olika fart

Jag gissar att de flesta som springer är medvetna om det här med fart. Man måste ju inte vara snabbfotad för att tycka att det är intressant och kanske till och med bra att veta vilken fart man håller när man är ute. För ett par år sen var det väldigt viktigt för mig att nå vissa tidsgränser. Inte för att jag var snabb – eh, verkligen inte – utan för att jag styrde träningen efter vilka tider jag ville nå på olika lopp. Lyckades ta mig en bit under 1:50 på halvmaran, lyckades aldrig komma under 50 på milen (försökte bara en gång …) och blev inte så särdeles mycket gladare och definitivt ingen bättre löpare på kuppen.

Nu kollar jag mest på klockan för att se så jag inte kommer för sent hem. Om kroppen får styra hamnar farten ändå nästan alltid på 5:43 min/km – det är på något vis MIN fart. Lika svårt som det är att springa fortare nån längre stund, lika svårt är det att springa långsammare. Om man förenklar det. Det här tangerar ett av problemen i löpträningen – tendensen att alltid springa i mellanmjölksfart. Man hamnar liksom där som man vet att man funkar bra, allt rullar på och det är inte alldeles för jobbigt. MEN, inte blir man så värst snabbare och inte blir man heller uthålligare. Jag hörde att kenyanska löpare kan träna distans på morgonen i överljudsfart men på eftermiddagen tar de igen sig med en halvmara i 6:20-fart. Det kallar jag att variera sin löpning.

Om man som vanlig motionär vill bli en bättre löpare så lönar det sig att variera passen. Om man hinner få in 3 löppass under en vecka så vore det fiffigt om ett är ett mellanmjölkspass, ett är ett kvalitetspass (typ intervaller eller backträning eller så) och ett är ett längre pass i lugn fart. Alltså, långsam fart. Inte 5:43 då …

Förra helgen checkade ju kroppen ut efter 9 km och allt kändes hopplöst, jag orkade knappt gå till vägen där jag blev hämtad. Igår sprang jag långpass med mig själv och solen som sällskap och fötterna bara tassade på. Jag insåg att det gick för fort men det var helt omöjligt att få kroppen att samarbeta i lägre fart. Det BLEV 5:43 mest hela tiden och orken tröt först vid 24 km. Ofattbart och väldigt konstigt. Visst, stel och eländig är jag ju idag – men den där känslan av att allt funkade och att det kändes lätt i en fart som inte alls borde varit en långpassfart, den känslan infinner sig verkligen inte ofta. Så jag tog chansen 🙂

Kanske borde kroppen få bestämma lite oftare? När det känns eländigt springer man långsamt (eller inte alls faktiskt) och när man har solen i ryggen och vår i luften så kan man unna sig att flyta iväg lite snabbare? Kanske är det den variationen man borde ha i sin träning …

Hur brukar du göra, är du slav under klockan eller går du på känsla?

rörelse

Kroppen är gjord för att röra sig. Inte för att vi ska få bättre kondition eller se snyggare ut – utan för att vi behöver det. Om vi inte använder kroppen till allt det fantastiska den KAN så glömmer den bort rörelsen och blir stel och orörlig.

När man är liten hoppar, skuttar, kryper, utforskar, ålar och krånglar man sig fram. Utan tanke på hur svårt det är eller hur man uppfattas av andra. Med åldern försvinner den spontana rörelsen allt mer, vi blir sittande och stelnar till. Den där grejen som rullar in under skåpet blir svår att få ut, för vem lägger sig på magen och ålar sig in under när man är vuxen? Iallafall gör man det inte på jobbet … Vi böjer inte på knäna längre – istället vrider vi ryggen halvt ur led för att plocka upp saker och ännu värre, för att ta fatt i något som vi ska lyfta.

Tänk om man kunde ordinera mera vardagsrörelser åt folk! Lite mer hopp och skutt och ålande, lite mer böjande på knän och kanske krypa på alla fyra en stund? Vardagsvridningar och sträcka på armarna, upp med knäna och använda bålen som stöd när man lyfter? När man har en härlig grupp som tränar utomhus så kan man ordinera kryp-i-trappa, benböj och balansövningar. Man kan lura dem att hoppa över skugglinjer och skutta över varann i snön. Man kan till slut få dem att vilja röra hela kroppen helt spontant och faktiskt stärka den så att den fungerar som det var tänkt från början. Utan fancy vikter. Utan maskiner. Utan musik. Bara frisk luft, djupa andetag och en massa roliga rörelser. För hela kroppen.

