att orka

Det är ju tur att det finns dalar som balanserar topparna så att det blir lite skillnad på dagarna. Den här helgen har bjudit på båda varianterna. Toppar som i glada besked och nya Crossnature-klasser, dalar som i tung löpning och mål som inte orkas nås.

Igår var det Noux Classic, ett trailmarathon som gick för andra året. Snabba, starka, sega Sofie sprang det och kvällen innan bestämde vi att jag skulle vänta på henne ovanför banans brantaste stigning – 70 höjdmeter uppför slalombacken i Noux. Hon försökte först lura mig att ses nedanför men jag genomskådade tricket … Sen var tanken att jag skulle springa med i sisådär 17 km och hålla sällskap. En vansinnig tanke såhär efteråt, jag hade förstås inte kollat banan alls och inte förstått att det var trailskor, snabba ben och mod som krävdes. Efter 1,5 km i 5-fart över rötter och stenar fick jag nog och insåg att mitt sällskap snarare skulle vara en stoppkloss så jag övergav Sofie och gav mig av på egna vägar. 20 km stod på schemat. 10 km var vad jag klarade av igår.

Jag skyller på vansinnesfarten i starten, på alla förbannade branta backar och på … ja. Inte vet jag. Trötthet, lathet, uppgivenhet. Jag lyckades tajma in Sofie när hon kom rusandes ut ur skogen vid 25 km, sprang med några hundra meter, erbjöd resorb och försökte peppa. Hon försvann som en pigg ekorre in i skogen igen och jag körde hem med stukat självförtroende. Bådar ju gott för Lidingö, det här. Inte så värst.

Nu försöker jag motivera mig själv till de där 20 idag istället. Eller åtminstone dryga 1,5 timmes löpning medan äldste sonen tränar taekwondo. Känns sådär kul om jag ska vara ärlig. Regnar gör det också. Men jag har iallafall laddat lurarna med lite olika podcasts så kanske det hjälper?

Å andra sidan orkade jag ju rätt okej i torsdags på Tempo Torsdag – backlöpning de luxe. Så det var liksom en topp, kan man säga. Man blir inte riktigt klok på den här löpningen faktiskt.

Jag får erkänna att jag också har lite svårt att orka med att bo i ett hus med spånskivor istället för väggar, det är mörkt och ledsamt inomhus. Hoppas att bygget går framåt snabbt nu.

20130831_104626sista delen av slalombacken – brutalt

20130831_123954fortfarande glad, stark och pigg vid 25

20130831_114133hej hösten

Annonser

3 comments

    1. Alltså, nu sprang jag ju inte så egentligen är jag fel person att fråga – men jag tror såhär: Banan väldigt vacker men också utmanande eftersom det till stor del är smala stigar genom skogen. 1000 höjdmeter, man får räkna med att vara rejält trött redan vid 11 km efter slalombacken … Mycket rötter och stenar, men det här vet ju Sofie mycket bättre eftersom hon sprang 🙂 Jag funderar på att träna inför det till nästa år, men jag är ovan vid sådant underlag så det krävs en massa förberedelser för att jag ska våga springa …
      Helt säkert en otrolig upplevelse!

      1. Jag är faktiskt jättesugen. Det är väl bara att börja jogga i skogen. Och att tycka att det inte gör något om det tar 10 timmar att ta sig igenom. Vi gör det, va?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s