godispulver

Nu har jag sett det på några ställen – senast hos Mia. Reaktioner på vad som erbjuds barn och vuxna i matväg på våra sport- och fritidsanläggningar. Här i Finland är det katastrofalt. Socker, tillsatsämnen, skräpmat, förpackat, förvarat, konstgjort. Inte en frukt så långt ögat når, inga smoothies, på sin höjd en plastförpackad rågmacka på de bättre ställena. Barn lockas med färger och varumärken, med glansig choklad, med godispulver (jadå) och hamburgare. På Esport Center, dit man går för att röra på sig, träna och må bra. Det är likadant på de flesta ställen – och ofta finns bara automater med choklad och chips och en lessen knäckemacka.

Jag vill ändra på det här. Men hur GÖR man? Slåss mot hamburgerkedjor, stora livsmedelsleverantörer och grossister? Eller går direkt till lejonets kula och ändrar på deras sortiment? Det är troligen det sistnämnda. Det här måste funderas på – för det som erbjuds, det konsumeras. Punkt slut. Det finns inte en förälder som inte har befunnit sig i en situation där barnen ber (skriker, gråter, surar) om godis, glass, hamburgare – när de SER att det finns. Sen spelar det ingen roll att man precis har sportat, ska sporta eller är ute och rör på sig. Vi vuxna är inte mycket bättre. Minsta motståndets lag, är vi hungriga och sugna så köper vi och då får det bli vad som står till buds.

Det här kan väl inte vara så svårt. Det handlar om att ta ansvar för att konsumenterna ska må bra. En alldeles ypperlig konkurrensfördel för den stora livsmedelsproducent som förstår och agerar före de andra. Lämna skräp till förmån för hälsa. Fundera på den PR-kraften en stund.

 

 

resfeber

Just har man kommit hem och så funderar man på en ny skidresa – men det får nog stanna där, på funderingsstadiet. Jag har en andelslägenhet i Österrike och vecka 11 och 12 är inbokad men vi kommer inte att använda dem. Någon som vill hyra? Hör av er så berättar jag mer!

Huset är i uppackningsstadie med underställ och pjäxor överallt. Jag har tankar och papper i högar och borde ge mig ut och springa. Kanske bäst att göra det innan kvällströttheten slår till – det blev inte mer än 5 timmars sömn inatt.

Veckan bjuder på en hel del jobb och efter en njutningsvecka i alperna följer lite mer balanserad träning och fräschare mat. Ost, salami och pasta är gott men man saknar grönsaker och frukt där uppe.

• Idag – en jogg. Kanske.
• Tisdag – Morgonpromenad och Tuffa Tisdag
• Onsdag – yoga och styrka
• Torsdag – Morgonpromenad och kvällslöpning
• Fredag – vila
• Lördag – löpning
• Söndag – långpass

nåt såntdär ungefär.

man kan ha rätt kul med en mobilkamera …

vemod

Det känns som att jag använt den här rubriken förut. Jag tycker om att resa, att få lite miljöombyte och vackra omgivningar, sol och frisk luft. Men – jag tycker nog nästan ännu mer om att komma hem, till våra rutiner och till en ganska okej fungerande vardag.

I år har vi träffat semestervänner som vi har skidat med, både vuxna och yngre har haft kul ihop och när de åkte hem idag kändes det lite vemodigt. Vi har fått ett långt sportlov i år och 9 dagars skidåkning i sträck är nog precis vad vi orkar med – men ändå känns det lite ledsamt att lämna berg och gnistersnö och marinblå skyar. Det gör alltid lite ont att skiljas.

Vi slog spiken i matkistan genom att äta pizza till middag idag. Nu är man kolhydratstankad så det räcker för hela våren. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem till lite vanlig kost igen även om vi njutit fullt ut av god mat här. I Aostadalen äter man inte så mycket grönsaker, vår servitris på det fina lunchstället berättade att hon som var från Florens inte kunde vänja sig vid att maten var så tung och så fattig på grönt – så hon fyllde bilen med grönsaker och frukt när hon kom tillbaka från sina hembesök.

