Månad: maj 2012

ingen mara – ingen löpare?

Kikade lite på läsarstatistiken här – när man har en liten blogg som jag så märks det direkt när man inte varit aktiv och kommenterat på andra bloggar, trafiken sinar betänkligt. Men jag skriver ändå, alltid är det väl någon som läser … (här ville jag lägga in en smiley men det är så töntigt, haha).

Några få dagar kvar till Stockholm Marathon och det märks i träningsbloggarna. Många, många ska springa och sidorna fylls av nervositet, sista-minuten funderingar och kostråd. Är jag lite krasslig? Har jag ont någonstans? Tider diskuteras, vädret avhandlas, klädval och skoval och musikval och vägval (nä). Det är smått irriterande för en som inte springer så långt men samtidigt liiite lockande. Som att bli invigd i en hemlig klubb, på nåt vis.

Är det så att man inte är en riktig löpare förrän man har sprungit en mara? Jag får ofta höra ”äh, vänta bara, du kommer att springa marathon, du bara stretar emot i onödan”. ”Alla som springer hamnar förr eller senare i startfållan på en mara.” Det där gör att jag sätter  mig ännu mer på bakhasorna och säger Nähä. För sån är jag. Motvalls käring. Ge mig en någorlunda okuperad mara på fina skogsvägar eller slingrande landsväg. Bland sommarbjörkar och små sjöar, eller vid havet. Då, då kan jag kanske fundera på saken. Men 42.2 km i dammig stadsmiljö på asfalt? När jag har nära-döden upplevelser efter 21.1? Skulle inte tro det. Hur fasen motiverar man sig till det? Måste vara fruktansvärt trist. 4 timmar tristess och smärta. Eller? …

Jag sprang Lidingöloppet förra året med lyckokänsla i bröstet. Före LL fick jag höra att man tvistar om vad som är jobbigast, LL eller en mara. Ja, inte vet jag.  Visst var Lidingö det tuffaste jag gjort – men samtidigt har jag aldrig någonsin upplevt sån eufori under löpning. Vacker bana, glada människor, skugga och sol och mjukt underlag. Backar, javisst, men de gick ju både uppför och nerför … Det blir LL i år igen  och jag hoppas innerligt att jag får samma glada känsla i magen när jag springer.

Kanske det är det som definierar om man är en löpare – den där lyckokänslan man kan få när man springer – snarare än distansen? Jag bestämmer att det är så, det känns så väldigt mycket mer motiverande, tycker jag. Om det sen är 2, 10, halvmara eller mara, det spelar väl ingen roll.

Lycka till alla ni som springer på lördag. Jag önskar er glada fjärilar i magen som bär er hela vägen i mål, i en takt som känns bra.

fantastiska Isabellah Andersson – med glada kranskullor

komma tillbaka

Det börjar kännas lite bättre – inte i benet men i huvudet … Jag beslöt just precis att jag inte åker till Sommartåget som planerat. Det var inget lätt beslut, jag hade så gärna velat vara med. Det låter helt enormt roligt, men det är bara 6 veckor dit och jag kommer inte att vara i rätt form för 45-50 km då. Benet behöver lugn och ro, rehab, styrka och lugn löpning. Jag vill kunna träna riktigt bra till Lidingöloppet i september och om jag skulle bli mer skadad pga Sommartåget så funkar inte det.

Jag ska alltså fokusera på att bygga styrka, smidighet och form och så toppa med löpning när benet tillåter. Kajaken kommer med ut till landet och så ska jag paddla runt öarna på morgnarna. Paddla till fastlandet för joggingturer och sen sätta upp min hemgjorda TRX på lämpligt ställe. Det blir en aktiv sommar. Intalar jag mig.

 

 

 

mardrömsstart

Jag drömmer ofta att jag kommer för sent till flyg, till möten och till andra saker som ska göras. Well, idag blev mardrömmen sann. Jag har fått i uppdrag att prata om sambandet mellan hur man äter och hur man mår, på en temadag för nior. Det kändes lite läskigt, men jag började förbereda mig och planerade att göra klart det sista idag. För det var imorgon temadagarna börjar. Trodde jag. Ända tills jag får ett samtal som börjar ”- Var är du?”. Den där paniken som sprider sig i kroppen, allt blod rusar från huvet och liksom försvinner bort och så försöker man tänka, prata och agera samtidigt. Jag fick förstås erkänna rakt av att jag hade skrivit upp fel dag. Första gången någonsin. Kastade mig i bilen med diverse hopplock och inser att jag inte tankat. Slänger in bensindunken i baksätet utan att veta om det var rätt sorts bensin. Står 0 km kvar på mätaren. Biter ihop, tänker igenom vad jag ska göra på temadagen (den timme som finns kvar) och försöker ligga i friläge i nedförsbackarna. Kommer fram. Rusar in. Puh.

