bloppis!

Hej. Det är jag. Det var värst vilken lång bloggpaus det blev den här gången då. Jag vet inte riktigt varför men troligtvis så har jag inte haft något av vikt att säga, så då är det kanske bäst att inte lägga tid på att blogga.

Iallafall så har jag rensat ut en del träningskläder – några gick direkt till Frälsis återvinning (de är bra för de ger kläderna till lokalt behövande) men några tänkte jag försöka sälja eller skänka bort. Det som ingen vill ha får göra den första laddningen sällskap. Om det är något av nedanstående som är intressant så kommentera efter inlägget, först till kvarn gäller. Allt i jättefint skick, därav oviljan att slänga dem i nån återvinningslåda. Mottagaren står för portot.

Hoppas de hittar nya hem!

Adidas Supernova träningströja. Infälld mesh på ryggen. Havsblå. Stl M. 8€/80 kr

Salomon hoodie, polyester – jämnt orange (muddarna avviker inte i verkligheten, blev konstigt på bild). Stl M. 7€/70 kr SÅLD!

Under Armour Heat Gear tröja. Tight modell, använd 1 gång … Stl S. 6€/60 kr

H&M träningstopp, som ny. Stl S. Bortskänkes. 

Arc´teryx base layer (Eon). Petrolblå, stl M. Något ruggad på framsidan av ett ryggsäcksknäppe, annars som ny. 10€/100 kr. En supertröja.   SÅLD!

SOC träningslinne med inbyggd BH. Grönare än på bilden. Fin rygg. Stl 38. 5€/50 kr

Reebok shorts, rödorange. Aldrig använda (jag är över 44 … ) Stl M, 5€/50 kr

Favoritfleecen med några år på nacken men som ny. Arc´teryx, stl M. Gråblå. 10€/100 kr. En underbar tröja för utomhusäventyr.

vi kör en favorit i repris!

En vecka kvar till jul. Det betyder – tadaaa – att jag är sjuk! Varför ändra ett vinnande koncept, liksom? Jag menar, likt inköp av hyacinter och kokande av julkola så måste ju en redig julflunssa klaras av.

För exakt 1 år sen, nästan på dagen faktiskt, var jag också sjuk. För att inte tala om för TVÅ år sen, hujedamej. Då låg jag på sjukan i rosfeber. Den här gången är det mer en influensa deluxe, som tack för att jag vilade och faktiskt inte tränade under förra infektionen för 2 veckor sen. Lite småfeber, mycket snuva och ont i ryggen. Tjoho!!

Låt oss då fokusera på lite roligare saker. Som mina julklappar. Långa långa listor har lämnats till när (föräldrarna) och kär (mannen). Eller nä, inga långa listor men nåt önskar jag mig ju. Även om det är inkorrekt på alla sätt och vis att göra det. Man ska inte bidra till konsumtionshets och onödiga prylar. Men en grå ullpläd räcker ju ett helt liv iallafall … Mannen fick i år stränga order om att INTE överräcka det han brukar göra: handskrivet (bättre ord för sista-sekunden) kort med texten ”Presentkort” och valfritt tillägg: Klätterrep/Helg på hästgård/Fancy ansiktsbehandling/Resa. De här har nämligen en tendens att inte inträffa. Inte någonsin. Med förklaringen ”jag vet ju inte vilket rep du vill ha, bättre du köper själv”, ”var finns det hästar nånstans då”, ”inte vet jag väl var man gör ansiktsbehandlingar” osv. Så det sa jag att han inte behövde fixa i år. Undrar om han är lättad?

Vi har en alldeles speciell julklapp till pojkarna i år, men det får jag återkomma till. Kan ju hända att de annars snappar upp det här.

