avsked

Igår tog vi farväl av vår kissekatt Mozart. Han blev 17 år och till sist orkade han inte mer. Jag satt med honom i famnen när veterinären gav den sista sprutan och han somnade så fort. Det kändes som att han spann där, i famnen, länge efter att han slutat andas.

Han har varit med mig hela vägen från Lund, till Helsingborg och via Stockholm hit till Helsingfors. Han har funnits där alltid i pojkarnas liv och saknaden är enorm. Jag var inte beredd på hur stark sorgen är, det river och gör ont och jag vill bara ha honom tillbaka. Pojkarna är förtvivlade. Deras första stora sorg.

Hejdå älskade lille katten. Solen skiner för dig idag.

 

Annonser

egen träning

Nu är jag igång med träningen! Ja, med min egen alltså. Crossnature-grupperna är ju inte till för mig utan för alla deltagare och även om jag joggar med och visar och rättar så blir det förstås inte någon fokuserad träning för egen del. Nu har jag tagit hjälp av en som verkligen vet vad hon talar om – the one and only Madde – för att jag ska hållas hel och bli stark så att jag åtminstone kan hålla mina grupper utan att tuppa av …

Upplägget är enkelt – 3 styrkepass och 2 cardiopass per vecka, plus lite cykel hit och dit sålänge säsongen tillåter. Jag gillar att styrkepassen är fokuserade och det känns inte svårt eller mentalt jobbigt att få dem gjorda – en dag ben, en dag bål och överarmar och en dag rygg och axlar. Ungefär sådär. Klart att det finns omöjliga övningar men det är väl meningen att jag ska klara dem så småningom – jag som trodde att excentriska chins var någorlunda lätta. Ehh … Jag var väldigt lik en tung påse potatis när jag försökte hålla emot men bara rasade ner från stången, gång på gång. Ont i händerna gjorde det också.

Det blir bara att försöka igen eftersom det är ”potatispåsedag” idag. Kanske jag orkar 1 mer idag än förra veckan?

Min helg fylldes av finaste långväga vännerna, god mat, mycket prat och skratt. En energikick som räcker länge – tillsammans med höstsolen som lyser hos oss. Livet är bra härligt.

vår terass är nästan färdig – fint att solen skiner …

o-bekväm

Igår när jag stretade genom regnet mot tågstationen klockan nio på kvällen så konstaterade jag att jag må vara många saker, men bekväm, det är jag inte. Lat, absolut. Bekväm, not so much. Vi har bara en bil nu och det ställer vardagen rätt så mycket på ända. Jes, man gör både miljön och plånboken en tjänst, men stressnivån är definitivt högre. Vi pusslar vem som ska ha den lilla bilen vilka dagar – och när på dagen – cyklar, bussar, tågar och bilar mellan olika jobb och olika arbetsplatser. Det fungerar nu när vädret är samarbetsvilligt. Lär fungera sämre när cykel inte längre är en option framåt november sådär. Nä, jag är ingen vintercyklare, det får erkännas. Framförallt inte när jag måste ha 3 ombyten för olika jobb med mig under en dag.

En sak som ställer till det är att man inte får ta cykeln på tåget mellan 7 och 9 på morgonen. Nähä. So much for kortare cykelpendling. Blev slängd av tåget med cykel och allt förra måndagen och det var på håret att jag löste det – hade ju en grupp som väntade på mig inne i stan. Det är 18 km hemifrån in till centrum så man kvistar inte dit hursomhelst, iallafall inte om man heter Anna och är en långsam cyklist.

Nåväl. Sitter still gör man ju inte så värst.

Imorse såg det ut såhär i Kasabergsskogen. SuperBootCamp originalgänget kör lite mage – ”skicka trasig trädgårdshandske”. Perfekt start på dagen!

