Någonstans där vid 17 km när det började bli fruktansvärt tungt så tänkte jag på alla fjärilar som bott i min mage hela veckan. Det var motvind (blåste faktiskt som fan), 3 km raksträcka, ingen publik och jag ville bara börja gå. Men jag hade ju lovat mig själv att inte. Jag hade ju lovat ER att inte. Jag skulle springa hela vägen – och vet ni:
Jag sprang hela vägen!!
Jag tog fjärilarna till hjälp. Jag gav dem namn – det var en Mia, en Rubin, en Jenny, en Michaela, en Anna, en Henrik, en Abbe, en Johanna, en Miranda, en Sofy, två Sara, en Petra och många många fler. Alla som har hjälpt och peppat och stöttat. Alla fick varsin färg och mönster och så fick de börja flyga, jädrans vad de fick kämpa. Men de lyfte mig och bar mig hela vägen in i mål, utan att jag började gå. Benen var som stockar, jag mådde illa, jag ville tvärstanna men så såg jag 1.50-ballongerna bredvid mig och gav mig fasen på att jag skulle förbi. Det fanns nånting kvar i benen och jag spurtade de sista 500m in i mål. Sen fick jag tvärstanna.
Kollade klockan och började gråta.
1:48:45.
Nytt personbästa med nästan 8 minuter. Jag kunde ju.
direkt efter målgång, med tårar i ögonen och klump i halsen
superNina som sprang på 1:39 – nytt fantastiskt PB
SuperHenrik – persade med 10 minuter och kom in på 1.33 om jag minns rätt – i helt nya skor
återhämtningsdryck – observera att den lilla är min. Mycket bra salter och annat i öl.