Imorgon blir det en sväng inom Milano innan vi flyger hem. Tur att mataffären Peck är stängd, annars hade man rest hem ännu fattigare.

om jag ser stel ut så är det för att jag var det

 nä, jag dricker inte kaffe – men en latte kan man numera få ner …

in i klippan

Vi har haft tur med vädret – sol alla dagar utom en. Jag läste idag att årets vinter har varit den solfattigaste på länge i Finland och det märks. Man är svältfödd på ljus och sol och det nästan känns hur kroppen försöker lagra solstrålarna som bjuds.

Jag är lite trött på vanlig piståkning men jag är inte bra nog för att kunna eller våga åka helt offpist. Det blir en kompromiss i år – jag har lånat så kallade touringskidor (eller randonné som det också heter) med flexibla bindningar. Om man vill gå uppför sätter man bara fast så kallade skins under skidorna (som en bit heltäckningsmatta ungefär …), lossar bindningen och börjar gå. Efter 10 meter får man stanna och hämta andan, men eftersom det här inte är nån hastighetssport så spelar det ingen roll. När man sen har kommit dit man vill så tar man bara av skinsen och beger sig utför. Hejdå liften!

När man går ensam är det vettigt att hålla sig nära pisten, både uppför och nedför – och det räcker bra för mig. Imorse testade vi att åka lite offpist på en skuggig baksida – det var väl uppkört och vi följde spåren, rakt ner i en smal, skitbrant och stenig passage. Där nånstans vaknade min höjdskräck och jag vågade plötsligt inte någonting – i några minuter. Fick hjälp att fokusera och tänka steg för steg och med instruktioner som ”30 cm framåt, 50 cm neråt, 50 cm bakåt” så sicksackade och hasade jag mig ner mellan stenarna. Resten gick okej men några stilpoäng blev det inte.

Det fick mig att tänka på en sak. Vi fokuserar så ofta på de hinder som finns, istället för att se möjligheterna. Klyschigt, men det stämmer ju! Om man ska skida nerför en brant korridor så ser man bara stenar och klippor som omgärdar pisten och om man är som jag så hamnar man förr eller senare med skidspetsarna rätt in i klippan. Men – om man skidar nerför en precis lika brant pist utan hinder så behöver man faktiskt inte alls mer plats, man skidar ner och vänder sig om och kollar på spåren som går rätt okej i mitten. Utan rädslor och låsningar. Det är när man ser begränsningarna som man går i lås, trots att de egentligen inte alls borde styra oss.

Efter dagens visdom kommer dagens bildström. En ganska okej lunch idag … 🙂

 en liten ”kalte platte” på italienska med delikatesser från Aostadalen

passagen ovanför herr M blev morgonens utmaning …

på väg ner till Stadel Soussun, dagens lunchställe

igår kväll åkte vi pistmaskin till middagen

på höjden

Aostadalen är lika vacker som förra året och det är lika lite snö. Alldeles bra för piståkning men den där efterlängtade offpisten är mest hård och uppkörd skare. Vi bodde första natten i en gammal lada – en rascal – ombyggd till bed&breakfast. Det är så härligt när någon lagt ner sin själ och skapat en upplevelse. Unikt och väldigt vackert.

Andra natten blev det Rifugio Grande Halte, mitt i pisten. Som att sätta sig på en sen afterski i backen och aldrig komma därifrån, på nåt vis. Förrän morgonen därpå. God mat av lokala råvaror, härliga gäster från olika länder och sprakiga papperslakan. Vi somnade på ett mörkt berg med små blå blixtar från lakanen varje gång vi vände oss.