De två klasserna gick okej, trots allt. Den första blev lätt panikartad men den andra funkade. Utan fancy presentation och utan utskrivna recept, med skoltrötta och sommarlovssugna nior. (Och med ett kärlekspar som vägrade släppa taget om varann på hela lektionen. Vet inte om det var gulligt eller hopplöst.) Imorgon är jag i tid.

Igår blev det grillad entrecote med grönsaker och halloumi. Kändes bra efter 10 km jogg och en dag av sol och husägarfix.

 

 

tid att tänka

Idag åkte vi ut till ön, bara över dagen. Jag vaknade dödstrött, en såndär dag när man inte ens orkar knyta händerna ordentligt. Det blev som tur var bättre under dagen och imorgon planeras det en ny testjogg. Hoppas på smärta under 5 … (man är ju lite knäpp).

Det var härligt att komma ut till landet och bli påmind om allt jobb vi gjorde förra året – av vattenskadan syns inte ett spår, köket är uppfräschat och hela huset fixat. Nu ska vi bara trolla dit en miljon paket isolering till innertaket. Det blir en killig utmaning – och då menar jag inte att det är ett jobb för män. Sen blev det lunch nere på klipporna och sen tror jag att den stora tröttheten övermannade mig för jag somnade visst en stund där i solen.

Sommartid är alltid tid att tänka och reflektera. Man funderar på förra sommaren, man tänker på vad som ska ske under hösten. Förra året hade jag just bestämt mig för att lämna mitt jobb för att starta eget och det var många tankar och en del oro som flög runt i huvudet. På formplanet hade jag klarat mig igenom en sockerfri vår och mådde bättre än på länge. Några kilon tappades på vägen, utan att det egentligen var meningen och träningen gick prima. I år ser det lite annorlunda ut. Jag har startat företaget och står inför en massa spännande beslut. Jag har lärt mig tonvis men jag är fortfarande novis och det kommer att ta tid innan jag kan leva på det här. Formen är inte som jag hade tänkt mig, benet trilskas och jag märker verkligen av den minskade träningsdosen, både runt midjan och på humöret. Sockerdosen kämpas det med – men jag har iallafall snart 2 godisfria veckor (NÄ, 80% mörk choko är INTE godis, å hör sen). Nya rynkor, nya gråa hår – men samtidigt mer erfarenhet, många nya bekanta via träning och löpning och allt som allt är livet ganska bra. Min familj är frisk och egentligen är det absolut det enda som betyder något. Man måste påminna sig om det när man trillar ner i självömkan.

Det blir en fin sommar i år. Eller hur?

eftermiddagslur i paradiset

love!

Man bara måste älska den här toppen. Köpte den från LoveRunning på Göteborgsvarvet, sådär blåbärsblå som jag gillar. Ärmarna jag hade under Göteborgsvarvet är i samma färg. Jag använde toppen för första gången idag när jag cyklade till och från ett möte. Ca 30 km blev det och det gick rätt mycket snabbare hem för då slapp jag fundera på svett-situationen … Jämfört med för några år sen så gick hemfärden nästan 10 minuter fortare. Det beror nog mest på att de har fixat till cykelvägarna, om man vågar så kan man stå på ganska bra i nedförsbackarna från Böle. I vilket fall, toppen är underbar, den har avtagbara inlägg för oss som så behöver och den är skitsnygg i ryggen. Liten ficka bak, lagom lång, sitter perfekt.

Idag blir det trädgårdsarbete och kontorsfix. En helg hemma och på landet, vi ska få massor gjort och jag tänker träna just det jag känner för. Härligt. Solen strålar, det doftar faktiskt lite försommar och fåglarna vrålar sådär som om de gick på fågelknark igen.

