LoveRunning

hejdå playitas

Det här skrev jag i måndags men fick inte iväg – så håll till godo.

Sista kvällen, en morronjogg kvar och veckan är sen förbi. Idag har jag varit oerhört trött, men framåt kvällen släppte det och tanken på en sista jogg är inte längre helt utopistisk. Jag sitter på min balkong i tropisk värme med svarta natten utanför, stjärnhimlen sprakar framför mig. Musik från sportbaren – som precis öppnade och som vi inte besökt – lite folk som går av och an till sina rum och en känsla av att det både ska bli skönt att åka hem och ”jag vill ha mer av det här”.

Vad har jag lärt mig den här veckan?

Jag vet nu hur 100 km på en vecka känns i kroppen. Den är trött men inte trasig. Tack, kroppen – du är fantastisk.

Jag vet hur jag reagerar på löpning i hetta och kuperad terräng. Inte så bra. Har haft några obehagliga pulsrusningar och ”nudörjagsäkert” ögonblick. Inte så mycket att göra åt, ingen hann acklimatisera sig till den här tropikvärmen. Över 40 grader sista halvan av veckan, brännande sol. Klart man tuppar av lite.

Jag har svårt att äta när jag tränar mycket. Blev tydigt den här veckan, de flesta måltider har jag tvingat i mig. Näring är viktigt i vardagen – här är det fullkomligt nödvändigt med bra energipåfyllnad.

Det är magiskt hur mycket vatten man måste hiva i sig. Glöm 2 liter om dan – här har det gått mängder och fortfarande har jag varit törstig. Bra med Resorb i vätskesystemet, tur att jag kom ihåg!

Jag har lärt mig mer löpteknik, fått fler styrkeövningar till min Tuffa Tisdags-repertoar och vi har också hunnit med prehab för fötter och underben. Viktigt för löpare!

Tillsammans har vi lärt känna varann, trots olika bakgrund och ålder har drygt 20 löpare kämpat, skrattat, svettats och tramsat ihop i en vecka. Med fantastiska ledarna Mia, Torkel, Sandra och David – som säkert mer än en gång undrat vad det är för knäppgökar som samlats på Playitas.

Sist och viktigast av allt – jag har blivit påmind om att kroppen kan. Även efter en lång tids strul, infektioner och skräp så gör den sitt bästa, den kämpar och sliter och levererar. Jag är så tacksam att jag har den och att den funkar.

20130422_113931prehab för fötter och underben i solen

20130422_133237katthotell vid stranden – fint

20130422_135015kanariska potatisar och mojo rocho – gott så det kniper i kinderna
20130422_172045intervaller i 40-gradig hetta kräver dopp i havet – och kanske en handikapp-toalett efteråt …

20130422_172447mina nygamla adios2 fick jobba lite den här veckan

20130423_090636väldigt glad efter sista passet – 100km loggade och kjolen från LoveRunning satt som en smäck

20130423_123042poolutsikt

 

midnatt eller inte midnatt

Ikväll är det Midnight Run här i Helsingfors. Tredje gången. Jag har varit anmäld två gånger, första gången blev jag sjuk och nu är jag inte i löpskick. Rubin satte nog kvällsmaten i halsen när han läste att jag funderar på att starta. Jag har hämtat ut tröjan iallafall. Den var fint blå, man kan ju alltid vända ut och in på den och använda med gott samvete om man nu inte startar – eller inte fullföljer …

Nu funderar jag såhär. Den där tröjan passar riktigt bra ihop med min löparkjol. Lite för bra för att den ska förbli oanvänd. Liksom. Så jag tänkte, om jag åker in till stan och värmer upp lite så kan jag ju se hur det känns? Kanske gå en bit? Och OM jag skulle få för mig att springa så ska jag inte ha klocka med bara för att inte drabbas av hybris och tänka ”jag skulle ju under 50 på milen i år, sablans”. Och OM jag har klocka med så är det bara för att veta när tåget går hem. Sådär tänkte jag. Eller?

Benet har fått vila lite, det gör inte alls så ont som förut men jag vet att det är bedrägligt. Å andra sidan sa osteopaten att jag får, om det inte gör för ont. Isåfall får jag inte. Då får jag däremot åka taxi.

Jamen visst passar det väl bra ihop, det får ni väl hålla med om?

