sakna viljan

Det här inlägget har legat ett tag och funderat till sig. Det är inte helt lätt att formulera och kanske skulle man inte alls publicera det, men kanske finns det fler som är som jag.

Såhär är det:

Jag tror inte att jag har tillräckligt mycket vilja. Jag klarar inte av att förflytta mig själv utanför bekvämlighetens gräns, om ingen pushar mig. Jag har väldigt många exempel på hur jag ger upp, låter bli, maskar och lägger ner – och jag har tyvärr få exempel på när jag verkligen har visat vilja och kämpaglöd.

Efter decembers löpvila, sjukhusvistelse och influensa började jag försiktigt med träningen igen andra veckan i januari. Jag har promenerat, joggat, sprungit, tränat lite styrka och försökt trappa upp träningen klokt för att orka med och klara av. Det finns ett Göteborgsvarv inbokat i maj och jag ska på träningsläger i april. Allt borde vara prima upplagt för en comeback efter förra årets ischiasproblem och motivationsdippar. Men nähä. Jag hittar inte riktigt meningen med löpningen. Jag orkar inte. Jag blir trött och ger efter. Jag har högtflygande planer, jag anmäler mig till utmaningar här och där men lyckas aldrig genomföra dem som jag tänkt mig. Plankanutmaningar som blir platta som en planka, samla-poäng-utmaningar där jag helt säkert ligger längst ner i fältet, armhävningsträning som inte blir av. Men, framförallt, löpningen som inte blir någon löpning utan bara ett blaha.

Jag läser om allas pepp, jag intalar mig själv att ordspråk är bra, jag försöker inspirera till träning hit och dit och jag ser hur alla så sakteliga förbättrar sig. Här händer ingenting – och det är för att jag inte har huvudet med mig. Jag jämför mig och surar när ”alla andra” springer lätt som en plätt, förbättrar tider och träningsmängd. Extra syrak blir jag i hemlighet när nyblivna löpare till synes utan större ansträngning klarar tider som jag bara kan drömma om. Jag blir till och med lite putt när min 70+ pappa plankar över 4 minuter och jag inte ens orkar 3 (och då vred jag mig som en mask).

Frågan är då – är det bara så att jag inte har det? Borde jag bara jogga för att det är skönt att vara ute, strunta i tider och mängd och lopp överhuvud taget? Ska jag acceptera att min viljestyrka fattas, att jag kanske inte är skapt för det här? Att jag är en tunnis när det kommer till resultat?

Eller, ska jag jobba med min viljestyrka och mina målbilder? Isåfall, varför? Blir jag en bättre Anna om jag lyckas vinna över min lathets-gen som ligger inbäddad där nånstans? Mår jag bättre eller trissar jag bara upp mina krav ännu mer?

Jag vet inte. Jag vet inte heller varför jag ger upp så lätt. Jag får ofta höra att ”du som får saker gjorda”, ”du som är så himla effektiv”. Sorry folks, det är inte så. Jag önskar att det var så, men jag har blivit ganska bra på att luras lite. Minsta möjliga insats för mesta möjliga output i sista sekunden, det är liksom jag. Det funkar inte så bra med löpningen som ni kanske förstår. Den måste man planera lite i förväg. Man kan inte sura för ett misslyckat lopp om man inte har förberett sig – eller för en urdålig maxtid för plankan om man inte har tränat. Men det gör jag. Surar. Och tänker svarta tankar om min bristande viljestyrka.

Inte kan väl alla andra träningsbloggare vara viljans styrkemästare? Alltid vinna över huvudet och genomföra det som genomföras skall? Jag hoppas att det finns nån mer som jag där ute, för jag skulle gärna byta lite tankar med någon som känner igen sig. Av någon som också lägger ner och ger upp och struntar i. Kanske kan vi hjälpas åt – om det är det vi vill – att bli lite bättre på det där genomförandet?

Så funderar jag, såhär en fredagskväll. Det här får ni läsa imorgon lördag och då hoppas jag vinna över lathetsmasken och bege mig ut och springa. För jag mår ju bra av det.

kram på er.

