tjejmarathon

jag kastar mig ut!

Well, det är väl inte lönt att dra ut på det – härmed publicerar jag vårens två stora målsättningar här och räknar helt kallt med att ni som vanligt håller mig i örat och leder mig på rätt väg så att allt går bra.

  1. JAG SKA BÖRJA TALA FINSKA

  2. JAG SKA TRÄNA BRA TILL TJEJMARATHON

Det är lika bra att erkänna. Jag har bott i Finland sedan 2002 och jag har inte ännu lyckats lära mig språket. Jag pratar nästan inget alls, jag är livrädd för att öppna munnen och säga fel och jag har grav ångest för det här. Jag kan inte söka de jobb jag vill ha och jag hänger inte med i diskussioner när det pratas finska och ja, jag känner mig dum som en gås. Oavsett hur svårt det här språket är så inte är det omöjligt. Jag har bara inte fokuserat tillräckligt. Nu ska jag. Till sommaren ska jag tala finska – det blir inte perfekt och felfritt, det blir enkelt och säkert taffligt men prata, det ska jag. Tamejfan.

Vad gäller Tjejmaran så jämför jag lite med förra året. Då var januari en uppförsbacke efter min sjukhusvända, jag var trött och nere efter antibiotikan och det var tungt att komma igång. I år har jag heller inte sprungit, dvs inte sprungit egentligen alls – men jag har iallafall tränat kroppen mångsidigt med Crossnature. Så det måste ju gå – och jag har ett helt Team Crossnature som ska träna ihop med samma målsättning. Det blir helt toppen – eller helt huippu, som man säger såhär lite på finska 🙂

Trevlig helg hörni. Hauskaa viikkonloppua!

 

jag visste det!

Jag frågade om ni ville komma med och träna ihop inför Tjejmarathon 2014, live eller virtuellt. Det ville ni!! Vi har redan en härligt lång lista med namn och på måndag 16.12 är det infomöte här i Grankulla. Både för herrar och damer förstås!

Det är naturligtvis inte obligatoriskt att anmäla sig till loppet, man kan träna tillsammans ändå – och man kan kanske bidra med stöd till projektet. En av grundarna, Ann-Sofie, träffade Dr Mukwege från Panzisjukhuset igår när han föreläste i Stockholm. Du kan läsa mer HÄR  – så förstår du att allt vi kan göra är till enorm hjälp för utsatta kvinnor i regionen.

Om du vill vara en del av ett supergäng – Team Crossnature – som tänker träna, skratta, lära nytt och stötta varann och projektet inför Tjejmarathon, kom på mötet! Eller hör av dig, här eller på mail, om du vill vara virtuell medlem. Allt funkar! Tillsammans kan vi få en helt grym vår med ett supermål att träna för.

Nu blev jag supertaggad. Du också? Kom med!!

 

lågintensivt

Jag har blivit nyfiken på lågintensiv träning. Det har inte blivit så mycket springande de senaste månaderna, men desto mera allmän styrka och det gör verkligen gott, men jag saknar löpningen. Dags att ta tag i saken alltså och det lutar åt att jag ska ägna vintern åt att bygga grundkondis. I korthet skulle jag vilja nå följande:

  • Bättre grundkondition
  • Sänkt puls
  • Uthållighet
  • Skadefri träning

Eftersom Tjejmaran är huvudmålet för första halvåret 2014 så kan det här nog vara en ganska klok sak, att lära kroppen att orka mala på under lite längre tid. Sen har jag förstått av det lilla jag läst att lågpulsträning kan leda till högre fart på sikt, dvs man kan springa lite fortare med bibehållen ansträngningsnivå – och det låter verkligen som något för mig. Varför anstränga sig i onödan …

Det finns naturligtvis flera komplicerade modeller och metoder men grunden i lågpulsträning är att ligga rejält under den vanliga joggingpulsen, vilket innebär att man måste sänka farten. Och ja, man bör ha en pulsklocka/mätare. I mitt fall skulle gränsen vara 180 – min ålder och då hamnar jag på 137. Över 137 borde jag alltså inte komma när jag joggar. Eller, som det blir i mitt fall då, går. För jag har förstått att man i början måste anpassa sig ganska rejält – det vill säga att om man joggar och pulsen går för högt så ska man börja gå så att den sjunker. Jag får sätta mig in i det här lite bättre och så återkommer jag.