Det är ju ännu en hel dag kvar. Mycket kan hända. Jag kan till exempel snubbla på gräsklipparen i trädgården, eller drabbas av chokladförgiftning. Eller så missar jag tåget in. Vi får se.

grillat pannben

Igår var vi hemma i huset, bara över dagen. Jag ställde in mig på långjogg och försökte äta och dricka bra kvällen före. Det var 26 grader på morgonen och väldigt fuktigt i luften – redan när jag gav mig iväg kändes det tungt. Jag hade siktet inställt på 20 kilometer eller så, men efter 9 blev det ett akutbesök i skogen (nu har jag också sällat mig till de löpare som blir tvungna att använda moder natur för verkligt världsliga saker) och jag kände mig ganska matt. Naturligtvis hade jag inte tagit telefonen med mig och naturligtvis var jag allra längst bort på rundan så det var bara att kämpa på. Jag sprang och gick omvartannat och funderade på om jag skulle försöka lifta hem sista biten, men lyckades iallafall lufsa hela vägen hem. Det blev 18 km och jag kände mig fullständigt slut, som en urkramad trasa. Mitt pannben som inte heller annars är så användbart kändes helt grillat och jag ångrade nog att jag inte fixat skjuts hem på nåt vis.

Eftermiddagens besök på Sveaborg med pojkarna blev en varm och matt historia, jag åt en efterlängtad lunch på kafé Vanille och försökte dricka mycket vatten. Yngste sonen himlade med ögonen och sa ”du är ju duktig men inte klok som har sprungit såååå långt när det är såhär varmt, tänker du svimma nu?” Han var nog inte alltför långt från sanningen där …

Idag vilar jag. Hela dan. Mår bra men har lite ont i benet/nerven. Det blir långstretch och kanske bastu – den är ju nyskurad och fin.

 

försöker se glad ut men inser att jag sprungit med HELT för korta shorts, ihhh …. men däremot i världens bästa topp från LoveRunning!

 

traditionell lihis-paus på torget – eu´s bästa. Inte vet jag, äter inte sånt …

 

”det här måste väl vara kvalitetsläsk, mamma – för den är så god!”

love!

Man bara måste älska den här toppen. Köpte den från LoveRunning på Göteborgsvarvet, sådär blåbärsblå som jag gillar. Ärmarna jag hade under Göteborgsvarvet är i samma färg. Jag använde toppen för första gången idag när jag cyklade till och från ett möte. Ca 30 km blev det och det gick rätt mycket snabbare hem för då slapp jag fundera på svett-situationen … Jämfört med för några år sen så gick hemfärden nästan 10 minuter fortare. Det beror nog mest på att de har fixat till cykelvägarna, om man vågar så kan man stå på ganska bra i nedförsbackarna från Böle. I vilket fall, toppen är underbar, den har avtagbara inlägg för oss som så behöver och den är skitsnygg i ryggen. Liten ficka bak, lagom lång, sitter perfekt.

Idag blir det trädgårdsarbete och kontorsfix. En helg hemma och på landet, vi ska få massor gjort och jag tänker träna just det jag känner för. Härligt. Solen strålar, det doftar faktiskt lite försommar och fåglarna vrålar sådär som om de gick på fågelknark igen.

 

 

långa varianten

Sitter i skybaren på hotel Gothia Towers och njuter av en räkmacka, King size. Man måste belöna benet som ändå höll fram till 14 km, tycker jag.

På fredagskvällen fick jag en knuta på höger hamstring, alldeles hård och stor som en halv pingisboll ungefär. Plötsligt var den bara där och jag blev lite orolig – det kändes obehagligt och var ömt. På lördagen fick jag hjälp av David på Access Rehab, som började med att gå igenom min rygg och konstatera att jag hade låsningar här och där, troligtvis är de orsaken till benproblemen. Han knäckte och vred och trodde inte att knutan var någon värre muskelbristning, möjligtvis en gammal krampreaktion. Fick stränga order om att bryta om det inte kändes bra. Jag bestämde mig för att springa så långt det gick. Snyggt blåmärke mitt på bakbenet …

Annars var gårdagen härlig på många sätt. Jag startade först klockan fyra, i grupp 22, så det blev en ganska lång dag kring startområdet, men det var inte alls dumt att gå runt och insupa atmosfären. Jag och Snabba Fötter-Kenth bodde på samma vandrarhem och jag fick en massa insidertips och hjälp av honom, rutinerad varvslöpare. Massor av folk överallt, men jag upplevde inte att det blev trångt, jag behövde inte ens köa till bajamajorna. Första starten gick 13.30 och det var kul att titta på hur ormen av folk ringlade sig framåt och värmde upp, som ett löpande band i dubbel bemärkelse. Det var ganska kyligt och det blåste, men framåt halv fyra sprack det upp och solen kom fram.

Jag besökte LoveRunnings event och tittade på alla snygga löpkjolar – jag hade min egen med mig men skaffade supersnygga armvärmare som matchade mina nya strumpor från Gococo. Det är lika bra att gå all in. När jag provade löpkjolen hemma tyckte store Bengt (min 10-åring, för nya läsare) att kjolen var ”för hög”. Dvs slutade för högt upp på låret. Den gick, trots sin höjd, alldeles utmärkt att springa i! Jag kan verkligen rekommendera att springa i kjol, vi var några stycken som var kjolklädda och folk såg så glada ut när vi kom.

