53 km Roslagssommar

Söndag. Tanka bilen. Kommer inte ur förarsätet, får lyfta benen med händerna. Det är dagen efter Tjejmarathon och jag är ganska stel.

Vilken dag det blev. En hel lördag full av svensk sommar, smultron och naturupplevelser. Vi kom i tid till start, mina pojkar var med som support och mini-funktionärer. Solen strålade och jag misstänkte att det skulle bli varmt, men jag tog ändå mina 3/4 tights och långa kompressionsstrumpor – jag kände inte för bara ben. Det var ett bra beslut, de första kilometrarna gick genom högt gräs och massor av brännässlor som kändes genom byxorna.

Det här var ju mitt första långa lopp så jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Skulle kroppen lägga av efter 35 km? Hade jag packat rätt saker? Rätt klädsel? Nötterna jag köpt låg kvar i bilen i Norrtälje, men annars var det mesta rätt bra. Jag hade Resorb Sport i vätskeryggan, 2 påsar till 2 liter vatten och det funkade fint. Jag åt en macka en timme före start och en halv banan en stund före. När jag springer har jag väldigt svårt att få i mig näring, så jag ansträngde mig extra mycket den här gången, men jag fick ändå hjälp på vägen när jag började må lite illa – en bit banan och det blev snabbt bättre.

Sofie och Wippe – duktiga långdistansare båda två – var med hemifrån och även om vi inte bestämt på förhand att vi skulle springa ihop så blev det så ändå. Första halvan spontant och sen är jag övertygad om att de förbarmade sig över förstagångsultralöparen, för även om vi lovat att vi skulle springa våra egna lopp så gick de ändå med mig när jag inte orkade springa mer, de räckte mig apelsiner och tvingade i mig torr bulle när jag började bli lite vimsig. Jag gissar att jag sinkade deras möjliga sluttid en hel del, så jag är evigt tacksam för stödet och sällskapet hela vägen in i mål. Roligt hade vi iallafall! De sista kilometrarna ökade Sofie stadigt farten ”för jag orkar inte springa det här loppet nåt mer, jag vill bara i mål”. Snacka om segt virke.

De första 15 gick ganska okej, trögstartad som jag är så hann jag tänka många tankar om hur stel och tung jag var, men det lossnade lite i taget och vid första kontrollen mådde jag prima. Kramar av glada pojkar, high fives och en bit Snickers. Tips om chips, vatten och Enervit och en liten bit banan. Ganska nöjd. Kommande kilometrar rapade jag chips och kände mig lite konstig men vi stretade vidare och vips var vi halvvägs – 26.5 km firades med paus och fotografering längs kanalen. Vid 29 km och den andra vätskekontrollen behövdes verkligen peppen från Friskis&Svettis utomhusspinning – musik, vatten och en liten macka kändes som lyx. Fler kramar och bästa supporten från pojkarna och vi gav oss av igen med ganska tunga ben.

”Bara en mil till nästa kontroll” tänkte jag några gånger och det var tur att terrängen var så fantastisk och varierad under den här sträckan, för jag var riktigt trött under några bitar. På stigarna med sten och rötter gick jag – vågade inte springa. En stukning skulle kännas riktigt ledsam i det läget. Klipporna vid havet kom vid 37 km och först blev jag ganska nedslagen men jag märkte fort att de gjorde gott, kroppen fick mjuka upp sig lite och lite hasande och klättring gjorde susen. Genom något som liknade en myr och vidare mot vätskekontroll nummer fyra – i ett skede trodde vi att vi missat den, våra klockor visade allihop olika sträcka och jag låg sist och agerade bromskloss. Till slut kom kontrollen och jag började gråta av glädje för att jag klarat det så långt – då stod det 42,3 km på min klocka vilket var lite för optimistiskt men det spelade inte så stor roll just då.

