en omväxlvande morgon

Vilken förmiddag. Lyckades somna på min spikmatta (ja, jag är väl den enda i världen som fortfarande använder årets julklapp från 2009 …) och steg upp i god tid. Kom iväg, klädd och kammad och någorlunda prydlig, i god tid. Kom till kontoret i god tid. Dubbelkollade mötesrummet – japp, rätt. Installerade datorn, provkörde presentationen, ställde fram pepparkakorna (mutor rules) och väntade. Ingen kom. När klockan slog mötesstart ringer jag till organisatören, som berättar att han bytt mötesrum ”oh, didn´t you get the information – we are all here online waiting”. Crapcrapcrap.

Rafsar ihop allt, knölar ner pepparkakor och datorsladd i väskan, tar ytterkläder och allt i famnen och rusar till det andra mötesrummet och möts av en organisatören och tio tysta exekutorer i telefonmötet. Snabb ursäkt – trots att det inte var mitt fel, fumlar upp min prehistoriska skitdator men uppmanas istället presentera via organisatörens dator. Djupt andetag, har 8 minuter på mig att övertyga, försöker fokusera. Min fina, slimmade to-the-point presentation som jag förberett igår finns inne i mitt tröskverk till dator. Tyst på linjen, finnarna talar inte i onödan, några få frågor kommer och så tackåhej, en ursäkt från organisatören ”it was totally my fault” (som om det skulle hjälpa mig) och så ut.

Jobbigare än en halvmara, jag lovar. Först tom, sen arg och sen gråtfärdig. Går igenom allt i huvudet, skickar ett mail där jag ber att få en chans att förtydliga pga debaclet med mötesrummen och sen åker jag hemåt. En timme senare kommer ett mail med innebörden ”tack för din presentation, du har beviljats understöd”. What?!!

Är alltså glad igen. Allt före klockan slår halv tolv. Det kallar jag en omväxlande och omvälvande morgon.

pust.

På tal om känslor som går upp och ner …

”The fuel light´s on, Frank! We´re all going to die! … We´re all going to die! … Wait, waith … Oh, my mistake — that´s the intercom light.”