Det fungerar. Jag lovar. Och på köpet FÅR vi faktiskt en starkare och piggare kropp. Gladare blir man också!

från trött till oj då

Man tycker att man borde känna sin kropp vid det här laget. Veta hur den reagerar och kunna hjälpa på traven. Tydligen glömde jag bort att jag varit trött och sliten för i lördags planerade jag att springa långpass som vanligt med Team Crossnature. Jag åt ordentligt både kvällen innan och på morgonen (har lärt mig DEN läxan), försökte dricka bra med vatten och inte blev det något vin heller. På morgonen hade det snöat ca 10 cm – vi fick pulsa i snön och det var redigt jobbigt. Vi tog oss ut mot Centralparken och där nånstans efter kanske 9 km så fick jag en av mina ”pulsrusningar” – det känns som att hjärtat far iväg och det blir lite svårt att andas. Jag har kollat upp det tidigare, det är inget farligt utan bara lite tjall på linjen. Händer ibland och brukar gå över fort, men i lördags ville inte pulsen lugna sig. Jag försökte gå en stund men så fort jag sen började jogga igen så kändes det likadant – totalt kraftlös och väldigt skakig. Jag fick lämna Annika att springa hem själv (sorry …) och sen traskade jag en halvmil genom skogen och blev upphämtad av herr M. Jag var ganska slut hela dagen, satt på golvet och räckte golvplankor till herr byggare.

Förmodligen var det bara ett rejält blodsockerfall, kanske har det med mitt låga blodtryck att göra eller så var kroppen bara trött. Mår bra igen och dagens två pass har gått finemang i solen. Men – man måste vara uppmärksam och inte glömma bort när det händer såhär, för om det skulle inträffa igen så ska det kollas upp.

Gläder mig åt sol och utomhusträningar den här veckan!

 

typ såhär kändes det efteråt

… och idag känns det såhär!

trrrrött

Vissa veckor går allt hur bra som helst och ibland slår tröttheten till totalt. Min kropp känns som den körts över några gånger och hela jag är gjord av bly. Somnar i soffan, sover som en död, kommer inte upp på morgonen. Antingen har jag fått en överdos av frisk luft och träning eller så behöver jag mer av den varan. Eller?

Hungrig är jag också. Som en varg. Och svaret på den självklara frågan är nej. Vi behöver inte bygga till fler barnrum. Jag är bara gammal och just nu jättejättetrött.

Nästa vecka är jag nog pigg igen. Då börjar jag jobba med en ny företagskund och det ska bli SÅ kul!

zzzz ….

en bild

… visar förhoppningsvis precis hur härligt det var imorse inne i Brunnsparken i stan.

11 glada, starka och positiva deltagare kom och startade veckan med Crossnature. Blek vårsol, smälta snöfläckar och frost i skuggan under träden. Grus som börjat torka upp, hundar på morgonpromenad och en och annan mås som skrek.

Tack för att ni kommer, tack för att ni fyller dagarna och veckorna med härlig energi. Ni är bara helt BÄST.

effektivitetsministern

Jag är inte känd för att få saker ur världen precis, så när det händer är det extra härligt. Den här veckan HAR jag sprungit, jag har fått undan lite surdegar och framförallt har helgen gett en ordentlig skjuts åt byggandet här hemma. Jag har målat tak och väggar, spacklat stenfoten i källaren, målat paneltak och planerat nästa steg. Nu är det faktiskt ”bara” att lägga golven och göra väggarna klara som återstår. Förutom lilla toaletten då. Och skåp och sånt … och … men det är verkligen inte mycket kvar om man jämför med hur det såg ut för 2 månader sen. Man måste glädjas åt det man åstadkommer, annars blir man helt knäpp på det här byggandet.

