Boston blues

boston blues

Jag sitter på Arlanda och läser en kolumn i Runner´s World. Gör det, du med.

Människor samlas i många tiotusentals, inte bara för att springa utan också för att heja, hjälpa, stötta och deltaga i arrangemang som för de allra flesta deltagare betyder att man flyttar sina gränser. Långt. Man har kämpat, tränat, gråtit, skrattat, svurit och ömmat på vägen mot ett mål. Gamla, unga, handikappade, tillfrisknade, vanliga och ovanliga människor deltar och loppen blir minnen för livet. Man blir en del av den historia som finns kring varje anrikt lopp och när terrorister väljer att attackera målgången så väljer de också att attackera hela den gemenskap, allting som omger idrotten.

Jag kan inte formulera det här – varenda terrorattack sänder känslor av illamående genom kroppen och kvar finns bara frågan vart vår värld egentligen är på väg. Någon twittrade: You go see a movie – you get shot. You go to school – you get shot. You run a marathon – you get bombed. Någonstans här vill jag bara ta min familj och mina närmaste och försvinna. Till någonstans där kärlek, empati och förståelse får råda. Inte hat, våld och terror.

Ta hand om er. Ta väldigt väl hand om er och era nära. Nu. Alltid.