 

 

5.5 på en skala

Dags att testa benet idag. Till på köpet var det den lokala miltävlingen idag – Kurrerundan – men den hade jag redan skippat, jag hade blivit vansinnig om jag sprungit långsammare än förra året … Planen är att komma under 50 minuter på milen i år, det måste bara gå. Fast inte nu när benet lever sitt eget lilla elaka liv.

Jag blev alltså omsprungen typ 20 gånger av trötta löpare, eftersom sista två kilometrarna lägligt går just där jag sprang. Jag stannade och hejade, förstås. Övriga flanörer tittade på mig som om jag var helt knasig – vem står i löparkläder, utan nummerlapp, och hojtar Heja Heja? Ensam?

Mötte sen snabblöparen Patrik vid målgången. Utan klocka. Han hade ”väl sprungit på kanske 45” trodde han. 42 minuter, var det när vi kollade. Hoppsan. Bara sådär. Otroligt.

Tillbaka till benet. Fick ju springa om det inte gjorde ondare än 5. På tioskalan. Hm. Det gjorde ont som kanske 5.5. Eller 6. Så jag tog det väldigt försiktigt, försökte känna efter när det gör ont, hur det gör ont, om det ändrar sig med stegändring, om det blev mer eller mindre. Såg nog ganska konstigt ut. Nu ska jag stretcha ordentligt. Blir cykel imorgon och förhoppningsvis en runda i helgen.

Om man inte kan springa kan man ju äta. Men – och håll nu i hatten – jag har inte ätit godis sen förra veckans tisdag!! (ni som inte har fötterna i godisträsket kan bortse från det här …) Kloka MarathonMia utmanade mig på 10 godisfria dagar och jag har nog tappat räkningen, men det går bra nu!! Anna mot godiset 7 – 0, eller något sånt. Tack Mia. Du fattar vad som krävs. En tävling … När jag har vunnit över mig själv ska jag få en fotbehandling. Bra vinst, eller hur?

Äta, var det ja. Dagens frukost. Ganska gott! Lyxar med jordgubbar just nu och blundar för att de är importerade. Man kan inte vara duktig jämt.

 

 

osteopat, fysio, naprapat ….

När man får ont i kroppen är det inte så lätt att veta vart man ska vända sig. Ska man gå till en läkare – i det här fallet en ortoped – eller ska man gå på massage? Ska man till en naprapat, till en fysioterapeut eller till en osteopat? Det krävs nästan en utbildning för att veta vem som kan hjälpa.

Jag började med massage när mitt ben krånglade men det hjälpte inte. En tur till fysioterapeuten som konstaterade att det inte var någon nerv som låg i kläm. En snabbis hos naprapaten före Göteborgsvarvet och idag var jag hos en duktig osteopat, på inrådan av Mammaspring. Det var en positiv upplevelse. Han såg rätt snabbt att mitt bäcken är felvinklat, han la ett litet ben i ljumsktrakten rätt, han behandlade rygg och rumpa och låste upp hela ryggen, det sa knaxknaxknax på en gång. Det var ganska smärtsamt och han sa att jag förmodligen skulle känna mig rätt överkörd ikväll. Nästa vecka ska jag dit och bli filmad när jag springer, för att se var problemet ligger. Kära nån. I underkläder. Hemska tanke.

Men, bästa av allt – om det inte gör mer ont än 5 på en tiogradig skala så FÅR JAG SPRINGA!! yey! Inte idag, men försiktigt imorron. Jag gillar honom. Nu hoppas jag på underverk.

 

annan träning!

Den här helgen har fyllts av de bästa vänner man kan tänka sig, av stor fest och god mat. Jag har tränat skrattmuskler och dansben, konstaterat att pole dancing är en alldeles för tuff och krävande sport och så har jag promenerat en bra bit i sommarsol.

Med risk för att mina festvanor kan missförstås så måste jag också erkänna att jag numera sportar en ganska rejäl bula i pannan. Herr M och jag blev lite övermodiga på dansgolvet och det slutade med att jag fick närkontakt med golvet. Isen var slut, så jag fick använda två djupfrysta köttbullar i en servett som kylning. Det fungerade sådär. Jag kan alltså konstatera att platåskor med 15 cm klack inte riktigt är kompatibelt med bugg. Så nu har jag min bula på bakbenet och en i pannan – känner mig som andrasortering …

jack i pannan – dans är livsfarligt

lätt eller tungt?

