om vilja

Nu har man varit med om något som man helst hade sluppit. Inte för min skull, men för Ninas. Gårdagens halvmara tog en ände med förskräckelse, men som tur är så är allt bra igen – Nina mår fint och pratar redan om att ”springa max 10 km i framtiden”. Well, såhär gick det till:

Vi möttes före loppet och solen började skina lagom till start. Jag hade tänkt möta Nina vid utvalda punkter där jag vet att banan är lite jobbig och springa med en liten bit, men så blev det att jag sprang med större delen av banan. Nina hade ont i vaderna men kämpade på, vi gick vid vätskestationerna och hon drack bra. Vid 10 km var det ganska tungt men sen piggnade hon till igen – sen gick vi några bitar där efter 14 km. Den värsta tröttheten kom och gick och när vi passerade 16 km så blev det tjo och tjim – för visst måste man väl fira ett distansrekord! Kände mig väldigt svensk där jag försökte peppa och babbla och skoja och tramsa, några som frågade om de kunde få hjälp de också, men ännu fler som bara tittade storögt på mig – för vad var jag för en idiot som sprang med där vid sidan och pratade oavbrutet … Nina var rejält trött vid 20 km men pratade och log till och med litegrann (själv gråter jag mest efter 17 km på en halvmara) och jag tog en genväg för att fotografera henne vid målrakan. HCR har en hemsk backe på slutet och jag hade väntat mig att hon skulle gå, men när hon kom gåendes emot mig så hade hon börjat vingla och det var inte bra. Kort bit in på stadion och jag höll henne stadigt i handen – men då var hon såpass yr att de kom med en rullstol. Hon förklarade sluddrigt men bestämt att det skulle springas i mål … Det var förstås inte tal om nåt springande eller gående, men i mål kom hon, dock hjulförsedd. En läkarcheck och lite dropp senare mådde hon såpass okej att hon fick åka hem och vi pratades vid när hon satt i bilen. Hon var matt men glad, trots allt.

Jag har vänt ut och in på mig själv för att se om jag kunde ha förutsett det som hände. Det var verkligen inte roligt att se Nina må dåligt – och hon var inte ensam om det där inne i sjukstugan. Jag har talat med ett par löpare som har försökt lugna mig med att det inträffar, även för erfarna löpare, att man går över sina gränser och att det går fort när det väl händer. Nina sa hela tiden under loppet att hon ville fortsätta, att hon var trött men att hon skulle i mål. Kanske skulle jag ha sett att hon låg på gränsen om jag hade känt henne bättre eller haft mer erfarenhet, men jag kan inte göra något åt det nu. Jag är bara så väldigt glad att det slutade väl, trots allt.

Nåväl, Nina har såpass mycket självdistans att hon tyckte var lite stylish att åka över mållinjen i rullstol – och visst måste man väl se till att utnyttja startavgiften till fullo med sjukvård och allt … Suck.

Världens Mest Envisa Nina – grattis till din första halvmara. Den blev mer mara-lik än vi hade önskat, men jag är så glad att du mår fint igen. Du kämpade och slet ända från början – och du grejade det.

 

 

 

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s