Igår samlades Team Crossnature för långpass. Jag tittade ut genom fönstret tidigt på morgonen – snöstorm. Hm. Klockan 13 när vi sprang iväg sken solen så det stack i ögonen. Bra. Det blev en helt underbar runda i Esbo centralpark på fina grusvägar. Vädret kändes som att det var påskhelg ungefär, vi kämpade på i solen och motvinden och slog nytt distansrekord för säsongen – allt från 16 till 20 km blev det! Härliga positiva löpare, det blir en rolig träningsvår tillsammans.

Nu greppar jag penseln igen, återkommer!

blivande arbetsrummet i nya källaren

tempo torsdag

Förra veckan startade vi Tempo Torsdag på nytt. Torsdagskvällar i lite mer utmanande tempo, men fortfarande utifrån den alldeles egna nivån. Vi har haft den här gruppen ett tag, några stycken som samlas en gång i veckan för att det är så svårt att få kvalitetsträning gjord på egen hand. Även om man ska springa långt och långsamt så är intervallträning både nyttigt och nog ganska nödvändigt, man ökar sin syreupptagningsförmåga när man springer lite snabbare än bekvämlighetsfart och det har man sen nytta av när man springer långa rundor. Det betyder inte att man måste springa fort så att det svirrar i huvudet, men lite jobbigt ska det ju vara … Bästa av allt är att det tar fort slut och sen är man klar!

Det finns säkert tusentals upplägg på intervaller, beroende på vad man vill uppnå. För oss som ska springa långt i bucklig terräng så kommer backintervaller (gärna ute i skogen) att vara viktiga – det testade vi förra veckan. Annars kan man springa tidsintervaller, idag blir det nog 4×4 minuter eller möjligen några fler – då lägger man sig på en fart som man kan hålla alla intervaller igenom. 

I förrgår lyckades jag få in ett 11km pass på kvällen och det var väl precis sådär tungt som jag misstänkt, men samtidigt otroligt skönt att det blev av. Jag behöver ALLA kilometrar jag kan få. 

Siktar fram mot helgens långpass, äter nybakat bröd med kokt ägg och keso till lunch och funderar på hur många kanelbullar man kan äta innan kolhydratskoma nås. Jepp, vi ska baka kanelisar på Sprout idag. Farligt. 

nattjäst är bäst

 

 

istället för prylar

Imorgon fylls det år här i huset. Herr F vänder blad i årskalendern och det kom vi liksom på igårkväll … Jag hör nu till dem som tycker att födelsedagar ska firas lite, men när grisen själv inte önskar sig något och när medlen är lite knappa så blir det förstås svårt.

Istället för saker och prylar kan man förstås överraska på andra vis. Nu är det inte sagt att vi kommer att göra såhär (det finns en viss risk att han läser bloggen idag …) men som inspiration.

– Baka frukostfrallor och överraska med på morgonen. Låter mer avancerat än det är, det tar 10 minuter att röra ihop en deg på kvällen, den jäser i kylen och så bakar man ut den på morgonen. Jo, man måste stiga upp en halvtimme tidigare än vanligt för att jäsa degen men bullarna bakas när man står i duschen och sen lever alla lyckliga hela långa dagen. Typ så.

– Kompa frallorna med en extra härlig frukost. Smoothie och en god ost till frallorna är underbart. Äggröra kanske?

– Skriva ett fint kort. Kanske med en gåva i – som att ”vi lagar din önskemiddag ikväll, vad vill du ha?”.

– Man kan göra några presentkort på ryggkillande och hemmagjord massage. Eller på ”jag målar 100m takpanel imorgon älskling”. Eller andra för tillfället lämpliga lyxgrejer.

De där födelsedagarna blir inte mer minnesvärda för att man köper en massa saker. Man minns den extra omtanken, blomman på frukostbrickan och känslan av att ha en egen dag. Vad man fick i paketen glömmer man ganska fort.

Imorgon njuter vi alltså av en mysmorgon och av att vi alla är tillsammans. Bästa presenterna faktiskt.

 

det här med löpning

Jag är kluven inför löpningen. Jepp. Så är det. Säger jag när jag samtidigt tränar inför ett riktigt långt lopp. Låt mig förklara.

