olika fart

Jag gissar att de flesta som springer är medvetna om det här med fart. Man måste ju inte vara snabbfotad för att tycka att det är intressant och kanske till och med bra att veta vilken fart man håller när man är ute. För ett par år sen var det väldigt viktigt för mig att nå vissa tidsgränser. Inte för att jag var snabb – eh, verkligen inte – utan för att jag styrde träningen efter vilka tider jag ville nå på olika lopp. Lyckades ta mig en bit under 1:50 på halvmaran, lyckades aldrig komma under 50 på milen (försökte bara en gång …) och blev inte så särdeles mycket gladare och definitivt ingen bättre löpare på kuppen.

Nu kollar jag mest på klockan för att se så jag inte kommer för sent hem. Om kroppen får styra hamnar farten ändå nästan alltid på 5:43 min/km – det är på något vis MIN fart. Lika svårt som det är att springa fortare nån längre stund, lika svårt är det att springa långsammare. Om man förenklar det. Det här tangerar ett av problemen i löpträningen – tendensen att alltid springa i mellanmjölksfart. Man hamnar liksom där som man vet att man funkar bra, allt rullar på och det är inte alldeles för jobbigt. MEN, inte blir man så värst snabbare och inte blir man heller uthålligare. Jag hörde att kenyanska löpare kan träna distans på morgonen i överljudsfart men på eftermiddagen tar de igen sig med en halvmara i 6:20-fart. Det kallar jag att variera sin löpning.

Om man som vanlig motionär vill bli en bättre löpare så lönar det sig att variera passen. Om man hinner få in 3 löppass under en vecka så vore det fiffigt om ett är ett mellanmjölkspass, ett är ett kvalitetspass (typ intervaller eller backträning eller så) och ett är ett längre pass i lugn fart. Alltså, långsam fart. Inte 5:43 då …

Förra helgen checkade ju kroppen ut efter 9 km och allt kändes hopplöst, jag orkade knappt gå till vägen där jag blev hämtad. Igår sprang jag långpass med mig själv och solen som sällskap och fötterna bara tassade på. Jag insåg att det gick för fort men det var helt omöjligt att få kroppen att samarbeta i lägre fart. Det BLEV 5:43 mest hela tiden och orken tröt först vid 24 km. Ofattbart och väldigt konstigt. Visst, stel och eländig är jag ju idag – men den där känslan av att allt funkade och att det kändes lätt i en fart som inte alls borde varit en långpassfart, den känslan infinner sig verkligen inte ofta. Så jag tog chansen 🙂

Kanske borde kroppen få bestämma lite oftare? När det känns eländigt springer man långsamt (eller inte alls faktiskt) och när man har solen i ryggen och vår i luften så kan man unna sig att flyta iväg lite snabbare? Kanske är det den variationen man borde ha i sin träning …

Hur brukar du göra, är du slav under klockan eller går du på känsla?

Annonser

rörelse

Kroppen är gjord för att röra sig. Inte för att vi ska få bättre kondition eller se snyggare ut – utan för att vi behöver det. Om vi inte använder kroppen till allt det fantastiska den KAN så glömmer den bort rörelsen och blir stel och orörlig.

När man är liten hoppar, skuttar, kryper, utforskar, ålar och krånglar man sig fram. Utan tanke på hur svårt det är eller hur man uppfattas av andra. Med åldern försvinner den spontana rörelsen allt mer, vi blir sittande och stelnar till. Den där grejen som rullar in under skåpet blir svår att få ut, för vem lägger sig på magen och ålar sig in under när man är vuxen? Iallafall gör man det inte på jobbet … Vi böjer inte på knäna längre – istället vrider vi ryggen halvt ur led för att plocka upp saker och ännu värre, för att ta fatt i något som vi ska lyfta.

Tänk om man kunde ordinera mera vardagsrörelser åt folk! Lite mer hopp och skutt och ålande, lite mer böjande på knän och kanske krypa på alla fyra en stund? Vardagsvridningar och sträcka på armarna, upp med knäna och använda bålen som stöd när man lyfter? När man har en härlig grupp som tränar utomhus så kan man ordinera kryp-i-trappa, benböj och balansövningar. Man kan lura dem att hoppa över skugglinjer och skutta över varann i snön. Man kan till slut få dem att vilja röra hela kroppen helt spontant och faktiskt stärka den så att den fungerar som det var tänkt från början. Utan fancy vikter. Utan maskiner. Utan musik. Bara frisk luft, djupa andetag och en massa roliga rörelser. För hela kroppen.

Det fungerar. Jag lovar. Och på köpet FÅR vi faktiskt en starkare och piggare kropp. Gladare blir man också!

från trött till oj då

Man tycker att man borde känna sin kropp vid det här laget. Veta hur den reagerar och kunna hjälpa på traven. Tydligen glömde jag bort att jag varit trött och sliten för i lördags planerade jag att springa långpass som vanligt med Team Crossnature. Jag åt ordentligt både kvällen innan och på morgonen (har lärt mig DEN läxan), försökte dricka bra med vatten och inte blev det något vin heller. På morgonen hade det snöat ca 10 cm – vi fick pulsa i snön och det var redigt jobbigt. Vi tog oss ut mot Centralparken och där nånstans efter kanske 9 km så fick jag en av mina ”pulsrusningar” – det känns som att hjärtat far iväg och det blir lite svårt att andas. Jag har kollat upp det tidigare, det är inget farligt utan bara lite tjall på linjen. Händer ibland och brukar gå över fort, men i lördags ville inte pulsen lugna sig. Jag försökte gå en stund men så fort jag sen började jogga igen så kändes det likadant – totalt kraftlös och väldigt skakig. Jag fick lämna Annika att springa hem själv (sorry …) och sen traskade jag en halvmil genom skogen och blev upphämtad av herr M. Jag var ganska slut hela dagen, satt på golvet och räckte golvplankor till herr byggare.

