ingen mara – ingen löpare?

Kikade lite på läsarstatistiken här – när man har en liten blogg som jag så märks det direkt när man inte varit aktiv och kommenterat på andra bloggar, trafiken sinar betänkligt. Men jag skriver ändå, alltid är det väl någon som läser … (här ville jag lägga in en smiley men det är så töntigt, haha).

Några få dagar kvar till Stockholm Marathon och det märks i träningsbloggarna. Många, många ska springa och sidorna fylls av nervositet, sista-minuten funderingar och kostråd. Är jag lite krasslig? Har jag ont någonstans? Tider diskuteras, vädret avhandlas, klädval och skoval och musikval och vägval (nä). Det är smått irriterande för en som inte springer så långt men samtidigt liiite lockande. Som att bli invigd i en hemlig klubb, på nåt vis.

Är det så att man inte är en riktig löpare förrän man har sprungit en mara? Jag får ofta höra ”äh, vänta bara, du kommer att springa marathon, du bara stretar emot i onödan”. ”Alla som springer hamnar förr eller senare i startfållan på en mara.” Det där gör att jag sätter  mig ännu mer på bakhasorna och säger Nähä. För sån är jag. Motvalls käring. Ge mig en någorlunda okuperad mara på fina skogsvägar eller slingrande landsväg. Bland sommarbjörkar och små sjöar, eller vid havet. Då, då kan jag kanske fundera på saken. Men 42.2 km i dammig stadsmiljö på asfalt? När jag har nära-döden upplevelser efter 21.1? Skulle inte tro det. Hur fasen motiverar man sig till det? Måste vara fruktansvärt trist. 4 timmar tristess och smärta. Eller? …

Jag sprang Lidingöloppet förra året med lyckokänsla i bröstet. Före LL fick jag höra att man tvistar om vad som är jobbigast, LL eller en mara. Ja, inte vet jag.  Visst var Lidingö det tuffaste jag gjort – men samtidigt har jag aldrig någonsin upplevt sån eufori under löpning. Vacker bana, glada människor, skugga och sol och mjukt underlag. Backar, javisst, men de gick ju både uppför och nerför … Det blir LL i år igen  och jag hoppas innerligt att jag får samma glada känsla i magen när jag springer.

Kanske det är det som definierar om man är en löpare – den där lyckokänslan man kan få när man springer – snarare än distansen? Jag bestämmer att det är så, det känns så väldigt mycket mer motiverande, tycker jag. Om det sen är 2, 10, halvmara eller mara, det spelar väl ingen roll.

Lycka till alla ni som springer på lördag. Jag önskar er glada fjärilar i magen som bär er hela vägen i mål, i en takt som känns bra.

fantastiska Isabellah Andersson – med glada kranskullor

Annonser

6 comments

  1. Såååå sant! Exakt min tanke.
    Jag skrev ju häromdagen ett inlägg om just Sthlm Marathon och varför det är så oerhört ”lyrisk” stämning. Jag säger som dig, natur/terräng ”is da shit”. (Men det är lika töntigt att skriva som smileys va?) Haha! 😉

  2. Haha, jag har idag diskuterat detta med min mamma. Vill jag egentligen springa marathon? Jag vet att jag kommer göra det under sommaren bara för att veta att jag inte går miste om något, men har på senaste tiden funderat på vad jag egentligen vill med min träning och min löpning. Jag vill ju att det ska vara kul!! Jag tänker samtidigt att springa ett marathon eller längre är typ samma som att bestiga ett berg, att man faktiskt är lycklig då man når toppen och lyckats komma över mållinjen. Kan inte säga förrän jag prövat men jag håller med om att lyckokänslan är viktigast. (vore väldigt bra om jag inte var sån tävlingsnörd, för mig är tyvärr tiden nästan lika viktig, haha!)

      1. wow. Det är min ex-kollega Terho som arrangerar det – om jag hade varit i form skulle jag ställt upp. Men det ligger lite för nära Lidingö, om jag minns rätt.
        Vem vet, kanske jag också faller till föga och kämpar mig runt de där 42. Nån gång …

  3. Jag älskar att springa just för att få tid för mig själv i lugn och ro. Det där med att springa i grupp är därför inte riktigt mig grej. Däremot verkar de kortare loppen rolia just för folkfesten!

  4. Jag tror knappast att en helmara kommer att bli verklighet för mig, även om jag inte säger aldrig.Nog definierar jag mig som löpare ändå, även om jag varken är snabb eller fantastisk på något annat vis.Springer sådär 4-5 ggr/ vecka.Trivs med det, tar ett lopp nu och då mest för stämningens ( och utmaningens) skull.Så jo, som du säger, det är känslan som betyder nåt, att man gör det man gillar, inte pga att man är en talang eller så..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s