 

 

Annonser

20 comments

  1. Kanske är det så att du har för höga krav på dig själv Anna. Så höga att du aldrig lyckas uppfylla dina egna förväntningar och därmed känns det som utvecklingen inte går framåt? Utifrån det jag har läst så tycker jag att du är helt fantastisk vad gäller löpningen. Hur många tror du klarar av de distanserna som du springer? Och spelar egentligen tiden så stor roll såvida du klarar distansen? Gör träningen till ett tillfälle för njutning och avkoppling och sudda ut kraven. Strunta i om grannen, kompisen eller någon annan i fin omgivning springer snabbare eller tränar mer, vi har alla olika förutsättningar och därmed kommer resultaten att särskiljas, oavsett om vi tränar lika mycket.
    Att du sedan springer så långt och tränar i den omfattningen du gör efter en skadeperiod är ju helt fantastiskt. Låt vijan och energin smyga sig på i den takt som krävs, och släpp kraven så kommer du säkerligen att uppleva träningstillfällena som mer glädjefyllda. Klappa dig själv på axeln och var stolt över dina prestationer som du gjort, den enda du tävlar mot är dig själv.
    Många styrkekramar till dig:)
    Ps. Nej, du kom inte sist 😉

    1. Tack. Vi borde nog komma ihåg det, allihop. Att klappa oss själva på axeln när vi gör, istället för att piska oss när vi inte riktigt levererar som vi tänkt.

  2. Åh, vad jag känner igen mig! Och Åh, vad det är skönt att det finns fler! Tror du har helt rätt i att det faktiskt bara sitter i huvudet. Att man genom all inspiration man insuper via andra bloggar (t ex) gör att man jämför sig med dem och tänker dumma tankar om sig själv om man inte är ”lika bra”. Jag har också alltid varit en väldigt ”långsam” löpare. Jämfört t ex med sambon är jag en snigel av värsta sorten och känner mig ofta som en sådan i närheten av honom. Han däremot bryr sig inte om skillnaden eftersom han själv bara springer för att det är kul och väldigt sällan springer lopp (förutom Lidingöloppet). Han är en sån där som liksom bara springer utan en massa planer och teorier, och som retar gallfeber på de supersatsande löpargalningarna på jobbet som han ibland springer med, eftersom han utan större ansträngning springer snabbare än dem, trots deras hårdsatsning. Och visst kan det vara enbart talang, men jag tror liksom att det är just det där med inställningen som är grejen. Om man springer för att det är kul, utan att tänka sådär jättemycket och analysera sönder, så blir det liksom alltid kul, man vill göra det mer, och utan att man kanske tänker så mycket så blir man bättre, orkar mer etc. Jag insåg det själv i somras också, då jag i maj och juni knappt tränade alls av olika orsaker, började komma igång igen i juli. Hade en startplats i en rätt ok startgrupp i Tjejmilen och tänkte att jag åker väl dit mest för att det är tradition att göra det med en kompis. Tänkte att jag kommer aldrig lyckas komma i den här startgruppen igen men strunt samma, jag testar ändå och ser var jag står. Blev tokförvånad när jag persade på milen med över en minut och faktiskt avancerade en startgrupp istället, utan att jag liksom ansträngde mig. Så för mig verkar det på något vis vara så att kraven/viljan/planerna nästan är ett hinder istället för motivation och pepp, ibland. De gånger jag gjort bra ifrån mig har jag tagit det med en klackspark, inte planerat så noga och bara gjort det på skojs skull. För om jag har en plan, en vilja, så ställer jag högra krav på mig själv, och då blir det på nåt vis inte roligt längre, jag tappar viljan och det blir nån slags ”jaha, samma sak igen, jag genomför aldrig”. Lång kommentar det här, och jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag vill väl egentligen bara säga att jag känner igen mig 🙂

    1. Det är ju det. Kodordet är KUL. Man ska bara hitta fram till den där glädjen …

      Vi fokuserar på det, eller hur – att försöka ha roligt!

  3. Oh nej! Jag övervinner bekvämlighetszonen och kan pressa mig IBLAND. Men långt ifrån ofta. Precis som du säger, jag blir lite putt när jag läser om nybörjare som springer milen på 55 minuter utan att ”ta i särskilt mycket”… *Suckar*

  4. löpning är ju en väldigt individuell gren o ett tips kunde vara att börja tävla mot (o med) dig själv i stället för att jämföra dej med andra. sätt upp mål för dej själv som du ska nå, och när du når dem är det SUPER, även om det för någon ”nybörjare” skulle vara rena barnleken. jag jämför mig också alltför mycket, speciellt med proffs. det är ju orealistisk då jag verkligen inte är något proffs och inte har chans att träna på heltid.

    en annan sak som jag har lärt mig: det är inte det du GÖR som definierar dig, utan den du ÄR. jag är en presterare och det kan nog gå riktigt åt skogen om det bara är prestationerna som styr. det är svårt, men jätteviktigt att kunna vara utan att prestera och känna att man duger precis som man är. var lat och trög när du vill, du är inte mindre älskad för det. om du en dag får för dig att vara effektiv eller springa intervaller utanför bekvämlighetszonen är det bara ett plus i kanten 🙂

    1. Det är ju det, att acceptera att det är ok att ”inte”, att låta bli och vara lat – för att sen klappa sig på axeln när man verkligen gör. Det är inte så lätt, man gratulerar sig sällan för att man tränar men man straffar sig själv för att man inte orkade. Det blir negativt, träningen blir så lätt ett måste som bara ska finnas där och när man inte gitter så blir man besviken på sig själv – istället för att hylla de pass som blev av, för de är ju många många fler än vilodagarna.
      Det är konstigt hur vi fokuserar på det negativa istället för det positiva.

