ena foten framför den andra – tjejmarathon 2014

Jag hör till dem som blir väldigt nervös före ett lopp. Allra värst har det varit före lopp som kräver en tidsprestation, då har jag varit halvt förstörd en vecka före. Nu var jag nog ganska skakig men jag försökte flyta igenom vågorna av nervositet och inte låta mig dras med för mycket . Jag tänkte på varför jag gör det här och att känslan ska vara glad och förväntansfull, inte förstörd av magont och skakiga ben.

Vi blev till slut fyra i Team Crossnature – Carin, Anna-Karin, Mia och jag. En kväll i Borås tillsammans före loppet, fix med vätskeryggsäckar och packning och där nånstans insåg jag att jag borde haft min gamla slitna rygga. Jag fick inte ordning på vätskesäcken och allt jag ville ha med mig och förmodligen var ryggsäcken något nummer för stor. Too late, kan man säga.

Frukost med nervositet i luften – många bodde på samma hotell och det blev både pannkakor och filmjölk och polarkaka med ost och kaviar (bra långpassmat!). Petter (jepp, rapparen) bodde på samma Scandic och skulle göra Borås SwimRun samma dag – han såg lite blek ut när jag berättade om 50 km terräng … Får kanske tweeta till honom att det blev lite längre.

Bussfärd till Hindåsgården där loppet startade – 50 km från Borås. Vi fick nummerlappar, pratade med gamla bekanta, fotograferade oss och så var det dags. Det kändes lite stressigare vid starten med lite kortare tid att ”landa” jämfört med förra året och jag försökte ta in omgivningen och se mig omkring men det ville sig inte riktigt, nerver och lite småstress och den där ryggsäcken som inte samarbetade.

Starten gick och eftersom vi var tillsagda att följa orange markeringar så gjorde vi det – ett helt varv på elljusspåret rätt tillbaka till starten. Hm. Det blev första felspringet men inte det sista – och det kändes väl sådär att ha lagt dryga 2 km extra på mätaren direkt i början. Samma för de flesta dock och vi lufsade på. Banan var överlag väldigt krävande, långa passager i skogen som förvisso erbjöd skugga men med det kom rötter, rötter och rötter. Och lite stenar. Och uppförsbackar. Vi sprang en del på landsväg och grusväg och solen gassade – man borde ha druckit ännu mer men det är inte helt lätt att få i sig tillräckligt med vätska när man är i rörelse. Om man är duktig så drar man i sig minst 8 dl i timmen, då balanserar man sin vätskeförlust. Jag lyckades inte riktigt men drack små sippar här och där och tog mina saltsticks som jag skulle, 2-3 i timmen.

Jag får erkänna att jag inte har någotdetaljerat minne av banan, men de första 15 sprang jag och Mia tillsammans och jag var redan då ganska trött. Jag fick en såndär konstig pulsrusningsgrej efter en mil och även om det lugnade sig (tack och lov) så hade jag väldigt tungt att andas större delen av loppet. Det var jobbigt att känna att det var andningen som satte stopp – kroppen kändes stark och benen var det inga som helst problem med, men backarna tog helt musten ur min andning. Det kan bero på värmen, Carin hade också problem, eller så är det lungorna som bråkar – jag ska gå och kolla upp det när kroppen har återhämtat sig.

Tanken var att komma till första energistationen efter 15 km men då hade vi redan knappa 18 på klockan. Jag drack och åt väl några oliver och lite chips, som vanligt inte hungrig och inget smakade direkt. Vi fyllde på vätskebehållarna, i med några Resorb Sport och iväg. Jag undvek faktiskt sportdrycken på stationerna eftersom jag inte testat den förut och det gick alldeles prima utan. Jag är ju en Resorb-tjej …

Någonstans här flög Mia vidare på sina snabba ben och jag malde på – gick i uppförsbackarna, svor över andningen och sprang riktigt bra på platten och nerför. Jag mådde inte speciellt bra när jag inte fick luft och när andra energistationen närmade sig så var jag färdig att bryta. De sms som kom gjorde en enorm skillnad – fina rim, ett telefonsamtal från pojkarna, pepp och hjälp. Jag hoppades så att mina föräldrar skulle hunnit fram (de hade ju verkligen fått lite extra tid på sig kan man säga) och när jag svängde in till andra kontrollen med 36 km på klockan så grät jag. Där stod de – OCH min bror – och jag var helt yr i huvet. Det blev ett lite längre stopp med kramar, vaselin mellan tårna, avslagen cola (världens bästa bästa just då) och vattenpåfyllning. Kände mig som en ny människa när jag sprang iväg och det höll ungefär till första uppförsbacken.

Det blev lite bättre i takt med att kilometrarna rullade iväg, det kändes överkomligt att det bara var 10 till nästa kontroll och när det var 1 km kvar så passerade jag 7 löpare. Kände mig som Evy Palm – hade lyssnat på Petras Marathonpodd när det var som kämpigast – och var så lycklig när jag såg världens bästa funktionärer vid sista kontrollen. Kortare paus, glada föräldrar, ingen ville kramas mer eftersom jag hällt några glas vatten över mig och så iväg med instruktionerna ”följ röd/gul tejp i stan”. Tydligen skulle jag direkt ha följt det direktivet och skippat de orange markeringarna. Det överseendet kostade mig en massa placeringar och gav nog nästan 5 km extra på mätaren. Jag och Cecilia sprang fel tillsammans och när vi väl hittat rätt så använde jag nog ganska många fula finska kraftuttryck. Kändes tillåtet just då.

Det blev tunga sista kilometrar och när jag kom mot målet med 3 km kvar så stod Mia där och väntade. Denna stålkvinna som gått i mål 25 minuter tidigare slöt upp bredvid och sprang med mig den sista biten. Jag förstår inte vilket material hon är gjord av, men den gesten kommer jag aldrig att glömma. Hon såg hur slut jag var och det gjorde sån skillnad att ha henne där. Fast jag sa att hon inte fick …

300 meter kvar så exploderar tårna – blåsan sprack och det gick inte att behålla skon på foten. Av med den, test av Cococo´s strumpor på asfalt – när jag svängde runt hörnet och såg målet så sa det bara sprak i benen och jag spurtade i mål. Tänk att det fanns mer krut i de där stockarna då! Kroppen är ju helt knasig.

Klockan stannade på 58,7 km – alldeles väldigt mycket längre än jag tänkt mig men vilken upplevelse!

Nu ägnar jag dagarna åt att läka och att känna mig glad över att jag har en stark kropp. Jag är bara lite stel, mår inte så illa längre och har till och med kunnat hålla lite träning för mammorna idag. Känns fint!

IMG_1323

IMG_1318

20140608_112116

20140608_143847

20140608_180527

IMG_1328jag fick finaste medaljen av alla! 

IMG_1329

Annonser

4 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s