Månad: november 2014

inte löpare mer?

Sent i somras ville inte knäna vara med på nån löpning längre. Det vänstra gjorde ont just under knäskålen och det är väl rätt säkert att det rör sig om hopparknä. Det högra är mer obestämt ont, inne i knäet. Det har funkat okej att springa, det är efteråt det har gjort ont. Sådär så att jag inte kan sitta på knä, framförallt inte på höger. Lätt magnetröntgen visade inga skador och jag HAR haft löpvila, väldigt länge. Försökt hålla lite kondis uppe med crosstrainer och cykel, men det är ju så trååååkigt. Eller hur, Coyntha? 🙂 Förra veckan sprang jag lite – och vet ni, det kändes okej efteråt. Inte helt smärtfritt, men mycket bättre än förut. Jag vill så gärna komma igång igen, vill ha löpningen som min ventil precis som förut. En stund att tänka, utan musik och ljud och ljus, bara ute i friskluften.

Det här händer när man förvandlas från wannabe-löpare till icke-löpare:

– Man får dålig kondis. Oj, så snabbt det går utför. Pust.

– Man blir lite rundare om rumpan och benen, för den där förbränningsträningen blir liksom inte av …

– Man blir irritabel och lätt folkilsk. Fråga min man.

– Man blir avis på alla som studsar fram överallt, med löpskor och röda kinder.

– Man känner sig utanför de vanliga kretsarna med löpare som man håller kontakt med, ”alla” tycks springa massor, överallt – och OJ vad de upplever grejer som jag inte gör.

– Man tycker rätt synd om sig själv. Självömkan deluxe.

Ungefär sådär.

Imorgon står 6 km på schemat. Jag längtar. Trots att det blir överjobbigt.

 

o-balansen

Livet far framåt i raketfart just nu. Inte har jag haft fokus på bloggen eller på dammtussarna under sängarna. Inte heller på det tomma kylskåpet hemma eller på min egen kosthållning, något som verkligen måste förbättras. Jag jobbar lite för många kvällar just nu och tiden hemifrån blir alltför lång. Får fundera på det där med balansen – det spelar ingen roll hur gamla barnen är, de behöver ändå hjälp och stöd med många saker. Tur att de är så duktiga med det praktiska, de klarar själv av packningar och frukostar och andra dagliga ting. Det betyder inte att de klarar sig utan föräldrar – och jag klarar mig inte utan dem. De där stunderna vid läggdags, med en fråga ”kommer du intill en stund, mamma?”, med näsan mot en varm alldeles-snart-tonåringsrygg och en hand i min. De stunderna önskar man kunde varat för evigt.

Imorgon kommer de två till gymmet och tränar lite med mig. Sen går vi dit de vill – kanske på fik, kanske på Starbucks (huga) och kanske på bio? Spelar ingen roll. Sålänge jag får sitta nära.

IMG_20141017_131410en av de två – men ögonen är desamma

sushi frenzy

Söndag idag och pojkarna bestämde att det skulle bjudas på sushi. Tack, sa jag – eftersom jag inte lagar nåt på söndagarna, det gör den manliga trion i familjen. Det gick ovanligt bra för kockarna idag trots att det ju är rätt mycket meck med sushitillverkning. Bjöds både på nigiri och maki-rullar och lite sashimi on the side. Jag åt tills jag blev fyrkantig, kanske det var kvällen före som gjorde sig påmind. Vi var nämligen på fest och även om intaget var mycket måttligt så dråsade vi i säng först vid halv fyra! Det straffar sig dagen efter, kan jag säga. Sushin satt fint som söndagsmat.

20141102_191018

20141102_190918