förälder eller coach …

Lille Bengt är på väg norröver för skidtävlingar i helgen och jag stannar här med store Bengt som har handbollsmatcher. Det fick mig att tänka på vad det här föräldraskapet innebär just nu, såhär vid 9-10 årsstrecket. Här är en lista.

  • Flexibilitet: Att vara beredd att köra till och från backen 5 dagar i veckan och några gånger däremellan eftersom det oftast glömts en vante eller en stav eller kanske en hjälm där hemma.
  • Tålamod: Nä, några jättebråk över kläder har vi inte, men däremot är morgonhumöret hos de unga herrarna något alldeles fruktansvärt. Man får jämka lite och sätta ner foten när det behövs men har inte hittat den där optimala lösningen för hur en morgon utan konflikter ska se ut. Men vi övar vidare, kanske man blir en mästare efter 10 år? Eller så köper jag värsta hörlurarna och fixar morgnarna med musik istället.
  • Stor vintergarderob: Måste man ha. För utomhussport, för slalom, för vänta-i-backen-under-tävling-och-träning, för promenad, för skridskoåkning (nä. jag skippar det.) och säkert för nåt annat. Man har aldrig tillräckligt. Det tar sjukt mycket plats. Vi måste bygga till.
  • Tålamod: Igen. När man för tredje helgen i rad sitter på en handbollsturnering på ett golv i en gympasal som luktar apa, då tar man till tålamodet och tänker att man gör nåt bra för sina barn. Om inte annat så hinner man läsa en och annan bok mellan anfallen.

Jag hörde från en klok bekant att hon skulle kunna lägga hur mycket tid och pengar som helst – och till och med ta ett banklån – om det skulle innebära att barnen kunde sporta och ha bra fritidsintressen och på så vis hålla sig borta från trubbel under uppväxten. Det är ju det vi är till för, vi mammor och pappor, att se till att finnas där för de små groddarna, både på ett känslomässigt och praktiskt plan.

Sen är det ju också så, att när man ser hur lyckliga de blir över en bra match eller ett bra åk, så får man all belöning man behöver. Killar som hjälper sina medtävlande, peppar och stöttar och hejar. Laganda som ger energi. DET är sport i sin bästa form. Hoppas att det håller i sig länge, länge. Då kör jag hur långt som helst för dem och sitter gärna en söndag på en bänk i en rutten gympasal. Det är det värt.

 

slalombacken i Grankulla

Annonser

4 comments

  1. Jag känner så väl igen mig. Tålamod är tokviktigt….
    Att barnen sysselsätts på ett bra sätt är ännu viktigare! Men ibland vill man slita sitt hår! 😉

  2. Vi är ju på långt när inte lika långt komna ännu med pojkar på 3 och 1,5 men vi tänker nog ganska lika. Så pass att det var en av de tyngst vägande skälen för oss att flytta till Grani: att där finns bra förutsättningar för barnen att snarare sysselsätta sig med sportiga aktiviteter än ohälsosamt stadshäng. Så hoppas vi att de tänker lika 🙂

    1. precis, hoppas att det håller i sig långt upp i tonåren, jag tror att om man håller bra koll på umgänge och stöttar vad gäller fritidsintressen så är risken förhoppningsvis mindre att de hänger på fel ställen. Så länge sporten hålls på en sund och rolig nivå så är jag med, måste finnas balans i det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s