att vara med

Sorry för tystnaden – datorn tog en liten semester. Eller, rättare sagt, jag glömde den i en butik igår. Mindre fiffigt, men nu är den hemma på köksbordet igen. 

Det kan finnas många anledningar till varför man motionerar. Förhoppningsvis gör man det för att man ska må bra och hålla sig frisk. En del gör det för att utmana sig själv. Några gör det för att tävla mot andra. Tyvärr är det många som motionerar enbart för att gå ner i vikt – eller för att hålla vikten. Man kan skriva mängder om varenda anledning, men jag tänkte reflektera lite över en annan vinkel. Det att man motionerar för att vara en del av ett sammanhang. Det att man också motionerar för att vara med i en gemenskap.

Med nya intressen kommer nya bekantskaper och nya vanor. Plötsligt finns det lopp att åka till, läger att vara med på och diskussionsforum att delta i. Kul bloggar att läsa. Man får nya bekanta och ibland nya vänner. Man känner sig som en del av något, man delar samma intresse och man är med och utvecklas tillsammans. Kanske får någon annan del av livet stå tillbaka lite medan man utvecklar sin nya hobby med allt vad det innebär. Man håller kontakten med folk, man delar sin utveckling med andra och får alltid en massa stöd och pepp och gratulationer när det går bra.

Det är härligt att få träffa nya vänner med samma intressen och allt känns bra – tills något händer och man inte kan träna som förut. Man blir deppig för att man har ont, för att man inte kan eller får träna som förut, för att konditionen och formen far all världens väg och faktiskt blir man också lite låg för att man är rädd för att försvinna från det där sammanhanget. Man läser och hör om alla lopp och roliga träningar som man inte kan vara med på. Man ser hur andra utvecklas medan man själv går baklänges. Det här är inget kul och det är inte roligt att skriva om det – för vem vill erkänna att man är avundsjuk på andra? Visst får man stöd från alla härliga människor även när man är skadad, men man kan inte riktigt ta det till sig, för vem vill vara en loser, liksom? Vem vill vara den som inte kan vara med utan bara tar energi? De här tankarna är jag varken stolt eller glad över men jag tror – eller hoppas … –  inte att jag är ensam om dem.

Så, förutom rehab och läkning och allt som kommer med det så måste jag också fundera på det ovanstående. Jag vet ju, innerst inne, att de som bryr sig om finns där även när man inte kan springa så bra. Förstås. Det vore att underskatta dem att påstå annat. Men känslan av att vilja delta, av att vilja vara med hela tiden, är så stark och det är jobbigt att omvandla den till en positiv kraft när man faktiskt inte kan springa. När man inte hänger med.

Det blir bättre. Jag har bara ont i en nerv. Det är verkligen inget att hetsa upp sig för. Jag är bortskämd och lite trött på det här och jag ville bara dela lite av mina mindre smickrande funderingar, för kanske finns det någon annan som känner igen sig?

Det blir en helg på landet. Med god mat, ännu godare rödvin (hej – jag kan dricka ett glas utan att behöva fundera på om jag kan springa imorron – yey!) och lite blåbärsplockning om det finns några kvar.

sånt här äter jag om jag själv får bestämma – keso, avocado, broccoli och groddar blir en god lunch

 

 

Jag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s