önskat inlägg

Jag fick frågan om jag kunde berätta lite om min väg från sporadisk joggare till mer regelbunden löpare. För nu vågar jag faktiskt kalla mig själv löpare. Jag sprang drygt 150 mil förra året och bara det här året har det blivit 35 mil. Då spelar det ingen roll att jag inte är så snabb. Jag springer för att jag vill – och för att jag kan.

När jag var yngre så sprang jag också. Om man kan kalla 3 km med blodsmak i munnen och tunga steg för att springa. Jag hade ingen aning om vilken fart jag skulle hålla och orkade därför sällan längre än 4-5 km, jag hade noll löpteknik och absolut ingen aning om min puls. Jag tränade annat istället – styrketräning, ganska mycket box-aerobics (som det hette då) och olika sorters gruppträning. Pojkarna föddes -02 och -03 och -05 började jag arbeta på Suunto i Finland. Suunto tillverkar bland annat pulsklockor och jag blev medlockad på onsdagslöpning, med testgruppen. Vi gav oss alltså ut på morgonen, fullastade med klockor och pods och prylar, för att testköra klockor och prototyper. Den första gången stack jag iväg och undrade varför de andra var så långsamma, men blev vänligt tillrättavisad med ”vi ser hur hög puls du har, du tänkte väl orka mer än 2 km?” …

Tillsammans med kollegerna på Suunto lärde jag mig mer om hur man hittar sin egen fart, hur man orkar mer än man nånsin skulle tro och ka-zaaam, så hade jag sprungit min första halvmara, 4 månader efter jag började springa regelbundet. Det var en euforisk känsla, jag tjöt av glädje när jag kom över mållinjen på 2:03. Det var ett stort steg för mig som tidigare tyckt att allt över 6 km var långdistans.

Jag fortsatte jogga men skadade menisken under ett terränglopp och fick lägga löpningen på is under ett års tid. Började på nytt och då började jag också logga min löpning på forum som funbeat och jogg.se. Det hjälper mig att känna mig trygg – även om jag, som nu, är krasslig så kan jag se att jag har tränat ordentligt innan och jag slipper bli alltför stressad inför planerade lopp.

Några steg mot att bli en bättre löpare – och ha roligt under tiden:

  • Prova ut bra skor. Det är viktigt, så att du inte drar på dig några skador. Gå till en butik där de kan analysera ditt löpsteg så att du får en optimal sko för din löpstil.
  • Skaffa en rutin. Det är inte lätt eller roligt att springa i början. Jag skulle säga att det tar minst en månad av ihärdigt kubbande innan man börjar känna ”nu vill jag ut och springa”. Pussla i kalendern, stig upp tidigare, skippa tv-tittandet i en timme, spring på lunchen, spring till eller från jobbet – det finns tid bara man vill och planerar.
  • Gå med i en löparklubb som passar din nivå. Running Finland har precis startat, det är en perfekt klubb för dig (som bor i Finland …) som inte är tävlingslöpare men som vill ha sällskap, tips och inspiration. I Sverige finns bland annat Running Sweden, med underbara ledare och medlemmar.
  • Försök hitta en vän att springa med ibland, det är lättare att ge sig ut när man har bestämt med någon annan och så är det hemskt mycket roligare – iallafall långpassen blir enklare i trevligt sällskap!
  • Se över ditt löpsteg, antingen tar du hjälp av någon kunnig eller så söker du info på nätet. Det finns många bra filmer på hur ett bra löpsteg ska se ut, bara att googla på löpteknik/framfotslöpning/Newton running etc.
  • Planera in styrketräning för core-muskulatur, för knän och fötter. Minst en gång i veckan! Det betalar sig i längden, du blir allmänt starkare och orkar mer och skaderisken minskar.
  • Belöna dig med bra saker – ett nytt träningsplagg, en sportmassage, god mat. Det är bra att sätta delmål med sin träning – och glöm inte bort att belöna dig själv!
  • Anmäl dig till ett lopp. Det är inte farligt. Det är inte bara för ”de som är duktiga löpare”. Alla som ställer sig på startlinjen till ett lopp är vinnare – över dem som inte orkade upp ur soffan. Det är bra att ha ett mål med sin träning, det är himla roligt att springa lopp och bli peppad av alla som hejar och alla som springer och när man korsar mållinjen så är känslan helt oslagbar. Jag kan varmt rekommendera det!

jag menade inte att skrämma tjejen framför mig – men jag tog henne på upploppet! HCR 2011

Annonser

6 comments

    1. hej Sofia, välkommen hit! Det är nog först under senaste året som jag faktiskt har känt att löpningen är min grej – jag vill träna utomhus, jag vill kunna träna varsomhelst och i alla väder (nästan). Det tar ju tid att vänja kroppen, men nu är det härligt – rent ut sagt beroendeframkallande!

  1. Tack snälla för att du skrev om detta! Har inte hunnit läsa bloggar på hela veckan, så jag läser inlägget först nu, men så motiverad och inspirerad jag blev nu. Kul att läsa andras historia och faktiskt upptäcka att alla varit nybörjare nån gång. Kan dessutom t.o.m. pricka av några saker på listan;) Har bra skor (och sen kan man ju belöna sig med flera par, helst snygga;), tränar styrketräning varje vecka och funderar på att anmäla mig till city run, bara för att känna på att springa med andra, men utan stress på tidtagning o.dyl. Pulsklocka har jag funderat på en tidigare också, men det har inte blivit av att jag skaffat någon. Ärligt talat för att jag inte riktigt kan just den delen. Men har födelsedag nästa månad, så kanske det kunde vara nåt att önska sig och bara helt enkelt börja lära sig:) Det där med löpsteg låter intressant och kanske borde sätta lite tid på att lära sig något om det också. Och länken skall jag absolut kolla in på studs;) Och harmas över att jag bor så långt borta, men ändå hoppas på att man kan få lite inspiration därifrån.

    Och bilden är underbar:)
    Tack och ha supersöndag, läser att du är på g igen. Håller tummarna att det håller i sig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s