 

20131121_120110har inte alls med texten att göra – men nu är vår katt förevigad i det nya cementgolvet …

 

Tjejmarathon 2014 – Team Crossnature!

Vi kör, eller hur!

Eftersom jag vill att många fler ska få uppleva den fantastiska, euforiska känsla man får när man springer i vacker natur med bästa sällskapet och stödet så drar jag nu igång Team Crossnature, mot Tjejmarathon 2014. Alla som ens snuddat vid tanken på att springa lite längre ska med! För alla KAN. Visst kan vi bli ett stort gäng från Finland som åker över och deltar i gemenskapen?!

Detaljerna är ännu inte satta, men såhär är det tänkt och mer kommer efter hand:

  • Vi träffas allihop MÅNDAG 16.12 för att gå igenom projektet. Jag berättar om hur jag lyckades springa Tjejmarathon förra året, ni bestämmer er för om ni vill vara med och ni får sen datum för gemensamma träningar.
  • ANMÄLAN öppnar på nyårsafton, det finns 100 platser och några reserver. Då bör man ha bestämt om man vill springa – jag kan inte säga hur långt platserna räcker, men det blev fullt förra året.
  • Tanken är att vi springer långpass tillsammans, men det kommer också att finnas möjlighet att hänga med på Tempo Torsdagar i Grankulla, då kör vi kvalitetsträning. Långpassen kommer också att gå i terräng när vädret tillåter.
  • Ni får också tider för de Crossnature-pass som är igång under våren, kanske kan vi till och med starta en specifik grupp just för det här syftet, om vi blir tillräckligt många. Det kommer att vara enormt viktigt med en allmänt stark kropp för att orka med kuperad terräng i juni.
  • Vi tar fram en snajdig t-shirt som man kan ha när man tränar, känns förstås lite enklare då eller hur?
  • Förhoppningsvis kan vi få celebert och kunnigt besök under våren, det här är fortfarande under planering. Man vill ju få tips och kunskap från de som är erfarna terräng- och ultralöpare, om kost och utrustning och upplägg och allt man nu kan tänka sig.
  • Vi tittar på olika möjligheter hur vi reser till Sverige – förmodligen båt+bil, men man kan även flyga och åka tåg.
  • Tanken är att det här ska bli ett projekt som ger träningsglädje, kunskap, stöd och pepp under hela våren, på väg fram mot Tjejmarathon. Det är faktiskt så att ALLA klarar det, tiden är oviktig – det är stigen som är målet i sig!

För att det här ska funka så vill jag att ni anmäler intresse till info@crossnature.fi före 10.12. Om vi blir tillräckligt många så drar vi igång, blir vi lite för få så kan vi iallafall springa tillsammans under våren.

g1l7479-1

den här känslan vill jag uppleva igen – mot Tjejmarathon 2014!!

53 km Roslagssommar

Söndag. Tanka bilen. Kommer inte ur förarsätet, får lyfta benen med händerna. Det är dagen efter Tjejmarathon och jag är ganska stel.

Vilken dag det blev. En hel lördag full av svensk sommar, smultron och naturupplevelser. Vi kom i tid till start, mina pojkar var med som support och mini-funktionärer. Solen strålade och jag misstänkte att det skulle bli varmt, men jag tog ändå mina 3/4 tights och långa kompressionsstrumpor – jag kände inte för bara ben. Det var ett bra beslut, de första kilometrarna gick genom högt gräs och massor av brännässlor som kändes genom byxorna.

