Vilken sommar. Varma kvällar, semesterliv på ön, båtfärder och vänner, skratt och god mat. Jag – och vi – njuter och samlar kraft till hösten. Utöver njutandet så är jag less, besviken och trög. Kroppen och huvudet är återigen i osynk och jag har funderat ganska mycket de senaste dagarna. Precis som förra året så tog Tjejmarathon ut sin rätt, fast i år gick det enklare och löpningen kom igång sådär lite lagom igen. För några veckor sen började jag få känningar i knäna igen – fast på helt nya vis. Spännande hur många olika knä-ont man faktiskt kan ha. Hm. Ett ont i vänster och ett annat ont i höger. Själva springandet gör kanske inte så jätteont men det känns rejält efteråt. Det smärtar, på ett sätt som inte känns bra alls. På tisdag har jag faktiskt en tid hos duktig ortoped för att kolla upp knäna – det blir lite 2-i-1, ett besök – två knän. He he.
Jag borde alltså inte springa, gissar jag. Vad gör jag då istället? Jo, jag läser allas instagram- och fb-inlägg om Swiss Alpine och Axa fjällmaraton och härliga sommarrundor i värme och regn och höstens millopp som är på väg och … ja. Sitter helt enkelt här och blir less. Less för att jag inte presterar, less för att halva jag inte har lust att springa när det inte funkar, less för att det hela tiden känns så motigt. Dubbel-less för att alla andra kan och vill och faktiskt gör. Jag vill ju egentligen. Jag vill också ta i, kämpa och utvecklas. Så sitter jag också här och funderar på om jag faktiskt skulle sprungit bra om jag inte vore skadad. Förmodligen inte – och det retar mig ännu mer. Den där latmasken som armbågar sig fram när den märker att det finns en liten spricka.
Jag tycker att man läser alldeles för lite om känslor som dessa. Det finns så många underbara inspiratörer där ute, på olika vis. De glada för nya resultat, de glada för att livet är i balans, de duktiga på att förmedla att om man bara är snäll mot sig och slutar fokusera på prestationen så blir det bättre för helheten. Jag läser och förstår men kan inte agera – det känns så ofta som att det inte gäller mig. Jag mår ju bra när jag presterar, även om logiken förstås säger att mina prestationer inte definierar den jag är. Jag mår bra när jag är i ett flow med hel kropp och bra träning – alla bitar synkar och det ryms färre negativa tankar. Sen faller en bit bort och då rasar de andra också med. Äter sämre, får ont, blir sur och besviken. Ser allt det där som jag inte lyckas med och fokuserar på fel saker. Det känns som att jag inte har någon plats i det där gänget som gör bra saker och som följer sina träningsprogram och lyckas med sina lopp – mitt sammanhang försvinner liksom. Även om det på många vis är ett virtuellt sammanhang med människor som jag både har och inte har träffat förut. Hur ska man få det här att gå ihop, då? Är det fel att planera och styra efter prestation, om man tycker att man mår bra av det? Och om det är det, hur gör man då för att hitta sitt flow med en annan metod?
Jag skulle väldigt gärna vilja veta, faktiskt. Jätteknepiga tankar. Jag läser igenom och inser att jag verkar helt knäpp, men må så vara. Kanske är det någon som känner igen sig – eller kanske är det någon som har något klokt att tillföra? Jag VET att jag inte måste springa milen på 45 minuter eller klara ett bergsultra, jag är ju ok ändå, men det är inte alltid så himla enkelt att få ordning på det där flow:et i huvudet …
på studs 