Kikade lite på läsarstatistiken här – när man har en liten blogg som jag så märks det direkt när man inte varit aktiv och kommenterat på andra bloggar, trafiken sinar betänkligt. Men jag skriver ändå, alltid är det väl någon som läser … (här ville jag lägga in en smiley men det är så töntigt, haha).
Några få dagar kvar till Stockholm Marathon och det märks i träningsbloggarna. Många, många ska springa och sidorna fylls av nervositet, sista-minuten funderingar och kostråd. Är jag lite krasslig? Har jag ont någonstans? Tider diskuteras, vädret avhandlas, klädval och skoval och musikval och vägval (nä). Det är smått irriterande för en som inte springer så långt men samtidigt liiite lockande. Som att bli invigd i en hemlig klubb, på nåt vis.
Är det så att man inte är en riktig löpare förrän man har sprungit en mara? Jag får ofta höra ”äh, vänta bara, du kommer att springa marathon, du bara stretar emot i onödan”. ”Alla som springer hamnar förr eller senare i startfållan på en mara.” Det där gör att jag sätter mig ännu mer på bakhasorna och säger Nähä. För sån är jag. Motvalls käring. Ge mig en någorlunda okuperad mara på fina skogsvägar eller slingrande landsväg. Bland sommarbjörkar och små sjöar, eller vid havet. Då, då kan jag kanske fundera på saken. Men 42.2 km i dammig stadsmiljö på asfalt? När jag har nära-döden upplevelser efter 21.1? Skulle inte tro det. Hur fasen motiverar man sig till det? Måste vara fruktansvärt trist. 4 timmar tristess och smärta. Eller? …
Jag sprang Lidingöloppet förra året med lyckokänsla i bröstet. Före LL fick jag höra att man tvistar om vad som är jobbigast, LL eller en mara. Ja, inte vet jag. Visst var Lidingö det tuffaste jag gjort – men samtidigt har jag aldrig någonsin upplevt sån eufori under löpning. Vacker bana, glada människor, skugga och sol och mjukt underlag. Backar, javisst, men de gick ju både uppför och nerför … Det blir LL i år igen och jag hoppas innerligt att jag får samma glada känsla i magen när jag springer.
Kanske det är det som definierar om man är en löpare – den där lyckokänslan man kan få när man springer – snarare än distansen? Jag bestämmer att det är så, det känns så väldigt mycket mer motiverande, tycker jag. Om det sen är 2, 10, halvmara eller mara, det spelar väl ingen roll.
Lycka till alla ni som springer på lördag. Jag önskar er glada fjärilar i magen som bär er hela vägen i mål, i en takt som känns bra.
fantastiska Isabellah Andersson – med glada kranskullor