åldras

Det här med att kroppen åldras fortare än huvudet vill inse, det är lite jobbigt. Mina ben vill inte som jag, knäna jobbar emot mig, ryggen gör ont och helt i allmänhet så krävs det en väldig massa mer tid för att hålla formen där man vill ha den – och då pratar jag inte om utseende. Jag funderar en del på det här med känningar och värk, tror inte att det går en dag utan att jag har någon form av värk i någon kroppsdel. Inte alltid så att det gör direkt ont eller smärtar, men ofta är det trötthet, stelhet och lätt värk. Är det så det är? Fast man inte är idrottare utan bara en vanlig motionär? Är det så det ska vara att åldras?

Jag har snubblat över en genialisk osteopat som har hjälpt mig tidigare när jag hade ischiasproblem. I söndags satt jag på huk och rensade ogräs, i måndags cyklade jag en dryg timme, gick en rask mil och höll 2 Crossnature-pass – en riktigt dålig kombination. På kvällen checkade ryggen ut och i tisdags var det inte så roligt. Inte helt i lås men jag hade svårt att röra mig. I torsdags konstaterade osteopaten att mitt bäcken var roterat och att det gick att fixa. Så fixade han det. Kände mig som en maskin som fick lite mekanik justerad. Jag har fortfarande lite värk men inte alls som i början av veckan. Så imponerad av de som kan använda sina händer att lindra trötta muskler och fixa sneda bäcken. Och annat.

En bra sak i det hela – mitt vänstra hopparknä gör mindre ont eftersom jag inte kunnat springa alls OCH så slipper jag dammsuga. Osteopatens order. På riktigt. Jag ville ha det skriftligt på livstid, men det skulle kostat dubbel taxa … hehe.

Eftersom man ska se framåt och inte gräva ner sig i negativa tankar så ställer jag fram mina nya Adios Boost. Favoritskon. Jag köpte vårens modell, ville inte ha hallonrosa som var höstens färg. Ja, och så slog jag till på ett par Nike Free också. De kommer att vara i användning inomhus i höst, kan jag säga.

efter träning

När dagen börjar tidigt med Crossnature BootCamp, då är kroppen inte riktigt sugen på frukost. När klockan sen blir åtta så är man desto hungrigare. Direkt efter träningen blev det smoothie – mycket frukt i skålen och om inte vi äter den så går flugorna bananas … Hittade grönkål i kylen, ingefära, apelsin, nektarin och Holistics proteinpulver. Bästa är att det blev två glas. De är båda snart slut.

man kan ju alltid snacka lite när man plankar … fast nästa gång ska händerna vara RAKT FRAM!! …

flaff … fala … falafel!

Såhär ska man ju INTE göra – lägga upp recept och sen inse att termiterna som omnämnts i förra inlägget åt upp allting före jag hann ta en bild. Ni får helt enkelt bara lita på att det var riktigt, riktigt gott – både för stora och små.

Den här falafeln uppfyller alla önskemål på ekologiskt och vegetariskt och glutenfritt blir det om man skippar pitabrödet.

Såhär gjorde jag, till en hungrig familj på 4. Det blev 3 bollar över …

2 paket (a 250 g) färdigkokta kikärter

1 boll vitlök

en sväng olivolja, salt och spiskummin

Mixa ovanstående till en slät massa. Tillsätt sen 1 stor finriven morot, 1 finhackad salladslök och knappt 2 msk pressad citron. Rör ner ca 1 dl mandelmjöl.

Man får kolla så att konsistensen blir bra, om det är för löst så blir det bara mos i pannan. Jag gjorde små bollar som jag plattade till lite – lättare att steka. Jag använde en neutral solrosolja och stekte på mellantemperatur, de ska hinna bli lite frasiga på ytan utan att de tar färg för fort.

Servera med god sallad med avocado och paprika, varma pitabröd, yoghurtsås och extra grönsaker i form av kokt broccoli, kanske?

Grymt gott. Tyckte alla.

Här borde det då vara en bild på jättegod falafel. Men nej.