det här med löpning

Jag är kluven inför löpningen. Jepp. Så är det. Säger jag när jag samtidigt tränar inför ett riktigt långt lopp. Låt mig förklara.

Jag är ingen naturlig löpare. Jag har alltid varit klumpig och långsam och större delen av mitt liv kändes 3 km som en pina. Efter att barnen fötts hade jag förmånen att få jobba inom sportbranschen och först då lärde jag mig att springa lite vettigare. Det vill säga; i lugnare fart så att jag orkade mer än ett par kilometer. Det ledde fram till min första halvmara våren 2006 och därefter har jag sprungit regelbundet med avbrott för några skador – en inflammerad hälsäck tog tid på sig att läka och ganska nyligen hade jag problem med ischiasnerven.

Nånstans längs vägen lärde jag mig att njuta av springandet, åtminstone ibland. Särdeles mycket när jag gick över en mållinje på en ny distans någonstans. Alldeles speciellt mycket när jag lärde känna nya härliga människor via löpningen och exceptionellt mycket när jag endorfinsprang genom mitt första ultra förra sommaren. Men där emellan har det inte alltid varit så himla kul, det här med löpning. Jag är en latmask och behöver ganska mycket sparkar i rumpan eller ännu hellre en grupp som väntar på mig för att jag ska komma iväg. Jag märker för varje halvår att jag blivit äldre, kroppen återhämtar sig långsammare och det knakar och knastrar på de mest underliga ställen. Det värker litegrann hela tiden i diverse leder och jag är ofta stel som en AGA-spis. Mina prestationer är mediokra om man ser till tider, jag har svårt för att pusha mig den där extra biten för att bli bättre och jag är erkänt rädd för att bli riktigt skittrött.

Jag känner mig alltså verkligen inte som en löpare och min träningsdagbok det senaste halvåret visar också att det där springandet har prioriterats ner. Just nu känns det som att det står och väger lite, visst kommer jag att träna det som behövs inför Tjejmarathon (för så löjligt målstyrd är jag ju), jag är PÅ VÄG att hitta tillbaka till löpglädjen men det har inte riktigt tippat över än på rätt sida. Liksom.

Nä, det här med löpning är faktiskt inte så himla lätt alltid. Det är bra att man kan få lite perspektiv på det genom att läsa andras reflektioner men till sist är det ändå min egen inställning som betyder något. Jag får försöka ta hjälp av den där känslan jag hade under Tjejmarathon, de där glädjetårarna som kom när jag flyttade mina gränser och lyckan av att gå i mål som min egen segrare. Hoppas att det övertygar mig om glädjen med löpning, så att det blir en lättare och roligare vår i löparskorna.

Hur gör ni när det känns lite tungt och motigt?

 

Annonser

2 comments

  1. Känner delvis igen mig. Är också en sån där ”anti-löpar-kroppstyp” (och pannben?)
    Många gånger känns det segt och trögt, men så kommer de där passen som gör det hela värt det, på något sätt…..!

  2. När det känns motigt då ringer jag ju dig! Och det att du trots din ovilja mot grenen har genomfört ett ultra -DET är stort. Anna, du är för sträng med dig själv. Jag har sagt det förr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s