En vän undrade varför känslan i träningspassen skiljer sig åt så mycket – varför det ibland känns jobbigt nästan redan innan man har börjat och ibland känns ologiskt lätt. Jag började fundera. Den här vintern har jag tränat ganska strikt efter ett program, så jag har redan i förväg vetat vad som väntar när snörat på mig skorna. Det betyder också att kroppen har ställt in sig på passet – och i de flesta fall har det här inneburit att jag har varit lite nervös, pulsen har varit lite högre än normalt och jag har inte riktigt sett fram emot det. För ärligt talat, vem ser fram emot att springa 12×400 m i alldeles för snabb fart, eller ännu värre – 6 x 1000m? Kanske lite backintervaller? Nä. Not me.

Det är i det här läget som det kan vara klokt att fundera på hur kroppen fungerar. Tester har visat att redan innan du hinner tänka ”jag orkar inte mer” så har kroppen fångat upp signalerna, insett att du mentalt inte är med på banan och så drar den i bromsen – dvs den slutar anstränga sig. No more extra energi, inget extra adrenalin, ingen extra syresättning. Så, om du redan i början av passet tänker – äääh, jag vill inte, intervaller är öken, jag kommer säkert inte att orka mer än två – så är sannolikheten stor att det är just så det blir. Kroppen levererar inte något extra, för varför skulle den gödsla med energi om du ändå inte tänker dra nytta av den?

Däremot – om du tänker ”aaah, kvalitetspass! Dags att köra på, jag ska bli starkare!” så belönar kroppen dig med lite extra kraft, effektivare syreanvändning och kanske lite endorfiner på det – och du orkar! Förstås. Många har hört frasen ”oavsett om du tror att du kan eller inte kan så har du rätt” (fritt översatt). Det stämmer!

När man har styrt upp sin träning utifrån ett schema så försvinner också en hel del spontanitet – man varken orkar eller hinner kanske ge sig ut och springa bara för att det skulle vara skönt eller för att man har lite extra spring i benen. De passen brukar ju vara de som känns lättast, de passen som kroppen verkligen ber om. Återigen, ett pass som man känner för och kanske längtar efter blir ofta alldeles fantastiskt, för man är positivit inställd från början. Kroppen levererar det som du undermedvetet ber om!

Så, om du tycker att alltför många pass känns tunga trots att du borde vara i form, fundera lite på det mentala. Intala dig själv att du är stark, att du kan, att du vill och att du ska. Att du väljer att träna för att du kan! Att du tränar för att det är roligt och för att du mår bra! Upprepa de här positiva tankarna, ofta. Se om det gör någon skillnad – jag är övertygad om att det funkar.

Jag önskar er en glad och lätt helg, med mycket frisk luft. Själv ska jag träna ett intensivpass i dans (partaj!!!) och återhämta mig imorgon med brunch. Man måste variera sin träning …

surdegsbröd med valnötter, god ost och lite salami – frukost hemma i barndomshemmet

ajajaj

Cykla utan cykelbyxor. Det går ju, men det är inte så behagligt. Iallafall inte när man stannat och ska sätta sig igen.

Idag tog jag mig i Kari Traa-kragen och gav mig av på en runda som såg väldigt lång ut, men som visade sig bara vara knappa 27 km. Så i cykelsammanhang inte speciellt långt. I Anna-sammanhang: helt tillräckligt. Intressant när man är van vid att flåset är det som gör en trött – på cykel är det benen som tar slut. Rundan runt Bodom-sjön är fantastiskt vacker, allting är illgrönt och nyutslaget och till och med kirskålen bidrar till skönheten. Men, den är kuperad. Inte lite, utan som i en seriestrip: uppner uppner uppner. Jag är för feg för att brassa på nedför och inte stark nog att trycka på uppför, men jag hade roligt och njöt av vårregnet, helt vindstilla och varmt. En fin tur. Nu ska jag stretcha och stärka och massera lite.

Inväntar middagen. Det kom visst en viktig hockeymatch emellan. Finland-USA i kvartsfinal. Jag lär få vänta ett tag …

men hur GÖÖÖR man för att inte få med sin jätterosa arm i bild? rynkig, osminkad och regnad på, med ny Kari Traa-topp.