Nu blir det ryggläge och funderingar på julmaten. Det ska jag väl hinna med, även om toaletten och tvättstugan inte blir färdigbyggda före jul. Spelar roll, ingen firar väl jul bland smutstvätten ändå.

ser ni – solen skiner!! ut och spring!! 

very stylish

Host host

Världens bloggtorka, jag skäms och mår lite dåligt över min oförmåga och brist på fokus. Jag ska ta mig en funderare på bloggens framtid nu över jullovet.

Under tiden kan jag informera om att bacilluskerna intagit vårt hus, andra flunssan på tre veckor och jag är lätt knäckt. MEN, om man tittar tillbaka så har ju december månad varit min nemesis, alltid sjuk i julmånaden. Toppat med en vecka på sjukhus för två år sen, dit vill jag inte igen.

Slutsats: Jag är en mycket dålig inspirationskälla vad gäller a) löpning b) träning c) matlagning d) anything else. Däremot kan jag dela med mig av a) antalet förbrukade näsdukar b) vånda över julen c) ofärdigt husbygge.

… fast det är ju inte så tjohej.

Ha en bra måndag, hörni!!

inte löpare mer?

Sent i somras ville inte knäna vara med på nån löpning längre. Det vänstra gjorde ont just under knäskålen och det är väl rätt säkert att det rör sig om hopparknä. Det högra är mer obestämt ont, inne i knäet. Det har funkat okej att springa, det är efteråt det har gjort ont. Sådär så att jag inte kan sitta på knä, framförallt inte på höger. Lätt magnetröntgen visade inga skador och jag HAR haft löpvila, väldigt länge. Försökt hålla lite kondis uppe med crosstrainer och cykel, men det är ju så trååååkigt. Eller hur, Coyntha? 🙂 Förra veckan sprang jag lite – och vet ni, det kändes okej efteråt. Inte helt smärtfritt, men mycket bättre än förut. Jag vill så gärna komma igång igen, vill ha löpningen som min ventil precis som förut. En stund att tänka, utan musik och ljud och ljus, bara ute i friskluften.

Det här händer när man förvandlas från wannabe-löpare till icke-löpare:

– Man får dålig kondis. Oj, så snabbt det går utför. Pust.

– Man blir lite rundare om rumpan och benen, för den där förbränningsträningen blir liksom inte av …

– Man blir irritabel och lätt folkilsk. Fråga min man.

– Man blir avis på alla som studsar fram överallt, med löpskor och röda kinder.

– Man känner sig utanför de vanliga kretsarna med löpare som man håller kontakt med, ”alla” tycks springa massor, överallt – och OJ vad de upplever grejer som jag inte gör.

– Man tycker rätt synd om sig själv. Självömkan deluxe.

Ungefär sådär.

Imorgon står 6 km på schemat. Jag längtar. Trots att det blir överjobbigt.

 

o-balansen

Livet far framåt i raketfart just nu. Inte har jag haft fokus på bloggen eller på dammtussarna under sängarna. Inte heller på det tomma kylskåpet hemma eller på min egen kosthållning, något som verkligen måste förbättras. Jag jobbar lite för många kvällar just nu och tiden hemifrån blir alltför lång. Får fundera på det där med balansen – det spelar ingen roll hur gamla barnen är, de behöver ändå hjälp och stöd med många saker. Tur att de är så duktiga med det praktiska, de klarar själv av packningar och frukostar och andra dagliga ting. Det betyder inte att de klarar sig utan föräldrar – och jag klarar mig inte utan dem. De där stunderna vid läggdags, med en fråga ”kommer du intill en stund, mamma?”, med näsan mot en varm alldeles-snart-tonåringsrygg och en hand i min. De stunderna önskar man kunde varat för evigt.

