olika fart

Jag gissar att de flesta som springer är medvetna om det här med fart. Man måste ju inte vara snabbfotad för att tycka att det är intressant och kanske till och med bra att veta vilken fart man håller när man är ute. För ett par år sen var det väldigt viktigt för mig att nå vissa tidsgränser. Inte för att jag var snabb – eh, verkligen inte – utan för att jag styrde träningen efter vilka tider jag ville nå på olika lopp. Lyckades ta mig en bit under 1:50 på halvmaran, lyckades aldrig komma under 50 på milen (försökte bara en gång …) och blev inte så särdeles mycket gladare och definitivt ingen bättre löpare på kuppen.

Nu kollar jag mest på klockan för att se så jag inte kommer för sent hem. Om kroppen får styra hamnar farten ändå nästan alltid på 5:43 min/km – det är på något vis MIN fart. Lika svårt som det är att springa fortare nån längre stund, lika svårt är det att springa långsammare. Om man förenklar det. Det här tangerar ett av problemen i löpträningen – tendensen att alltid springa i mellanmjölksfart. Man hamnar liksom där som man vet att man funkar bra, allt rullar på och det är inte alldeles för jobbigt. MEN, inte blir man så värst snabbare och inte blir man heller uthålligare. Jag hörde att kenyanska löpare kan träna distans på morgonen i överljudsfart men på eftermiddagen tar de igen sig med en halvmara i 6:20-fart. Det kallar jag att variera sin löpning.

Om man som vanlig motionär vill bli en bättre löpare så lönar det sig att variera passen. Om man hinner få in 3 löppass under en vecka så vore det fiffigt om ett är ett mellanmjölkspass, ett är ett kvalitetspass (typ intervaller eller backträning eller så) och ett är ett längre pass i lugn fart. Alltså, långsam fart. Inte 5:43 då …

Förra helgen checkade ju kroppen ut efter 9 km och allt kändes hopplöst, jag orkade knappt gå till vägen där jag blev hämtad. Igår sprang jag långpass med mig själv och solen som sällskap och fötterna bara tassade på. Jag insåg att det gick för fort men det var helt omöjligt att få kroppen att samarbeta i lägre fart. Det BLEV 5:43 mest hela tiden och orken tröt först vid 24 km. Ofattbart och väldigt konstigt. Visst, stel och eländig är jag ju idag – men den där känslan av att allt funkade och att det kändes lätt i en fart som inte alls borde varit en långpassfart, den känslan infinner sig verkligen inte ofta. Så jag tog chansen 🙂

Kanske borde kroppen få bestämma lite oftare? När det känns eländigt springer man långsamt (eller inte alls faktiskt) och när man har solen i ryggen och vår i luften så kan man unna sig att flyta iväg lite snabbare? Kanske är det den variationen man borde ha i sin träning …

Hur brukar du göra, är du slav under klockan eller går du på känsla?

Annonser

4 kommentarer

  1. Om kenyanerna kan springa i 6:20-fart så borde det ju inte vara så svårt för oss andra att köra de lugna passen riktigt lugnt heller. Men, det är ju lättare sagt än gjort. Just nu låter jag kroppen styra eftersom andningen är som den är, men annars försöker jag nog variera mig och springa både snabbt och långsamt och något däremellan.

  2. Ja, Anna, du vet ju: oftast låter jag faktiskt kroppen bestämma. Då jag vill hålla mig till en viss fart eller ta ett kvalitetspass väljer jag därför ofta att kalla på hjälp i form av sällskap.

  3. Jag försöker verkligen att INTE tänka på klockan. Särskilt inte på distans, och långpass. Jag har blivit BÄTTRE på att springa helt utan gps-klocka, men jag kan bli ännu bättre…. 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s