Vi delade upp loppet i många små delmål – förutom kontrollerna så firade vi halvvägs, Lite Längre än Lidingöloppet, Annas PB i distans (33.1 km), 40 km, marathondistansen, 50 km och förstås nedräkning varje kilometer in mot mål. Med lite avvikelser mellan klockorna så blev det lite kul. När jag passerade mara-distansen fick jag faktiskt gåshud – jag trodde väl aldrig att jag skulle klara att springa så långt.

På varenda kontroll fick vi den bästa och vänligaste hjälp man kan föreställa sig. Lite trugande av energi, koll så att vi mådde bra, vatten och stöttande ord. Papper att torka tårar och snoriga ansikten, saltlakrits och chips och bästa peppen när vi fortsatte iväg.

Nu har helgen passerat och det känns lite tomt. Jag var så oerhört stolt och lycklig när jag kom i mål, inte så trött som jag befarat men ändå ganska slut i själva kroppen. Det blev en elfte plats för oss alla tre – vi sprang i mål hand i hand. Tänk att kroppen orkade! Vilken grej. Den starkaste känslan från loppet var ändå hur alldeles fantastiskt underbart vackert det var – vilken ynnest att kunna springa i sådan natur och få uppleva sommaren på det viset. Tänk att kroppen ställer upp, att man är frisk och kan röra sig som man vill i naturen. Jag är nu än mer övertygad om att ett asfaltmarathon inte är nåt för mig – men jag vill springa MER i terrängen!

Nu är det vila några dagar och jag följer intresserat med hur kroppen agerar. Stelt och stappligt, träningsvärk och törst. Glädje inombords över att ha fått vara med, att få ha träffat så många härliga människor och så många som har delat med sig av sin tid och sin värme. 2 eldsjälar i Madde och Ann-Sofie, grundare och möjliggörare, enastående på alla vis. Tjejmarathon, världens bästa lopp. Jag kommer tillbaka. Garanterat.

Och till sist – det bästa av allt – min äldste som vid andra vätskekontrollen allvarligt säger ”mamma, nästa år vill jag också vara med – jag ska träna så grymt mycket hela året, tror du jag klarar det?” Vi kom överens om att en bit på vägen klarar han absolut. Glädjen och viljan i Tjejmarathon smittar sannerligen av sig!

Ni kommer väl med nästa år? Alla klarar det, bevisligen!

IMG_7843före start med Sofie

IMG_7847

IMG_7864

IMG_7867världens bästa Coyntha startar sin andra Tjejmara

IMG_7865

IMG_7870

bästa sistelöparen Henrik under en av de bitar där han faktiskt sprang …

IMG_7912

IMG_7925

IMG_7945in mot första vätskekontrollen efter 15 km

IMG_7947

IMG_8006

IMG_8004dags för den andra kontrollen, börjar bli lite trött

IMG_8034

IMG_7952en salt skumbanan gör susen

IMG_8108

IMG_7986

IMG_8033

IMG_8128

i mål – hand i hand – på tiden 6.34.40 – lycklig i hela kroppen

Annonser

17 comments

  1. Fantastiskt och grattis igen! Vilken grej, snacka om att flytta gränser.
    Du får en verkligen inspirerad, ska verkligen fundera på att vara med nästa år:)

  2. Åh så underbart! Grattis till en fantastisk prestation!

    Din story får mig tårögd av glädje och saknad. Jag skulle ju också ha varit med där.. 😦 Men nästa sommar!

  3. Nästa år SKA jag springa Tjejmarathon. Oavsett om jag har hunnit springa nån annan mara innan. Jag SKA. För åh vad jag blir sugen när jag läser din berättelse!

    1. Pernille, min längsta distans innan loppet var 35 km och jag klarade det ju – bara man har tillräckligt många timmar i benen så går det alldeles galant!! Kom med nästa år, det blir magiskt!

  4. Bravo, Anna! Fällde nästan en liten tår medan jag läste din inlevelsefulla beskrivning! Grattis, ni verkar ha haft en bra dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s