Förmodligen var det bara ett rejält blodsockerfall, kanske har det med mitt låga blodtryck att göra eller så var kroppen bara trött. Mår bra igen och dagens två pass har gått finemang i solen. Men – man måste vara uppmärksam och inte glömma bort när det händer såhär, för om det skulle inträffa igen så ska det kollas upp.

Gläder mig åt sol och utomhusträningar den här veckan!

 

typ såhär kändes det efteråt

… och idag känns det såhär!

trrrrött

Vissa veckor går allt hur bra som helst och ibland slår tröttheten till totalt. Min kropp känns som den körts över några gånger och hela jag är gjord av bly. Somnar i soffan, sover som en död, kommer inte upp på morgonen. Antingen har jag fått en överdos av frisk luft och träning eller så behöver jag mer av den varan. Eller?

Hungrig är jag också. Som en varg. Och svaret på den självklara frågan är nej. Vi behöver inte bygga till fler barnrum. Jag är bara gammal och just nu jättejättetrött.

Nästa vecka är jag nog pigg igen. Då börjar jag jobba med en ny företagskund och det ska bli SÅ kul!

zzzz ….

en bild

… visar förhoppningsvis precis hur härligt det var imorse inne i Brunnsparken i stan.

11 glada, starka och positiva deltagare kom och startade veckan med Crossnature. Blek vårsol, smälta snöfläckar och frost i skuggan under träden. Grus som börjat torka upp, hundar på morgonpromenad och en och annan mås som skrek.

Tack för att ni kommer, tack för att ni fyller dagarna och veckorna med härlig energi. Ni är bara helt BÄST.

effektivitetsministern

Jag är inte känd för att få saker ur världen precis, så när det händer är det extra härligt. Den här veckan HAR jag sprungit, jag har fått undan lite surdegar och framförallt har helgen gett en ordentlig skjuts åt byggandet här hemma. Jag har målat tak och väggar, spacklat stenfoten i källaren, målat paneltak och planerat nästa steg. Nu är det faktiskt ”bara” att lägga golven och göra väggarna klara som återstår. Förutom lilla toaletten då. Och skåp och sånt … och … men det är verkligen inte mycket kvar om man jämför med hur det såg ut för 2 månader sen. Man måste glädjas åt det man åstadkommer, annars blir man helt knäpp på det här byggandet.

Igår samlades Team Crossnature för långpass. Jag tittade ut genom fönstret tidigt på morgonen – snöstorm. Hm. Klockan 13 när vi sprang iväg sken solen så det stack i ögonen. Bra. Det blev en helt underbar runda i Esbo centralpark på fina grusvägar. Vädret kändes som att det var påskhelg ungefär, vi kämpade på i solen och motvinden och slog nytt distansrekord för säsongen – allt från 16 till 20 km blev det! Härliga positiva löpare, det blir en rolig träningsvår tillsammans.

Nu greppar jag penseln igen, återkommer!

blivande arbetsrummet i nya källaren

tempo torsdag

Förra veckan startade vi Tempo Torsdag på nytt. Torsdagskvällar i lite mer utmanande tempo, men fortfarande utifrån den alldeles egna nivån. Vi har haft den här gruppen ett tag, några stycken som samlas en gång i veckan för att det är så svårt att få kvalitetsträning gjord på egen hand. Även om man ska springa långt och långsamt så är intervallträning både nyttigt och nog ganska nödvändigt, man ökar sin syreupptagningsförmåga när man springer lite snabbare än bekvämlighetsfart och det har man sen nytta av när man springer långa rundor. Det betyder inte att man måste springa fort så att det svirrar i huvudet, men lite jobbigt ska det ju vara … Bästa av allt är att det tar fort slut och sen är man klar!

Det finns säkert tusentals upplägg på intervaller, beroende på vad man vill uppnå. För oss som ska springa långt i bucklig terräng så kommer backintervaller (gärna ute i skogen) att vara viktiga – det testade vi förra veckan. Annars kan man springa tidsintervaller, idag blir det nog 4×4 minuter eller möjligen några fler – då lägger man sig på en fart som man kan hålla alla intervaller igenom. 

I förrgår lyckades jag få in ett 11km pass på kvällen och det var väl precis sådär tungt som jag misstänkt, men samtidigt otroligt skönt att det blev av. Jag behöver ALLA kilometrar jag kan få. 

Siktar fram mot helgens långpass, äter nybakat bröd med kokt ägg och keso till lunch och funderar på hur många kanelbullar man kan äta innan kolhydratskoma nås. Jepp, vi ska baka kanelisar på Sprout idag. Farligt. 

nattjäst är bäst