omslag

Det skiftar fort i alperna. Igår satt vi i kortärmat och solade, det var en bra bit över 15 grader. Imorse vaknade vi till snöfall, vitpudrade trädtoppar och -15 uppe på glaciären. E tyckte att det var hemskt att behöva skida i så kallt väder – jag påminde honom försiktigt om att -15 räknas som rena Rivieran hemma i finska vintern. Då blev han lite tyst.

Igår upplevde jag både uppför och nedför. På förmiddagen traskade jag uppför, från byn till första mellanstationen. 700 höjdmeter genom vacker alpskog, förbi vattenfall och alpängar i höstvila. Funderade en stund på att gå upp hela vägen till nästa kabinstation men vägen dit är så oändligt trist, en grusväg som skär genom landskapet. Jag tog liften istället och bekantade mig lite närmre med varm choklad MED vispgrädde.

På eftermiddagen övertalade jag benen att komma med på en runda till Lanersbach, en by 7 km längre ner. Det var verkligen nedför, glad att jag inte gjorde turen på andra hållet … Lite asfalt, lite stigar och lite småvägar. Man kan inte riktigt se sig mätt på alplandskapet, även om jag känner det så väl efter att ha tillbringat många veckor här ända sen barndomen. Löpkänslan var över förväntan, beror säkert på att det var nedför. Knäna bråkade inte medan jag sprang, men idag känner jag av höger.

Idag åker vi hem till det finska mörkret. Ett omslag i sig, men jag ser ändå fram emot det. Saknar resten av familjen och ser fram emot att få tillbringa friska timmar utomhus med alla Crossnature-grupper. Nu behövs det mer än någonsin och jag tror faktiskt att våra gemensamma träningar hjälper för att orka genom höstrusket.

20141021_170041här bodde det tydligen grodor enligt E, men vattnet var gott … 

20141021_172843

20141021_093617

20141021_093709

20141021_171649

20141022_090508morgonens vy jämfört med gårdagens

Annonser

uppför

Rullar upp skins ur påsen, fäster dem under skidorna. Ställer in pjäxorna på gå-läge, justerar bindningarna och börjar gå uppför, längst ut i kanten av pisten. Glaciären utanför är förrädisk, den rör ständigt på sig och det bildas nya sprickor. Man luras så lätt när det ligger ett tjockt snötäcke över, men nu när snöläget är minimalt så ser man hur glaciären egentligen ser ut och jag skulle inte vilja ge mig ut på den utan sakkunnig guide.

Snön är hård och isig, stavarna får inte riktigt fäste men efter en stund får man in en jämn lunk. Bindningarna håller foten horisontell och hela kroppen får jobba ordentligt. När det blir brantare orkar jag 20-30 steg, sen blir det kort uppehåll för att få ner pulsen. Tittar ner och ser en lång svans med kvicka löpare – för det är just det de är – komma upp mot mig. De har superlätt utrustning, minimala bindingar och pjäxor som väger 1/3 av mina. Jag frågar några av dem väl uppe på toppen – de har vandrat uppför från dalen med kängor, när snön börjar på 2500 m så bytte de till sina lätta skidor och fortsatte springa uppför. 2h 20 minuter, 1500 höjdmeter. Jag klarar kanske 400 höjdmeter på en timme om jag inte stannar och tittar på skidåkarna …

Två dagar har jag gått uppför, dryga 2 timmar per dag. Idag är kroppen trött och lite seg, höjden märks och jag dricker nog för lite vatten. Det blir paus idag, en kort morgonjogg och sen upp i backen för att kika på sonens träningar. Här är fullt med grupper från hela världen, inklusive eliten som tränar på egna banor. Fartdräkter, skydd och sylvassa skidkanter. Lårmuskler, fart och isiga banor. Ingen sport för den fega – inte konstigt att jag är en medioker skidåkare …

20141019_081128

20141019_092912

20141019_102430

20141019_102737

snö i oktober

 

… åtminstone i Hintertux där jag är nu. Yngste sonen är på träningsläger och jag försöker hänga med så gott jag kan. Idag blir det skins under skidorna och klättring uppför, får se hur det går. Andningen går ju lite sisådär på några tusen meters höjd.

Jag har använt det lilla gymmet och hittat på lite egna övningar med det som bjuds. I brist på flådiga maskiner får man använda fantasin – och naturen runtomkring bjuder förstås på en massa möjligheter att röra på kroppen. Kanske blir det en något längre jogg i omgivningarna en dag, får se vad knäna säger om den saken. Och flåset!

Snöläget är annars ganska sorgligt. Efter en regnig sommar och varm höst finns det inte mycket kvar av glaciären. Förra året var dalen vit såhär års, nu är allt grått och grönt och kargt längst uppe. Snön är som slush och man kan inte skida efter lunch – och igår regnade det på 3200 meters höjd. Ledsamt. Idag blir det sol och ännu varmare, jag är imponerad av alla våra små skidare som orkar hålla igång flera timmar i sträck.

