Lilla Lidingöloppet

skor då

Brödet är slut och här kommer skorna.

20130917_094434

 

Adios Boost. Omtalade, hypade, gillade. Jag har Adios2 som jag faktiskt tokgillar, men jag märker att de börjar bli lite väl använda (hållbarheten är faktiskt sisådär …) och jag lovade mig själv att få köpa Boost-karamellerna ovan när jag klarat Tjejmaran. Glömde nästan bort det, men häromdagen kom skorna! Tog på mig dem, tvekade en sekund om de var för små, bestämde mig för att de inte var det och gav mig av på Crossnature. Någon minut senare hade jag tankarna på annat håll och skorna bara gjorde vad de skulle. Inte en tanke på mina fötter på hela timmen – bästa betyget för ett par nya skor!

Ska testa dem lite till under veckan, kanske blir dessa mina vingar under Lidingö?

Pojkarna fick samtidigt nya Nike´s – fötterna växer ur allting i rasande fart och nu är peppen till Lilla Lidingöloppet 1,7 km extra stor. Med nya skor lär man ju flyga fram, eller hur?

 

för ett år sedan

Igår Lidingölopp, idag Berlin maraton – och Lidingö tjejlopp och Lilla Lidingöloppet. Det har varit mycket tankar om löpning den här helgen och hittills har jag inte sprungit en meter. Igår satt jag 9 timmar i en hall – handbollsmorsa kallas det. Socialt och bra, många bekanta men inget dagsljus eller frisk luft. För trött av att göra ingenting så inte blev det nån löpning igår. Idag ligger den där möjliga förkylningen på lut och retas, lite förhöjd puls, lite varmkall och lite kill i näsan. Får se om trädgårdsjobb vänder det hela för det hade varit väldigt skönt med en jogg före söndagskalaset i eftermiddag. Vädret är riktigt ledsamt höstigt, vått och rått.

Jag minns förra årets Lidingölopp – mitt första – bitvis otroligt väl. Hur nervös jag var flera veckor före loppet, pastan jag åt på båten till Sverige, känslan av att stå i startledet och ha 30 okända kilometrar framför mig. Trängsel ibland, lagom ibland. Mina salmiakgodisar som jag belönade mig med var 5e kilometer efter femton avklarade – och som förstås klibbade ihop helt och gjorde händerna kladdiga. Smaken av GT-tabletter i munnen, musiken i öronen och till slut familjen som väntat och väntat för att heja. Sonen som kom springande mot mig i en uppförsbacke, hejandes och skrikandes – med en gel i handen. Tårar, svett, trötta ben och glädje. Partier som aldrig tycktes ta slut, backar upp och ner, glimtar av havet, trädgårdsfester och bananer och kladdiga muggar överallt. Upploppet som var så långt bort, spurten som kändes som två kilometer och känslan av att nästan falla ihop efter målgång. Jag grät av lycka och trötthet och den där euforin som uppstår när man klarat något man aldrig trott.

Idag hejar vi på alla som kämpar på Berlin maraton och alla härliga barn som rusar genom Lilla Lidingöloppet på otroliga tider. Där kan man snacka känslor! Skrubbade knän, kramar, tårar och glädjeskrik. Alldeles fantastiskt att se.

 

starten har gått i lilla lidingöloppet 2011!