Det här var ju mitt första långa lopp så jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Skulle kroppen lägga av efter 35 km? Hade jag packat rätt saker? Rätt klädsel? Nötterna jag köpt låg kvar i bilen i Norrtälje, men annars var det mesta rätt bra. Jag hade Resorb Sport i vätskeryggan, 2 påsar till 2 liter vatten och det funkade fint. Jag åt en macka en timme före start och en halv banan en stund före. När jag springer har jag väldigt svårt att få i mig näring, så jag ansträngde mig extra mycket den här gången, men jag fick ändå hjälp på vägen när jag började må lite illa – en bit banan och det blev snabbt bättre.

Sofie och Wippe – duktiga långdistansare båda två – var med hemifrån och även om vi inte bestämt på förhand att vi skulle springa ihop så blev det så ändå. Första halvan spontant och sen är jag övertygad om att de förbarmade sig över förstagångsultralöparen, för även om vi lovat att vi skulle springa våra egna lopp så gick de ändå med mig när jag inte orkade springa mer, de räckte mig apelsiner och tvingade i mig torr bulle när jag började bli lite vimsig. Jag gissar att jag sinkade deras möjliga sluttid en hel del, så jag är evigt tacksam för stödet och sällskapet hela vägen in i mål. Roligt hade vi iallafall! De sista kilometrarna ökade Sofie stadigt farten ”för jag orkar inte springa det här loppet nåt mer, jag vill bara i mål”. Snacka om segt virke.

De första 15 gick ganska okej, trögstartad som jag är så hann jag tänka många tankar om hur stel och tung jag var, men det lossnade lite i taget och vid första kontrollen mådde jag prima. Kramar av glada pojkar, high fives och en bit Snickers. Tips om chips, vatten och Enervit och en liten bit banan. Ganska nöjd. Kommande kilometrar rapade jag chips och kände mig lite konstig men vi stretade vidare och vips var vi halvvägs – 26.5 km firades med paus och fotografering längs kanalen. Vid 29 km och den andra vätskekontrollen behövdes verkligen peppen från Friskis&Svettis utomhusspinning – musik, vatten och en liten macka kändes som lyx. Fler kramar och bästa supporten från pojkarna och vi gav oss av igen med ganska tunga ben.

”Bara en mil till nästa kontroll” tänkte jag några gånger och det var tur att terrängen var så fantastisk och varierad under den här sträckan, för jag var riktigt trött under några bitar. På stigarna med sten och rötter gick jag – vågade inte springa. En stukning skulle kännas riktigt ledsam i det läget. Klipporna vid havet kom vid 37 km och först blev jag ganska nedslagen men jag märkte fort att de gjorde gott, kroppen fick mjuka upp sig lite och lite hasande och klättring gjorde susen. Genom något som liknade en myr och vidare mot vätskekontroll nummer fyra – i ett skede trodde vi att vi missat den, våra klockor visade allihop olika sträcka och jag låg sist och agerade bromskloss. Till slut kom kontrollen och jag började gråta av glädje för att jag klarat det så långt – då stod det 42,3 km på min klocka vilket var lite för optimistiskt men det spelade inte så stor roll just då.

Vi delade upp loppet i många små delmål – förutom kontrollerna så firade vi halvvägs, Lite Längre än Lidingöloppet, Annas PB i distans (33.1 km), 40 km, marathondistansen, 50 km och förstås nedräkning varje kilometer in mot mål. Med lite avvikelser mellan klockorna så blev det lite kul. När jag passerade mara-distansen fick jag faktiskt gåshud – jag trodde väl aldrig att jag skulle klara att springa så långt.

På varenda kontroll fick vi den bästa och vänligaste hjälp man kan föreställa sig. Lite trugande av energi, koll så att vi mådde bra, vatten och stöttande ord. Papper att torka tårar och snoriga ansikten, saltlakrits och chips och bästa peppen när vi fortsatte iväg.