Imorgon kommer de två till gymmet och tränar lite med mig. Sen går vi dit de vill – kanske på fik, kanske på Starbucks (huga) och kanske på bio? Spelar ingen roll. Sålänge jag får sitta nära.

en av de två – men ögonen är desamma

sushi frenzy

Söndag idag och pojkarna bestämde att det skulle bjudas på sushi. Tack, sa jag – eftersom jag inte lagar nåt på söndagarna, det gör den manliga trion i familjen. Det gick ovanligt bra för kockarna idag trots att det ju är rätt mycket meck med sushitillverkning. Bjöds både på nigiri och maki-rullar och lite sashimi on the side. Jag åt tills jag blev fyrkantig, kanske det var kvällen före som gjorde sig påmind. Vi var nämligen på fest och även om intaget var mycket måttligt så dråsade vi i säng först vid halv fyra! Det straffar sig dagen efter, kan jag säga. Sushin satt fint som söndagsmat.

 

ner i fördärvet – kom med bara!

Jag borde nästan skicka ett irriterat meddelande till den här tjejen som la upp ett recept häromdagen. Inte bra alls – för jag testade och det blev en riktig hit. Dumt, dumt, dumt – för även om dessa är eko och clean eating och fria från gluten och raffinerat socker och resten av världens otäcka farligheter så KAN MAN INTE SLUTA ÄTA DEM. Vilket innebär att man ganska lätt sätter i sig sjuttielva gånger fler än man tänkt sig. Vilket innebär att man får ont i magen.

Fördärv, det är vad jag inleddes i. Allt är ditt fel, Sara. Men tack ändå, för jag lyckades bli gårdagens populäraste mamma och de stackars bitar som ännu finns kvar är djupt gömda i frysens snöiga innanmäte i en burk märkt med köttfärssås. Eller nåt.

Så. Kolla skafferi och kyl, om inte allt finns så jogga till affären och inhandla. Jogga hem, gör 8 burpees och sätt igång, för de här är rena himmelriket. Tack Sara 🙂

Peanut Butter Destroyers:

Botten:

Blanda ihop 1,8 dl mandelmjöl, 2 matskedar kakao (raw eller vanlig), 2 matskedar lönnsirap (jag tog agave i brist på lönnsirap), 1 matsked kokosolja och en nypa salt.

Tryck ut i en form, gärna med raka kanter. Bakplåtspapper eller plastfolie i botten! Ställ in i frysen en stund.

Mellanlager: 

Blanda 1,2 dl jordnötssmör, 2 matskedar lönnsirap, 1 matsked kokosolja och ännu pyttelite salt.

Häll över det första lagret och ställ in i frysen igen. Det här blev ganska generöst, men sen när man skär dem blir det prima!

Översta lagret:

Blanda 0,6 dl kakao, 0.25 dl kokosolja och 3 matskedar lönnsirap – här hade jag faktiskt Renée Voltaires chokladagavesirap – eftersom kakaon räckte just sådär precis. Jag tyckte att det blev lite lite av det här lagret, kan bero på att jag ev tog för lite kakao, men gör gärna generöst av den här toppingen.

Bred ut överst på kakan och ställ sen in i frysen igen.

När allt har stelnat så skär du fina bitar med kniv. Det är ruskigt mäktigt, jag gjorde små konfektbitar men man kan också servera dem i större, kanske med lite syrlig creme fraiche eller grekisk yoghurt?

omslag

Det skiftar fort i alperna. Igår satt vi i kortärmat och solade, det var en bra bit över 15 grader. Imorse vaknade vi till snöfall, vitpudrade trädtoppar och -15 uppe på glaciären. E tyckte att det var hemskt att behöva skida i så kallt väder – jag påminde honom försiktigt om att -15 räknas som rena Rivieran hemma i finska vintern. Då blev han lite tyst.

Igår upplevde jag både uppför och nedför. På förmiddagen traskade jag uppför, från byn till första mellanstationen. 700 höjdmeter genom vacker alpskog, förbi vattenfall och alpängar i höstvila. Funderade en stund på att gå upp hela vägen till nästa kabinstation men vägen dit är så oändligt trist, en grusväg som skär genom landskapet. Jag tog liften istället och bekantade mig lite närmre med varm choklad MED vispgrädde.