Jag är ingen naturlig löpare. Jag har alltid varit klumpig och långsam och större delen av mitt liv kändes 3 km som en pina. Efter att barnen fötts hade jag förmånen att få jobba inom sportbranschen och först då lärde jag mig att springa lite vettigare. Det vill säga; i lugnare fart så att jag orkade mer än ett par kilometer. Det ledde fram till min första halvmara våren 2006 och därefter har jag sprungit regelbundet med avbrott för några skador – en inflammerad hälsäck tog tid på sig att läka och ganska nyligen hade jag problem med ischiasnerven.

Nånstans längs vägen lärde jag mig att njuta av springandet, åtminstone ibland. Särdeles mycket när jag gick över en mållinje på en ny distans någonstans. Alldeles speciellt mycket när jag lärde känna nya härliga människor via löpningen och exceptionellt mycket när jag endorfinsprang genom mitt första ultra förra sommaren. Men där emellan har det inte alltid varit så himla kul, det här med löpning. Jag är en latmask och behöver ganska mycket sparkar i rumpan eller ännu hellre en grupp som väntar på mig för att jag ska komma iväg. Jag märker för varje halvår att jag blivit äldre, kroppen återhämtar sig långsammare och det knakar och knastrar på de mest underliga ställen. Det värker litegrann hela tiden i diverse leder och jag är ofta stel som en AGA-spis. Mina prestationer är mediokra om man ser till tider, jag har svårt för att pusha mig den där extra biten för att bli bättre och jag är erkänt rädd för att bli riktigt skittrött.

Jag känner mig alltså verkligen inte som en löpare och min träningsdagbok det senaste halvåret visar också att det där springandet har prioriterats ner. Just nu känns det som att det står och väger lite, visst kommer jag att träna det som behövs inför Tjejmarathon (för så löjligt målstyrd är jag ju), jag är PÅ VÄG att hitta tillbaka till löpglädjen men det har inte riktigt tippat över än på rätt sida. Liksom.

Nä, det här med löpning är faktiskt inte så himla lätt alltid. Det är bra att man kan få lite perspektiv på det genom att läsa andras reflektioner men till sist är det ändå min egen inställning som betyder något. Jag får försöka ta hjälp av den där känslan jag hade under Tjejmarathon, de där glädjetårarna som kom när jag flyttade mina gränser och lyckan av att gå i mål som min egen segrare. Hoppas att det övertygar mig om glädjen med löpning, så att det blir en lättare och roligare vår i löparskorna.

Hur gör ni när det känns lite tungt och motigt?

 

100 dagar

Det här inlägget skulle jag ju posta häromdagen men då sa det sprak och poff i min datorladdare och sen tog batteriet slut. Så av bloggande och datoranvändande blev intet. Vi tar det nu istället!

För några dagar sen var det just 100 dagar kvar till mitt och vårt stora mål i sommar – Tjejmarathon. Vet inte om det är bra eller bara hjärtsnörpsframkallande att ha en nedräkning i telefonen men man blir iallafall påmind.

I år har det inte blivit så mycket löpning. Inte som en bekant som precis loggat 1000 km under januari och februari, det är sinnessjukt mycket. Typ över tio mil/vecka. Här har det mer legat på 0 – 30 km per vecka om ens det. Å andra sidan har jag tränat kroppen bra med Crossnature och jag försöker övertyga mig om att det gör nytta. MEN, man blir inte uthållig och bra på att springa om man aldrig tar ett löpsteg, så nu får det bli ändring på träningsupplägget.

100 dagar kvar innebär tre månader eller 14 veckor. På de veckorna ska backträning, terränglöpning och långjoggar rymmas, helst varje vecka. Vi som tränar tillsammans i Team Crossnature har gemensamma långjoggar varje helg och helst borde man lägga på 1-2 km för varje pass med ett kortare långpass var tredje eller fjärde vecka. Nu är vi uppe i ungefär 15 km-rundor, så vi hinner bra med att bygga upp oss till de riktigt långa rundorna på 30-33 km. MEN, alltför många långpass bör man inte missa, det tar tid att vänja kroppen vid belastning under många timmars löpning.

På 100 dagar hinner både våren och försommaren komma och rundorna blir bara bättre och bättre. Något att se fram emot!