Nu har helgen passerat och det känns lite tomt. Jag var så oerhört stolt och lycklig när jag kom i mål, inte så trött som jag befarat men ändå ganska slut i själva kroppen. Det blev en elfte plats för oss alla tre – vi sprang i mål hand i hand. Tänk att kroppen orkade! Vilken grej. Den starkaste känslan från loppet var ändå hur alldeles fantastiskt underbart vackert det var – vilken ynnest att kunna springa i sådan natur och få uppleva sommaren på det viset. Tänk att kroppen ställer upp, att man är frisk och kan röra sig som man vill i naturen. Jag är nu än mer övertygad om att ett asfaltmarathon inte är nåt för mig – men jag vill springa MER i terrängen!

Nu är det vila några dagar och jag följer intresserat med hur kroppen agerar. Stelt och stappligt, träningsvärk och törst. Glädje inombords över att ha fått vara med, att få ha träffat så många härliga människor och så många som har delat med sig av sin tid och sin värme. 2 eldsjälar i Madde och Ann-Sofie, grundare och möjliggörare, enastående på alla vis. Tjejmarathon, världens bästa lopp. Jag kommer tillbaka. Garanterat.

Och till sist – det bästa av allt – min äldste som vid andra vätskekontrollen allvarligt säger ”mamma, nästa år vill jag också vara med – jag ska träna så grymt mycket hela året, tror du jag klarar det?” Vi kom överens om att en bit på vägen klarar han absolut. Glädjen och viljan i Tjejmarathon smittar sannerligen av sig!

Ni kommer väl med nästa år? Alla klarar det, bevisligen!

IMG_7843före start med Sofie

IMG_7847

IMG_7864

IMG_7867världens bästa Coyntha startar sin andra Tjejmara

IMG_7865

IMG_7870

bästa sistelöparen Henrik under en av de bitar där han faktiskt sprang …

IMG_7912

IMG_7925

IMG_7945in mot första vätskekontrollen efter 15 km

IMG_7947

IMG_8006

IMG_8004dags för den andra kontrollen, börjar bli lite trött

IMG_8034

IMG_7952en salt skumbanan gör susen

IMG_8108

IMG_7986

IMG_8033

IMG_8128

i mål – hand i hand – på tiden 6.34.40 – lycklig i hela kroppen

imorgon

Om ett dygn är jag på väg till starten. Tjejmarathon, here I come. Just nu sitter jag och pojkarna på Clarion Hotel Sign och njuter av långfrukost, fin omgivning och morrontidningar. Det blir Naturhistoriska museet idag, på allmän begäran. Med sköna skor på fötterna. Eftermiddag och kväll ska vi landa hos vännerna och njuta av att bara vara.

Om man får poäng för uppladdningen inför loppet så ger min mathållning nog full pott – jag har faktiskt tänkt till och fått i mig bra fetter, bra vitaminer och mineraler. Massor av grönt, mycket lax, mycket nötter och avocado och lagom med kolhydrater. Lite mer mat än jag är van vid, men jag hoppas att det gör nytta imorgon. Därefter ska jag återgå till normalläge. Det vill säga, inga hotellfrukostar med pannkakor, inga bufféer på finlandsfärjor och ingen extra macka på morgonen.

Återkommer lite senare, nu är det chill och nyheterna som gäller.

20130628_082307delar av dagens frukost på morgonsoligt bord

3 veckor kvar – firar med tävling!

TÄVLING!

Eftersom det bara är knappa tre veckor kvar till Tjejmarathon så är det nog dags att dra till med en tävling. I mitt och många andras tycke är Gococo den bästa strumpan för löpning, så vad är väl bättre än att lotta ut ett somrigt kompressions-set från dem?

Kompressionsstrumpor fungerar både under och efter löpning. Jag tycker att de hjälper bra mot svullna och trötta vader under längre pass – och jag har faktiskt haft dem på när jag har duschat benen med iskallt vatten efter långrundor. Rätt skön känsla. Bästa är om man har två par, ett par under rundan och ett par som man kan ta på efteråt. Ett tips är att ta på dem redan när man vaknar om man vet att man ska springa en långtur på förmiddagen – så hålls benen pigga.

