ljusterapi

Det är smällkallt ute, men idag har solen strålat lite blekt över snön. Man får som sockerdricka i kroppen när det är ljusare ute, det är alldeles fantastiskt hur man påverkas av ljuset. On-off. On-off. Mest off, har det varit i vinter. Vi köpte en jamenvaknadå-lampa i höstas, som sätts igång och gradvis lyser starkare och starkare och sen, vid den tidpunkt man ställt in, så är den på max och alarmet startar. Eller inte, om man stängt av ljudet. Jag vaknar nästan alltid av bara ljuset (nu läser herr M det här och flinar för sig själv och tänker jaja, inte vaknar hon) – men jag skrev nästan. Det har varit lite trögstartat nu några dagar, men det är skönt att åtminstone vakna lite lättare när mobilen väl börjar tuta. Från ”halvsovande till yrvaken”, istället för ”från död till zombie”, på nåt vis.

Ingen träning idag – man måste vila också – men imorgon blir det yoga och intervaller. Inte samtidigt. Jag ska springa inomhus imorron, 400-metersintervaller gör jag inte ute i snön när det är 18 minusgrader. Vi har Esport Arena relativt nära, så dit kan man gå om det kniper. Knappt 400 meter lång är banan, det luktar illa och luften är torr som vinterhud. Jättetorr, alltså. Men, det är varmt, man kan titta på andra som lufsar eller vankar eller spurtar eller joggar fram och en gång per varv så får man en dos musik från träningslokalen i hörnet. Helt okej med andra ord.

Förresten så går 24-timmars i Esbo i slutet av februari. Goaste MaratonMia ska dit och regera. Jag tycker det är ganska knäppt och ganska härligt samtidigt. Man måste vara bra envis för att tåla att springa varv efter varv på en bana i ett helt dygn. Man får byta varv var sjätte timme men mer spännande än så blir det inte. Jag är full av respekt för de som ens funderar på en sådan utmaning, själv lockas jag inte alls av det. Om jag blir tillräckligt tokig och tillräckligt seg så skulle jag möjligtvis kunna tänka mig att springa långt och mycket sakta, utomhus. Men det kommer nog aldrig att hända. Definitivt aldrig på en bana som går runt, runt. Jag hejar på Mia istället!

Annonser

3 comments

  1. Jag har sprungit Esbo 24 timmars två år i rad nu, men har kommit fram till att den banan inte alls passar mig. Det är skönt att springa där de första timmarna, men sen är underlaget hårt och skoningslöst och det slår sönder mina knän. Dessutom blir luften ganska jobbig efter ett tag också, men den skulle jag kanske kunna leva med.

    Men jag skulle vara glad om jag skulle kunna träna där ibland. Det är ju ändå lite mer happening än löpbandet och man kan vara lite mer säker på tempo 🙂

    1. Du är lika tokig – och stark – som Mia, då … Jag var faktiskt där och hejade för två år sen, precis före målgång. Det var olika stadier av smärta på den banan, kan jag säga. Vore intressant att veta hur kroppen reagerar på en sådan urladdning. Respekt, säger jag 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s