hur komma igen?

Jag mår bättre. Inte hundra, men bättre. Siktar in mig på social jogg imorgon och hoppas att det känns bra så att jag kan återuppta träningen. Jag måste släppa stressen inför Prag, det blir nog inte bra om jag tänker negativa tankar. Jag åker dit för att ha roligt.

På tal om negativa tankar. Jag har läst ganska många träningsbloggar på senaste tiden och de flesta verkar mest ta upp positiva saker. Kanske nämns influensa och träningsuppehåll, men ganska sällan läser man om hur man mår och trivs. Jag har märkt att jag lyckas hålla negativa tankar och beteende åt sidan när jag tränar bra – kroppen reglerar själv näringsanvändning och det går att äta ganska fritt när man springer kring 40-50 km i veckan. Man mår bra, får frisk luft och är glad över att kroppen orkar. Men sen, när det inte tränas på samma sätt, så faller åtminstone jag ner i en ledsam grop. Jag fortsätter äta vad jag vill och gärna lite extra för att pigga upp mig (det där med sockret nu igen …). Jag märker hur jag känner mig tung och svullen direkt, ingenting försvinner bort med hjälp av träning och så deppar man lite till. Sen är det ruskigt svårt att komma igen. Huvudet tänker ”det är inte lönt, jag kan ändå inte”, kroppen protesterar och tycker att det är ganska najs att inte släpas ut i ur och skur för att samla kilometer och så är spiralen igång.

Nej – det här är inte en blogg om bantning. Inte heller om hur man håller sig visuellt i form. Däremot tycker jag att det är ganska intressant hur kroppen funkar, är det faktiskt så att man måste hålla träningsdosen på en hög nivå hela tiden för att inte fullständigt rasa samman vikt- och formmässigt? Jag kan vara ärlig och säga att jag gått upp 2 kilo på senaste tiden, vilket märks på både kläder och humör. Det är inte roligt, jag var nöjd och glad hela förra året och nu är jag på fel ställe igen. Mentalt.

Vore intressant att höra era tankar om det här. Hur mycket styrs ert välbefinnande av träningsmängd/känsla i kroppen/energi-intag osv?

Jag ska försöka tänka positiva tankar. Nollställa godiskontot så gott det går och sätta fart med träningen så fort all influensa är ur kroppen. Sen är det fredag idag – det är alltid trevligt. Då kan man laga god mat och njuta av tid med familjen.

Idag blir det ceviche på lax, från senaste Allt om Mat. Lax, lime, koriander, goda tomater, avocado, räkor, sockerärtor och kanske ett gott bröd till det. Gissar att pojkarna vill ha nudlar till.

 

 

Annonser

4 comments

  1. Hej Anna, jag känner igen mej mycket i det du skriver. Detdär med att det plötsligt känns lite skönt att inte ge sej ut och springa och dendär nedåtgående spiralen man känner man hamnar i. Det är lite befriande att du skriver om dethär.

    För mej funkar det att mentalt dra ett streck över det som varit, att låta bli att gräma sej, att inte titta så noga på kroppen i spegeln (kroppen som har lagt på sej lite här och där), dricka mycket vatten, laga goda smothies, inte köpa godis och se till att det inte finns nåt att nalla på i skåpen, och sen bara ge sej ut. Strunta i om det går långsamt, tänka att en kort sträcka är bättre än ingen. Eller som Marathonmia skrev; varje steg för mej närmare målet. Vi ses förhoppningsvis på tisdag!

    1. Det är väl så, man får inte gräva ner sig i förlorad träning – det tjänar ju inget till. Men det är verkligen lätt att hamna i en ”äh, det är ändå inte lönt”-spiral. Känns bättre idag efter jogg och frisk luft!
      Japp, hoppas du kan komma, vi ses!

  2. Å vad jag känner igen det där! För mig spelar det jättestor roll om jag är i en bra träningsperiod eller inte för psyket. Just nu har jag någonting i kroppen som säger att jag borde vila några dagar,men jag är rädd att vila för många dagar för att komma ur den goda spiralen. Så fort man kommer ut i spåret eller till gymmet känns det så bra igen och man undrar hur man skulle kunna leva utan träningen och det känns som om inget skulle kunna få en att ramla ur den goda spiralen någonsin! Jag tror det handlar om balans i livet och jag tror vissa är känsligare än andra för svängningarna vila vs. träning.

    1. Jag är precis likadan. Har bestämt mig för att när det känns sådär osäkert så ger jag mig ut och känner efter – om kroppen vill så går det bra, om det verkligen är nåt fel (inte bara lathet, då …) så vänder jag och går hem. Man måste lyssna på kroppen, men jag tror faktiskt att den ibland försöker luras lite …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s