Lunchen blev en varmkorv och en fralla. Alldeles prima. Klockan 16.01 gick starten och jag försökte hitta en bra takt från start. Som vanligt är jag trögstartad och de första 3 km kändes evighetslånga, flåsade och kämpade mig uppför backen i Slottsskogen. Någonstans där släppte nervositeten och kroppen började fungera bättre och farten kändes okej där kring 5-strecket. Uppför Älvsborgsbron, tungt tungt och hård snedvind – men vilken utsikt! Belöningen blev nerförsbacke och bra klipp i benen ut på plattmarken. Det kändes bra – 10 km passerades på 51.40, bara något långsammare än i Prag och jag kände mig glad att kroppen orkade trots dålig träning. Benet kändes dock, men jag ignorerade det lite. Tröttheten kom och gick och när en kille sprang förbi och gjorde tummen upp för min outfit så orkade jag lite till. Tack!! Farten höll sig jämn och bra fram till knappa 14 km.

På väg upp på Götaälvsbron, strax före 14 km, fick jag plötsligt en panikartad pulshöjning, luftstrupen snörde ihop sig och jag kunde inte andas ordentligt. Det har hänt förut och det brukar släppa snabbt, men det här hängde i och jag kände hur benen tappade all kraft. Det fanns inte en chans att springa uppför bron, jag kunde knappt gå fort, så jag fick släppa min målsättning om att springa hela vägen. Samtidigt tyckte benet att det var dags att checka ut, det gjorde rejält ont och jag fick inte riktigt ordning på det. Gick uppför och sprang utför, men när jag kom ner på platt mark igen så kom pulsreaktionen tillbaka och jag fick gå igen. Sådär höll det på resten av loppet, jag funderade på att bryta men kom fram till att jag faktiskt var där för att ha kul och att tiden var oväsentlig. Plus att jag ville springa i mål … Jag hejade på några som såg trötta ut, jag försökte le mot de kameror jag såg och jag ”high-fivade” barnen som stod med händerna utsträckta. Sånt gör också ett lopp minnesvärt!! Sista kilometern sprang jag så fort jag förmådde och jag spurtade nog förbi minst 200 på upploppet. Kändes det som …

Idag är benen trötta, högerbenet vill vila och det är just vad som kommer att ske. Från och med imorgon är det Projekt Rehab som gäller, både vad gäller träning och kost. Ser fram emot det.

oh no, en galning värmer upp …

jag som inte gillar lila? … blåbärsblått får vi kalla det! skönt med armvärmare i vinden

minuter före start – härligt att vara på plats! en kjol till strax framför mig!

jamen wow!

Det har hänt saker på vandrarhemsfronten, det kan jag säga. Slottsskogens Vandrarhem i Göteborg – ett trist betonghus men med toppenrum! Här kan man få eget rum med dusch och toalett i korridoren, superfräscht, nytt, hur bra som helst. Ser ut som vilket mindre hotellrum som helst, med våningssäng a la finlandsbåtarna, litet bord, wifi och allt. Stort nytt kök, fina badrum, the works. Plus urtrevlig personal. För 380 kronor natten. Ett kap.

Minns när jag bodde på vandrarhem sist. Det luktade mögel, var smutsigt, fanns bara furusängar och läbbiga kök. Duschade gjorde man i stora (d)uschrum utan ens en krok för handduken.

Alltså, på plats i Götet. Vädret är inte jättekul, det blåser hårt och är grått, men hoppas på bättre för imorgon. Å blir det inte bättre så struntar man i det och har kul ändå. Outfit för imorgon är ändå bestämd – det blir löparkjol från LoveRunning, linne från H&M och helt nya kompressionsstrumpor från Gococo. Köpte idag på mässan, man måste ju prova om de är bra … Alltså, de är lila. Jag gillar inte lila. Men de matchar skor och löparkjol väldigt fint! Plus att mina generösa vader såg ut som smurfar på stereoider i de blåturkos. Rosa strumpor går bort, gula är fågelben och vita har jag. Så då kvarstod lila.

Nummerlappen hämtad, snart blir det middag, magen är som vanligt uppåner och jag går här och kikar på den berömda blå linjen som är målad här å där i stan. Tycker mest det ser ut som att den är målad i uppförsbacke, dock.

Imorgon är jag nummer 69259. Det här ska bli skoj.

har ni sett reflexen i nederkanten? jag hade inte ens märkt den förrän jag såg bilden …

man kan inte vara ordningsfreak alltid – men titta vilket fint rum!