Så, dags att tävla. För att vara med så vill jag att du berättar i kommentarsfältet hur du brukar förbereda dig inför en långjogg. Du bestämmer själv hur lång din långjogg är – för vissa är det kanske 8 km och för vissa är det 30, det spelar ingen roll! Plättlätt.

Ange också din storlek (på vadkompression OCH strumpa.) Jag lottar ut en vinnare på fredag 15.6.

HÄR hittar du beskrivning av vinsten – det är ett finurligt kit där du själv kan välja vilken strumpa du vill ha och ändå få kompression för vaden. I vinsten ingår vadkompression och strumpa som på bilden. Färgen är rosa – passar alla, både starka tjejer och killar!

 

16198825-origpic-c4aeb5.jpg_0_0_100_100_350_486_95

 

Också – eftersom det bara är tre veckor kvar så har förstås min ischias slagit ut i blom igen. Den som så fint försvann där i december. Nu gör det ont i höften och i hamstrings och lite i smalbenet. Lite lagom i tid sådär inför mitt livs längsta lopp. Jag sprang lite i torsdags och tog en morronrunda i fredags men det kändes inte alls helt hundra. Har vilat och ätit hela helgen och mår väl som man gör efter en sån kombination. Rullar lite planlöst på min rulle, gör lite rehabövningar men funderar väl mest på hur det här ska gå. Eller, ja – visst ska det gå men ingen aning om hur det kommer att kännas.

Kom med och tävla och njut sen av sommarkvällen!

 

mot målet!

Nu är det sommarlov här i Finland. Längesen man fick uppleva en sådan fullständigt perfekt sommardag. Tussmoln, sol, varmt och sommarlovsglada barn. Efter betygsutdelningen firade vi traditionellt inne på Fazer café och räkmackan där fick bli min uppladdning för dagens långpass. Jag lyckades klämma in dryga 22 km mellan lunch och kvällens sommarfest och det kändes bra.

Det är konstigt hur man flyttar fokus. För inte länge sedan var 22 km väldigt långt, nu känns det som ett kortare långpass. Eller, ja, inte kort förstås men långlångpass har kanske blivit över 25. Det är ju helt knas när man tänker efter. Å andra sidan är det kanske ett gott tecken inför Tjejmarathon, att man även mentalt börjar vänja sig vid längre distanser?

Nu är det juni och bara 26 dagar kvar till TM. På den tiden har vi fått rådet att få in 28, 30 och 20 km långpass. Jag är mest nervös över hur kroppen ska kännas efter 33, men det rekommenderas förstås inte att träna på så långa distanser. Återhämtningen är för lång. Men alltså, vad brukar hända? Alla säger ju att maran börjar efter 30. Men vad är det som börjar? Det där hade jag gärna velat veta. Ungefär som när man föder barn. Man vill veta hur ont ONT gör för att kunna bedöma om man klarar av det, på nåt vis.

Jag ser fram emot Tjejmarathon med lika delar förtjusning och nervositet. Mycket som är nytt för mig, men det ska bli spännande att se hur jag klarar det. Jag hoppas också att jag får ännu fler med mig som vill stötta insamlingen till Hungerprojektet. För varje person som hjälper får jag ännu mer pepp och ännu mer positiv press att klara loppet. Ni kommer att vara med mig hela vägen – återkommer på vilket sätt!

HÄR kan ni läsa mer om Tjejmarathon och hur ni gör om ni vill vara med och göra skillnad.

 


20130601_104544

20130601_105714

20130601_141059

20130601_141144

 

20130601_141237

kroppen och kosten

Som tidigare konstaterats – mat är både härligt, gott och ibland en källa till stress och lätt ågren. När man springer lite längre pass märker man också hur viktig maten är som energikälla. Dålig mat några dagar före ett 20+ pass och ingenting känns bra. Bra mat och tillräckligt med vätska i kroppen – då känns det betydligt lättare.