Nu har vi bott några nätter  i en hyrd lägenhet. Varma element, fluffiga täcken och någon annans köksutrustning – men väldigt bra och gott om plats. Trötta efter en dagar på berget, fundersam på hur jag ska orka gå uppför med skidorna imorgon och lite röda om kinderna efter sol och hög höjd.

Imorgon ska jag försöka mig på en morronjogg – tar väl samma runda som förra året här. Det är bra med sportigt lov och det är bra med god mat. Man laddar upp och man laddar ur.

Uppkopplingen är milt sagt sporadisk, så jag återkommer när jag kan. Fram tills dess kommer lite bildbombning. Hoppas ni som har sportlov också får frisk luft och bra vila.

utsikt från refugio Grande Halte kl 09.05

här bodde vi första natten – B&B

hooked

Fick det bekräftat. Igen. Jag är beroende av utomhusträning. Igår tog det emot att sticka ut näsan, minus 1 och stickiga otäcka snöflingor i vinden. Modd på marken och allmänt ruggigt. Men den jättetuffa ledaren till Tuffa Tisdag kan ju inte stanna hemma på soffan, så jag tvingade ut mig och en timme senare var jag alldeles bubblig inombords. Igen. Som vanligt efter våra pass. Det är något magiskt som händer där i mötet mellan frisk luft, kämpande deltagare, fniss och mjölksyra, puls och trötthet. Man blir glad. Ända in i benen. En bit in i passet var det ingen som kände den sticksiga vinden, vi låg på marken och njöt av att se himmel istället för lysrör ovanför oss, vi slapp dammiga gymgolv och kunde fästa fötterna i kritvit kramsnö.

De här övningarna gjorde vi – prova själv!

• Uppvärmning med jogg, upphopp och kålmaskar.
• Squats, med och utan benlyft.
• Armhävningar – vi kämpar vidare med våra egna mål!
• Tricepshävningar – vi har precis börjat öva och är noga med att göra dem rätt.
• Mountain climbers – raka och diagonala
• Situps med boxning, raka och sneda och statiska
• Ryggövning – ligg på mage, raka armar, flytta-snöboll-framifrån-och-bakomryggen i en cirkelrörelse.
• Benlyft – ligg på mage, spänn musklerna och flytta benen raka ut åt sidorna och in till mitten igen.
• Lite backlöpning däremellan för pulsen
• Jogg tillbaka till mötesplatsen.

Alldeles underbart. Längtar till nästa gång!

 

sociala chokobollar

Igår blev det en måndag där lite saker lossnade – ett viktigt möte, några namn, nya kontakter. Det behövdes. Lite roligt också – jag gav en påse med energiska chokladbollar till Alexander Stubb (europa- och utrikeshandelsminister, triatlet och nätverkare). Chokladbollarna hamnade på twitter och snappades upp av Radio X3M som lät lyssnarna gissa huruvida det var Stubb som twittrat om nyttiga chokladbollar eller om det var Maria Sid (fantastisk skådespelerska). Så plötsligt hörde jag om mina chokobollar på radion. Tänk.

Åttans Måndag blev Treans, jag började alldeles för sent och sprang rundor kring huset eftersom pojkarna var själva. Det blev 3-4 backar istället för 8, men benen var med mig och farten var glad, så det gjorde ingenting alls. Ut kom jag iallafall och jädrariminlåda vad jag har träningsvärk i snöskottarmuskeln! Den sitter i bakre, övre delen av armen, mellan biceps och triceps – och den fick jobba lite till efter löpturen. Tung snö på stor infart = nån måste fixa.

Idag är det Tuffa Tisdag, där blir det ingen ändring. Ser fram emot en riktigt rivig kväll, vi överträffar oss själva vecka för vecka. Jag har lite i smyg utmanat mig själv att ta en löptur varje dag fram tills vi åker, det blir ändå bara 4 stycken, för det är nog osannolikt att det blir så mycket löpning i alperna. Alltid nån lutning i vägen där.