      Jag ska tänka på det här. Alla genomförda pass är bra pass, i långa loppet!

      1. Ja, det där är faktiskt värt att komma ihåg. Det sägs ju att för varje negativ tanke/kommentar så krävs tio positiva för att väga upp, för att vi av nån anledning lättare tar åt oss det negativa. Så vi måste ju verkligen fokusera på att berömma det bra som blir av för att inte hamna i spiralen. Och faktiskt kan det ju även vara positivt att ”bara vara” istället för att ”göra”

  5. Vet du Anna, det finns många som är som du. Jag gjorde armhävningar halvvägs in i min egen utmaning. Jag stannar ofta uppe på toppen av backen. Springer oplanerat istället för tempointervall. Vi har alla den här genen. Dock har inte alla tunga krav, jag upplever att du är väldigt hård mot dig själv nu.

    Tuffa tisdag liksom. Du är ju hur stark som helst. Lägg energi på att se dig själv utföra det du gör. Skit i det som inte blir. Jag tror du behöver ge dig själv lite cred mitt i allt. Tre minuter i plankan är bra. Du är bra!

    Och det här är viktigt. Allt man tar sig för blir knte som man önskar, särskilt sånt man inte har en cementerad lust till. Att haka på för att haka på är ingen bra grej. Låt det du verkligen vill tala. När du då maskar, ställ frågan varför du börjsde. Om du verkligen vill nå målet är den tändvätskan oftast tillräcklig.

    Kort och gott. Mål gör bara riktig nytta om de är fullt accepterade och det finns massor med lust till dem!

    1. Det är intressant det du skriver, det här med tunga krav. Jag upplever ju själv att jag inte ställer några krav alls på mig själv och att det är därför som det inte blir något av det. Självbilden stämmer inte med andras uppfattning, alltid. Jag måste sluta jämföra mig, jag är inte någon annan – men det är så himla svårt.

      Jag ska formulera mitt – och bara MITT – mål för mig själv för det här halvåret. Det behöver jag. Något som jag verkligen kan ställa mig bakom, med hela mig. Tack för att du påminde.

  6. Tack för att du delar med dig. Livet går upp och ned – likaså mål och motivation. Det som en gång kändes helrätt, kan några år senare tappa mening. Dippar ska välkomnas för ur de så föds något nytt och gott. Svarta tankar resuterar ofta i nytänkande och sanningar.

    Det hårdaste är att ACCEPTERA det. Fortsätt att vara ditt bästa DU och låt prestationerna följa efter istället.

    Kram

    1. Efter sänkan kommer en uppförsbacke, eller hur var det? 🙂

      Det är en bra tanke, att man ur tvivel kan skapa något nytt. Det ska jag verkligen komma ihåg.

      kram.

  7. Du är inte ensam! Vi är många som tänker och känner precis som du. Det går upp och ner. Jag själv har perioder där jag inte mår så bra. Läser man för många bloggar kanske?
    Jag har lärt mig att inte bry mig vad alla andra gör och försöker att inte jänföra mig.
    Jag sätter ett mål till mig. Jag vet att jag kommer att lyckas! Men jag gör det bara för att visa mig själv att jag kan!
    Är jag snabb? Nej. Men i mina ögen jag är bäst! Jag är nöjd med att nå mina mål och träna för att nå mina mål. Jag gillar att pressa mig men det är bara för mig själv.
    Jamför inte dig! Du är du.
    Träna för att det är kul och för att du vill komma till ditt mål.
    Du är bra. Du är mycket mer än vad du tror!
    Glöm aldrig hur bra du är!
    Du gjorde en kanon tid i Prag och du körde 3 min plankan med bra teknik! Mina 8 min var inte så snygga på slutet kan jag lova!
    Vi kämpar, vi tränar och gör det här för att vi älskar det ok?
    Kram!!!

    1. Du är en förebild, Coyntha. Jag vet inte var du hittar din gnista och din vilja, men jag lyssnar och hoppas att lite av det gnuggas av på mig …
      tack för din omtanke.

      kram.