Jag har inte riktigt fått ordning på min egen kosthållning den här våren. Jag småäter för mycket och äter för lite till lunch och middag. Den totala mängden blir kanske ok men balansen på det jag äter är inte optimal. Det hade varit bättre om jag hade lyckats äta en ordentlig lunch och sen en bra middag, med mellanmål däremellan. Nu blir lunchen ofta keso och grönsaker med nåt pålägg från kylen – en bit ost, lite skinka, lite frukt och kesella. Det är inte riktigt optimalt, åtminstone inte om man tittar på energimängden. Jag följde mitt matintag några veckor i våras på ShapeUp Club. Nyttigt för mig, det visade sig nämligen att jag åt för lite. Jag vill då samtidigt döda myten om att ”äta mindre = gå ner i vikt” – det funkar inte alltid så. Jag är ett antal kilo plus just nu och det beror bland annat på att jag inte eldar på ordentligt i kroppsförbränningsugnen. Är jag helt övertygad om, faktiskt. Jag rör ju på mig, så viktökningen beror inte så mycket på overksamhet utan min gissning är att en keso-kost inte riktigt optimerar maskineriet. Speciellt inte som jag fyller på med choklad och nötter när jag blir hungrig – vilket jag är konstant när jag springer långpass.

Så, junis utmaning blir att få ordning på det här. Skippa överdosen av choklad (jag skrev inte skippa choklad, såg ni!) och äta mat istället. Helt strunta i de onödiga Candyking-påsarna som hamnar i vagnen. Kolla av energinivåerna lite då och då. Äta ordentligt. Jag har en månad på mig att optimera energin och om jag skulle lyckas förvandla lite av det mjuka till starka uthålliga muskler istället så vore det en extra bonus. Jag vill inte stå på startlinjen den 29:e som en orkeslös Anna. Då ska jag ha förberett mig väl så att jag orkar ta mig igenom Tjejmaran utan större katastrofer.

20130529_185734spenat – en favorit till det mesta. Järn och vitaminer – perfekt balansmat!!

20130530_074813hittade skyr i stor burk, köpte genast. Bra protein, neutral smak – ganska lik kesella men lite annorlunda. Min frukost och kvällsmat just nu! (och lunch idag, hmm …

tjejmarathon – hjälp mig att hjälpa!

Om 6 1/2 veckor står jag på startlinjen till Tjejmarathon. 53 kilometer i naturen, tillsammans med 99 andra härliga löpare. För mig är loppet både en stor, nervös utmaning och något jag ser fram emot. Att springa för en verkligt god sak ger en extra dimension och en extra puff i rätt riktning – de steg jag tar hjälper också till att stötta Hungerprojektet i Bangladesh. Bland annat försöker man förbättra villkoren för nyfödda så att de får den vård och näring som behövs och de nödvändiga vaccinationer som krävs för att få en bra start i livet.

Årets insamlingsmål är högt satt, men med hjälp av deltagarna och våra nätverk så kommer det att nås, det är jag helt övertygad om.

Nu vänder jag mig till DIG – vill du hjälpa mig att hjälpa? Vill du ge 5 kr per kilometer jag springer? 10? 1? Eller helt enkelt en valfri summa? Alla som hjälper kommer att vara med mig under loppet. Jag gör som flera av löparna förra året; ni som stöttar kommer att synas på ett eller annat vis när jag springer – och ni är definitivt med och hjälper mig att orka hela vägen. För hela vägen ska jag, det går med er hjälp!!

 

Såhär gör du:

Gå in HÄR och bidra via sms eller kontokort. Om du vill skänka anonymt så går det förstås prima, om du vill att jag tar ”med” dig när jag springer så skriv gärna Anna Markelin/Ditt eget namn så ser jag! Skriv en kommentar här nedan om du är med, eller maila mig på annavpt@gmail.com om du vill vara mer anonym – allt går.

50 kr är lite drygt en latte. 100 kr är en lunch på stan och en latte (inte ens det). 500 kr får en del luncher för, men i Bangladesh räcker den summan till mat och vaccinationer för en stor mängd barn. Du väljer hur mycket du kan och vill avvara – jag hoppas att ni vill vara med. Jag är med.

 

HUNGERPROJEKTET