mitt i och bara 4 kvar

Midsommar. Mitt i sommaren – och hur kunde det bli så när man inte ens förstått att sommaren börjat?

Vi firade på en pytteliten ö, där vänner och bekanta och okända alla rymdes. Båtar, barn och bad, sill, grill och skumpa. Dagen efter åkte vi långt ut i skärgården och njöt av sol och klippor och ett sagolikt sommarställe.

Det blir sporadiska uppdateringar här på bloggen – vi har nämligen flyttat ut på ön och här finns definitivt ingen uppkoppling förutom den man fixar via telefonen. Vi ägnar dagarna åt att röja nedblåsta träd, vi bygger saker och planterar lite. Tränar gör vi faktiskt också, även om just den här veckan blir väldigt lugn, just inför loppet.

Sist vi sågs var det 10 dagar till Tjejmaran. Idag är det 4. Det känns underligt. Jag är inte lika nervös som jag brukar före ett lopp men det beror bara på att jag inte har någon tidspress. Mitt huvud har nog inte förstått hur långt 53 kilometer är, så nervositeten har inte riktigt kommit ikapp. Det där med att ”man kan ju gå lite” har etsat sig fast och det lugnar nerverna något. Bra så, jag vet ju att om två dygn är jag ett skakvrak med dålig mage. Som vanligt.

Hur har då vägen mot Tjejmarathon varit? Kanske på sin plats att reflektera lite. Först ska man komma ihåg anledningen till varför jag anmälde mig; utan motivation och lite rädd för tidshets efter en knölig vinter. Nyfunna löparvänner som övertalade mig. Löfte om ”världens trevligaste lopp” och ”alla hjälps åt”. Jag anmälde mig. När träningsprogrammen kom från arrangörerna så sneglade jag lite på långpassen och såg till att få plats för dem, i övrigt fortsatte jag som vanligt med egna pass och Tuffa Tisdagar. Jag har ångrat mig flera gånger, funderat på om jag tappat förståndet och fått kommentaren ”men du springer väl inte marathon?” Vad svarar man på den – ”nä, men ultra går bra” ?? Hm.

Jag kunde ha tränat mer bål- och benstyrka i vår. Det hade varit bra. Jag kunde gjort mig av med lite extra bagage för att slippa släpa på extra kilon – hade också varit bra. Jag kunde ha sprungit det sista riktigt långa passet – men då var jag på handbollsturnering och hade fokus på annat. Jag har sprungit långa pass, men inte de sista 3 veckorna. Jag har nog tillräckligt med kilometrar i benen, men jag är nervös för hur jag och kroppen mår efter 33 km.

Jag ser ändå fram emot lördag, nu är det dags att testa om det verkligen är världens trevligaste lopp. Finns alla möjligheter till det! Härliga människor, vacker rutt och förhoppningsvis okej väder. Mina pojkar följer med som allt-i-allon och funktionärer och vi gör det här till en familjegrej. Det blir en resa med vänner och god mat och löpning – det kan inte bli annat än bra!

Efter Tjejmarathon blir det nya tag, mot Lidingöloppet. Dit ska jag komma riktigt väl förberedd – och vet ni, jag ser fram emot det!

20130621_202650
20130621_235200
Annonser

9 comments

  1. Du skriver väldigt bra, det har du alltid gjort! Du väljer ord och komponerar meningar med en personlig stil likvärdig med att lyssna på Folke Rydén eller Kristina Kappelin. Rom-Bötö, liksom. Du borde skriva oftare, och professionellt!
    Du är redan vid 33 km i tankarna…, bra där!
    Kaxigt och skräckblandad förtjusning att hoppa direkt till Ultra! 🙂
    Vi ses på LL – härligt!

  2. Oj, lycka till! Håller tummarna, och väntar sedan nyfiket på att höra om loppet, för det låter ju faktiskt så trevligt. Läste Coynthas rapport ifjol. Jag har också LL i siktet 😉

  3. En ultralöpare får gå i alla backar. Tyvärr är sträckan ganska flack… 😉 Ses på lördag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s