långa varianten

Sitter i skybaren på hotel Gothia Towers och njuter av en räkmacka, King size. Man måste belöna benet som ändå höll fram till 14 km, tycker jag.

På fredagskvällen fick jag en knuta på höger hamstring, alldeles hård och stor som en halv pingisboll ungefär. Plötsligt var den bara där och jag blev lite orolig – det kändes obehagligt och var ömt. På lördagen fick jag hjälp av David på Access Rehab, som började med att gå igenom min rygg och konstatera att jag hade låsningar här och där, troligtvis är de orsaken till benproblemen. Han knäckte och vred och trodde inte att knutan var någon värre muskelbristning, möjligtvis en gammal krampreaktion. Fick stränga order om att bryta om det inte kändes bra. Jag bestämde mig för att springa så långt det gick. Snyggt blåmärke mitt på bakbenet …

Annars var gårdagen härlig på många sätt. Jag startade först klockan fyra, i grupp 22, så det blev en ganska lång dag kring startområdet, men det var inte alls dumt att gå runt och insupa atmosfären. Jag och Snabba Fötter-Kenth bodde på samma vandrarhem och jag fick en massa insidertips och hjälp av honom, rutinerad varvslöpare. Massor av folk överallt, men jag upplevde inte att det blev trångt, jag behövde inte ens köa till bajamajorna. Första starten gick 13.30 och det var kul att titta på hur ormen av folk ringlade sig framåt och värmde upp, som ett löpande band i dubbel bemärkelse. Det var ganska kyligt och det blåste, men framåt halv fyra sprack det upp och solen kom fram.

Jag besökte LoveRunnings event och tittade på alla snygga löpkjolar – jag hade min egen med mig men skaffade supersnygga armvärmare som matchade mina nya strumpor från Gococo. Det är lika bra att gå all in. När jag provade löpkjolen hemma tyckte store Bengt (min 10-åring, för nya läsare) att kjolen var ”för hög”. Dvs slutade för högt upp på låret. Den gick, trots sin höjd, alldeles utmärkt att springa i! Jag kan verkligen rekommendera att springa i kjol, vi var några stycken som var kjolklädda och folk såg så glada ut när vi kom.

Lunchen blev en varmkorv och en fralla. Alldeles prima. Klockan 16.01 gick starten och jag försökte hitta en bra takt från start. Som vanligt är jag trögstartad och de första 3 km kändes evighetslånga, flåsade och kämpade mig uppför backen i Slottsskogen. Någonstans där släppte nervositeten och kroppen började fungera bättre och farten kändes okej där kring 5-strecket. Uppför Älvsborgsbron, tungt tungt och hård snedvind – men vilken utsikt! Belöningen blev nerförsbacke och bra klipp i benen ut på plattmarken. Det kändes bra – 10 km passerades på 51.40, bara något långsammare än i Prag och jag kände mig glad att kroppen orkade trots dålig träning. Benet kändes dock, men jag ignorerade det lite. Tröttheten kom och gick och när en kille sprang förbi och gjorde tummen upp för min outfit så orkade jag lite till. Tack!! Farten höll sig jämn och bra fram till knappa 14 km.

På väg upp på Götaälvsbron, strax före 14 km, fick jag plötsligt en panikartad pulshöjning, luftstrupen snörde ihop sig och jag kunde inte andas ordentligt. Det har hänt förut och det brukar släppa snabbt, men det här hängde i och jag kände hur benen tappade all kraft. Det fanns inte en chans att springa uppför bron, jag kunde knappt gå fort, så jag fick släppa min målsättning om att springa hela vägen. Samtidigt tyckte benet att det var dags att checka ut, det gjorde rejält ont och jag fick inte riktigt ordning på det. Gick uppför och sprang utför, men när jag kom ner på platt mark igen så kom pulsreaktionen tillbaka och jag fick gå igen. Sådär höll det på resten av loppet, jag funderade på att bryta men kom fram till att jag faktiskt var där för att ha kul och att tiden var oväsentlig. Plus att jag ville springa i mål … Jag hejade på några som såg trötta ut, jag försökte le mot de kameror jag såg och jag ”high-fivade” barnen som stod med händerna utsträckta. Sånt gör också ett lopp minnesvärt!! Sista kilometern sprang jag så fort jag förmådde och jag spurtade nog förbi minst 200 på upploppet. Kändes det som …

Idag är benen trötta, högerbenet vill vila och det är just vad som kommer att ske. Från och med imorgon är det Projekt Rehab som gäller, både vad gäller träning och kost. Ser fram emot det.

oh no, en galning värmer upp …

jag som inte gillar lila? … blåbärsblått får vi kalla det! skönt med armvärmare i vinden

minuter före start – härligt att vara på plats! en kjol till strax framför mig!

Annonser

8 comments

  1. Skitsnygg outfit! Förstår att du fick tummen upp! 🙂
    Bra jobbat, men lät jobbigt där på slutet. EXAKT sådär känns det för mig också ibland. Vet du vad ditt beror på?

    1. Nä, jag vet faktiskt inte. Obehagligt, precis som att man inte får luft – känns som att pulsen rusar helt vilt (men ändå syntes det inte på klockan) och man blir alldeles matt och tom. Händer några gånger om året i olika situationer, enda sättet att få bort det är att andas riktigt lugnt. Funkar ju inte på lopp 🙂 Det är nog nån form av ”nervöst hjärta”, borde inte vara farligt men det känns inte kul.

  2. Super-fin i din kjol och strumpor! Jag ska genast skaffa mig sådana strumpor! Synd om benet, men se till att rehaba nu så fixar det sig nog snabbt!

  3. Wow, så snygg du var! Synd att benet bråkade men tufft att orka i mål ändå, fighter! En löpkjol måste jag absolut skaffa mig!!
    Det var annars väldigt kul förra tisdagen så jag tror jag hänger med i morgon igen, kanske får med lurat Peter också? 😉

  4. Snyggaste outfitten 🙂 Kul att läsa varvetstoryn exkl. smärtan. Hoppas det blir bra snabbt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s