På eftermiddagen övertalade jag benen att komma med på en runda till Lanersbach, en by 7 km längre ner. Det var verkligen nedför, glad att jag inte gjorde turen på andra hållet … Lite asfalt, lite stigar och lite småvägar. Man kan inte riktigt se sig mätt på alplandskapet, även om jag känner det så väl efter att ha tillbringat många veckor här ända sen barndomen. Löpkänslan var över förväntan, beror säkert på att det var nedför. Knäna bråkade inte medan jag sprang, men idag känner jag av höger.

Idag åker vi hem till det finska mörkret. Ett omslag i sig, men jag ser ändå fram emot det. Saknar resten av familjen och ser fram emot att få tillbringa friska timmar utomhus med alla Crossnature-grupper. Nu behövs det mer än någonsin och jag tror faktiskt att våra gemensamma träningar hjälper för att orka genom höstrusket.

här bodde det tydligen grodor enligt E, men vattnet var gott … 

morgonens vy jämfört med gårdagens

uppför

Rullar upp skins ur påsen, fäster dem under skidorna. Ställer in pjäxorna på gå-läge, justerar bindningarna och börjar gå uppför, längst ut i kanten av pisten. Glaciären utanför är förrädisk, den rör ständigt på sig och det bildas nya sprickor. Man luras så lätt när det ligger ett tjockt snötäcke över, men nu när snöläget är minimalt så ser man hur glaciären egentligen ser ut och jag skulle inte vilja ge mig ut på den utan sakkunnig guide.

Snön är hård och isig, stavarna får inte riktigt fäste men efter en stund får man in en jämn lunk. Bindningarna håller foten horisontell och hela kroppen får jobba ordentligt. När det blir brantare orkar jag 20-30 steg, sen blir det kort uppehåll för att få ner pulsen. Tittar ner och ser en lång svans med kvicka löpare – för det är just det de är – komma upp mot mig. De har superlätt utrustning, minimala bindingar och pjäxor som väger 1/3 av mina. Jag frågar några av dem väl uppe på toppen – de har vandrat uppför från dalen med kängor, när snön börjar på 2500 m så bytte de till sina lätta skidor och fortsatte springa uppför. 2h 20 minuter, 1500 höjdmeter. Jag klarar kanske 400 höjdmeter på en timme om jag inte stannar och tittar på skidåkarna …

Två dagar har jag gått uppför, dryga 2 timmar per dag. Idag är kroppen trött och lite seg, höjden märks och jag dricker nog för lite vatten. Det blir paus idag, en kort morgonjogg och sen upp i backen för att kika på sonens träningar. Här är fullt med grupper från hela världen, inklusive eliten som tränar på egna banor. Fartdräkter, skydd och sylvassa skidkanter. Lårmuskler, fart och isiga banor. Ingen sport för den fega – inte konstigt att jag är en medioker skidåkare …

snö i oktober

 

… åtminstone i Hintertux där jag är nu. Yngste sonen är på träningsläger och jag försöker hänga med så gott jag kan. Idag blir det skins under skidorna och klättring uppför, får se hur det går. Andningen går ju lite sisådär på några tusen meters höjd.

Jag har använt det lilla gymmet och hittat på lite egna övningar med det som bjuds. I brist på flådiga maskiner får man använda fantasin – och naturen runtomkring bjuder förstås på en massa möjligheter att röra på kroppen. Kanske blir det en något längre jogg i omgivningarna en dag, får se vad knäna säger om den saken. Och flåset!

Snöläget är annars ganska sorgligt. Efter en regnig sommar och varm höst finns det inte mycket kvar av glaciären. Förra året var dalen vit såhär års, nu är allt grått och grönt och kargt längst uppe. Snön är som slush och man kan inte skida efter lunch – och igår regnade det på 3200 meters höjd. Ledsamt. Idag blir det sol och ännu varmare, jag är imponerad av alla våra små skidare som orkar hålla igång flera timmar i sträck.

Återkommer!