Återkommer!
20141017_105325

20141017_140814

20141017_081704

hej oktober

Veckorna rasar iväg och min ambition att blogga mer frekvent rasar samma väg … En vecka sedan vi tog farväl av katten Mozart och sorgen kommer och går i vågor. Jag låter den komma, tårarna rinner och alla är så omtänksamma. Tack för alla vänliga ord, här och i verkliga världen.

Idag skriver vi 1 oktober och månaden inleddes på det mest perfekta vis, med Bootcamp och med 16 hårt tränande glada. Trots att det blir allt mörkare så märker jag faktiskt att jag nu riktigt längtar efter morgnarna tillsammans, efter den friska luften, kylan mot kinderna och alla skratt. Världens bästa energipiller. Har ni möjlighet att träna ute så ta den!

I helgen blir det en resa till Skåne, till mamma och pappa och vännerna där. Kardemummabullar på Dalby stenugnsbageri, fika i Lund, soffletning och goda middagar. Det ska bli alldeles härligt. Däremellan klämmer jag in träning så gott jag kan, jag borde ju lyckas få ihop ett bra utomhuspass där på gräsmattan, eller hur …

20140930_072934

IMG_20140929_085456

avsked

Igår tog vi farväl av vår kissekatt Mozart. Han blev 17 år och till sist orkade han inte mer. Jag satt med honom i famnen när veterinären gav den sista sprutan och han somnade så fort. Det kändes som att han spann där, i famnen, länge efter att han slutat andas.

Han har varit med mig hela vägen från Lund, till Helsingborg och via Stockholm hit till Helsingfors. Han har funnits där alltid i pojkarnas liv och saknaden är enorm. Jag var inte beredd på hur stark sorgen är, det river och gör ont och jag vill bara ha honom tillbaka. Pojkarna är förtvivlade. Deras första stora sorg.

Hejdå älskade lille katten. Solen skiner för dig idag.

 

IMG_1440

egen träning

Nu är jag igång med träningen! Ja, med min egen alltså. Crossnature-grupperna är ju inte till för mig utan för alla deltagare och även om jag joggar med och visar och rättar så blir det förstås inte någon fokuserad träning för egen del. Nu har jag tagit hjälp av en som verkligen vet vad hon talar om – the one and only Madde – för att jag ska hållas hel och bli stark så att jag åtminstone kan hålla mina grupper utan att tuppa av …

Upplägget är enkelt – 3 styrkepass och 2 cardiopass per vecka, plus lite cykel hit och dit sålänge säsongen tillåter. Jag gillar att styrkepassen är fokuserade och det känns inte svårt eller mentalt jobbigt att få dem gjorda – en dag ben, en dag bål och överarmar och en dag rygg och axlar. Ungefär sådär. Klart att det finns omöjliga övningar men det är väl meningen att jag ska klara dem så småningom – jag som trodde att excentriska chins var någorlunda lätta. Ehh … Jag var väldigt lik en tung påse potatis när jag försökte hålla emot men bara rasade ner från stången, gång på gång. Ont i händerna gjorde det också.

Det blir bara att försöka igen eftersom det är ”potatispåsedag” idag. Kanske jag orkar 1 mer idag än förra veckan?

Min helg fylldes av finaste långväga vännerna, god mat, mycket prat och skratt. En energikick som räcker länge – tillsammans med höstsolen som lyser hos oss. Livet är bra härligt.

IMG_20140914_154059vår terass är nästan färdig – fint att solen skiner …

IMG_20140913_134213

o-bekväm

Igår när jag stretade genom regnet mot tågstationen klockan nio på kvällen så konstaterade jag att jag må vara många saker, men bekväm, det är jag inte. Lat, absolut. Bekväm, not so much. Vi har bara en bil nu och det ställer vardagen rätt så mycket på ända. Jes, man gör både miljön och plånboken en tjänst, men stressnivån är definitivt högre. Vi pusslar vem som ska ha den lilla bilen vilka dagar – och när på dagen – cyklar, bussar, tågar och bilar mellan olika jobb och olika arbetsplatser. Det fungerar nu när vädret är samarbetsvilligt. Lär fungera sämre när cykel inte längre är en option framåt november sådär. Nä, jag är ingen vintercyklare, det får erkännas. Framförallt inte när jag måste ha 3 ombyten för olika jobb med mig under en dag.

En sak som ställer till det är att man inte får ta cykeln på tåget mellan 7 och 9 på morgonen. Nähä. So much for kortare cykelpendling. Blev slängd av tåget med cykel och allt förra måndagen och det var på håret att jag löste det – hade ju en grupp som väntade på mig inne i stan. Det är 18 km hemifrån in till centrum så man kvistar inte dit hursomhelst, iallafall inte om man heter Anna och är en långsam cyklist.

Nåväl. Sitter still gör man ju inte så värst.

Imorse såg det ut såhär i Kasabergsskogen. SuperBootCamp originalgänget kör lite mage – ”skicka trasig trädgårdshandske”. Perfekt start på dagen!

20140910_073322