vara sina prestationer?

Vilken sommar. Varma kvällar, semesterliv på ön, båtfärder och vänner, skratt och god mat. Jag – och vi – njuter och samlar kraft till hösten. Utöver njutandet så är jag less, besviken och trög. Kroppen och huvudet är återigen i osynk och jag har funderat ganska mycket de senaste dagarna. Precis som förra året så tog Tjejmarathon ut sin rätt, fast i år gick det enklare och löpningen kom igång sådär lite lagom igen. För några veckor sen började jag få känningar i knäna igen – fast på helt nya vis. Spännande hur många olika knä-ont man faktiskt kan ha. Hm. Ett ont i vänster och ett annat ont i höger. Själva springandet gör kanske inte så jätteont men det känns rejält efteråt. Det smärtar, på ett sätt som inte känns bra alls. På tisdag har jag faktiskt en tid hos duktig ortoped för att kolla upp knäna – det blir lite 2-i-1, ett besök – två knän. He he.

Jag borde alltså inte springa, gissar jag. Vad gör jag då istället? Jo, jag läser allas instagram- och fb-inlägg om Swiss Alpine och Axa fjällmaraton och härliga sommarrundor i värme och regn och höstens millopp som är på väg och … ja. Sitter helt enkelt här och blir less. Less för att jag inte presterar, less för att halva jag inte har lust att springa när det inte funkar, less för att det hela tiden känns så motigt. Dubbel-less för att alla andra kan och vill och faktiskt gör. Jag vill ju egentligen. Jag vill också ta i, kämpa och utvecklas. Så sitter jag också här och funderar på om jag faktiskt skulle sprungit bra om jag inte vore skadad. Förmodligen inte – och det retar mig ännu mer. Den där latmasken som armbågar sig fram när den märker att det finns en liten spricka.

Jag tycker att man läser alldeles för lite om känslor som dessa. Det finns så många underbara inspiratörer där ute, på olika vis. De glada för nya resultat, de glada för att livet är i balans, de duktiga på att förmedla att om man bara är snäll mot sig och slutar fokusera på prestationen så blir det bättre för helheten. Jag läser och förstår men kan inte agera  – det känns så ofta som att det inte gäller mig. Jag mår ju bra när jag presterar, även om logiken förstås säger att mina prestationer inte definierar den jag är. Jag mår bra när jag är i ett flow med hel kropp och bra träning – alla bitar synkar och det ryms färre negativa tankar. Sen faller en bit bort och då rasar de andra också med. Äter sämre, får ont, blir sur och besviken. Ser allt det där som jag inte lyckas med och fokuserar på fel saker. Det känns som att jag inte har någon plats i det där gänget som gör bra saker och som följer sina träningsprogram och lyckas med sina lopp – mitt sammanhang försvinner liksom. Även om det på många vis är ett virtuellt sammanhang med människor som jag både har och inte har träffat förut. Hur ska man få det här att gå ihop, då? Är det fel att planera och styra efter prestation, om man tycker att man mår bra av det? Och om det är det, hur gör man då för att hitta sitt flow med en annan metod?

Jag skulle väldigt gärna vilja veta, faktiskt. Jätteknepiga tankar. Jag läser igenom och inser att jag verkar helt knäpp, men må så vara. Kanske är det någon som känner igen sig – eller kanske är det någon som har något klokt att tillföra? Jag VET att jag inte måste springa milen på 45 minuter eller klara ett bergsultra, jag är ju ok ändå, men det är inte alltid så himla enkelt att få ordning på det där flow:et i huvudet …

IMG_20140717_213530

Annonser

5 kommentarer

  1. Du sättet nog fingret på en öm punkt för många här. Det är nog viktigt att komma ihåg att alla oftast är sitt bättre jag på Instagram, Twitter mm. Man visar det man vill visa. Själv är jag skitmissnöjd med att jag inte får till nån ordentlig styrketräning fast jag under semestern skulle ha haft all tid i världen och nu är semestern strax slut. Och kom ihåg att du är i toppenform, den försvinner ju inte i ett huj. Men det ÄR svårt när ens digitala umgänge och input levererar prestationer hela tiden. Sköt om dej, njut av värmen, var tots allt snäll mot dej själv, knät blir bättre och lusten kommer tillbaks, kram!

  2. Precis som Carin säger; Flödet i sociala medier är ofta det man VILL visa…!
    Man skriver sällan om de negativa känslorna efter ett misslyckat intervallpass eller rädslan att misslyckas på ett lopp… (Vad jag minns har jag gjort det EN gång (!?!) Skrämmande lite egentligen…. 😮
    http://rundarocksaenform.wordpress.com/2013/06/16/lerum-vildmark-error-error-error/

    Men du har helt klart en poäng. Det är svårt att alltid vara nöjd med sig själv och sin egen träning. SÄRSKILT när man är skadad och inte får träna det som man vill / eller blir begränsad i sin träning.
    Det är nog ändå viktigt att försöka att inte fastna i negativa tankar. (Lättare sagt än gjort). Man får försöka hitta något ANNAT att fokusera på. Familj, vänner eller något annat. Kanske testa nya maträtter/recept och se om man kan hitta några nya favoriter i matväg ?

    Kram M

  3. Jag förstår precis! Även om jag inte har några prestationskrav så är träningen en vikig del av mitt liv och min identitet. Jag fick diskbråck för två år sedan och visste inte ens om jag skulle kunna gå igen – och vem blev jag då liksom? ”Bara” en patient? Nu är jag på fötter igen men jag har funderat mycket på det du skriver om. Min räddning blev olika träningsformer – kan jag inte springa så får jag väl lära mig simma… Och så har jag mentalt definierat rehab och promenader som träning, med olika rutiner och mål.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s