen jag känner får hjälp med matlagning och vardagsbestyr i förväg när mannen/partnern reser iväg. Visst, man bestämmer själv att man vill underlätta och hjälpa, ingen tvingar en – men det är ändå ganska intressant att det är såhär. Eller har jag fel? Blir gärna överbevisad!

Inser att det här nog var första gången det kom ett genusperspektiv i den här bloggen. Nån gång får väl vara den första …

Fortsätter således med inköpslistan, parallellt med annat jobb.