  8. Hej Anna! För det första; oj vad du är bra på att formulera en känsla och tanke och oj vad du prickar rätt!
    Det är konstigt dethär. För mej är du en verklig förebild för att du orkar släpa runt på Tuffa tisdag-gänget med glada tillrop och för att du stark och snygg och positiv! Men men, man ser ju bara utsidan.
    Själv var jag supertaggad för en månad sedan. Och så pang så bara åkte jag ned i en motivationsdipp och framför allt TVIVEL. Varför ska jag gamla kärringen försöka pressa mej genom ett maraton igen? Orkar jag och vill jag? Och även om jag har bestämt att inte jämföra mej med de 20 år yngre löparkompisarna (jag vet, det är ju helt befängt) så gnager det ändå nånstans.
    Misstänker att vi som snurrar runt i träningsbloggvärlden ibland tappar perspektiven. Det ÄR faktiskt ganska tufft att överhuvudtaget springa halvmarathon, Lidingöloppet, marathon, ligga i snön och göra armhävningar, med mera med mera. Vi ÄR faktiskt i bra form och orkar massor. Att sen hålla på och stirra på minuter hit och dit kan ju vara jättesporrande, men nånstans blir det bara ångestskapande.
    Kloka Mia skriver att det ur dippar kommer något nytt och så är det!
    Hoppas vi ses på tisdag, sitter här med en eländig förkylningskänsla som sätter stopp för löpning idag, men siktar på att kunna stoppa eländet. Kram!

    1. Först och främst – när jag tittar på dig är det ju INTE nån gammal kärring jag ser. Jag ser en ambitiös, hårt arbetande och intelligent kvinna som bestämt sig för att klara nåt – och som klarar det. Du sprang din mara, du gav inte upp trots att du flera gånger fick ställa in. Du laddade om och du gjorde det. Respekt.
      Sen förstår jag att du funderar på vad som är nästa steg, vill man göra det igen, liksom. Men kanske du skulle hitta ett annat mål, testa nåt nytt? Springa ett terränglopp? LL har ju kortare versioner också, man måste inte späka sig igenom 30. De kortare är lika härliga de och de är jobbiga som fasen.
      Jag tror att vi innerst inne vill, för att vi vet att vi mår så bra av att röra på oss – men att vi tvivlar på vår egen förmåga. Hade vi inte alls velat så hade de här funderingarna aldrig ens uppkommit.
      Anmäl dig till Tjejmarathon i sommar? – det är fullt av tjejer som inte stirrar sig blinda på tider och resultat utan som springer för att de kan och faktiskt vill. Jag är lite sugen …

      vi ses på tisdag, hörru! 🙂
      kram

      1. Jaaa. Ni måste testa på Tjejmarathon. Det är bästa loppet om man vill göra det bara för att vi kan! Bara för att vi vill! Bara för att vi är vi!
        Bästa gänget! Man springer tillsammans! Alla kom i mål förra året! Bästa gemenskapet!!
        Där är alla bra! Ett tufft lopp men med så mycket kärlek och löparglädje!!
        Gör det! Ni kommer inte att ångra det!!

        Och glöm inte att vi lite äldre tjejer, vi tränar för att vi älskar det och vi mår bra!
        Ja, vi orkar mycket mer än många yngre tjejer!! Va stolta!!
        Vi är bäst! kram

      2. Håller med Coyntha, kör Tjejmarathon! Jag var sååå nära förra året och skulle gärna satsa igen, men i år blir det inget eftersom jag väntar en liten guldklimp just i de krokarna.

  9. Du är inte ensam Anna! Jag har haft ett liknande inlägg i min box som samlat damm. Har gått omkring och känt mig sämre än andra då jag tycker jag aldrig når dit jag vill och som du sa alla andra gör det.
    Hade för en tid sedan en väldigt jobbig period gällande träningen, kände mig absolut inte motiverad för någon som helst träning. Det jag gjorde, gjorde jag bara av vana och för att jag kände lite press på mig då det nu verkligen är mitt yrke.
    Jag började efter ett tag inse att jag alltid tävlar med andra, som är så otroligt korkat, eftersom vi inte överhuvudtaget är vid samma startpunkt. Jag märkte mig gå omkring och deppa för att jag inte klarade av en väldigt tuff övning en KILLE gjorde. Herregud, det går ju för fan inte att jämföra sig med en vältränad kille!!!
    Då jag insåg att jag måste försöka nå MINA mål, träna för det JAG känner att JAG vill, kändes allting betydligt lättare.
    Hoppa med på min februari challange, som inte har med träning att göra. Det handlar om att tänka positivt och framför allt TRO på SIG SJÄLV.
    Du är ju tuff Anna, tro på dig själv!
    Kram!
    Ps. Hoppas mitt arbete börjar lugna sig så jag kunde hänga med på en tuff tisdag, skulle vara kul att ses!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s