Gococo vinnare!

Ah. Hittade ett fik med uppkoppling. Tredje dagen på Eken Cup och vi har klarat oss från förra årets fullständiga regnkaos. Sol, vind och sommarmoln och några få regndroppar igår. Lite kyligt i skuggan men perfekt för en utomhusturnering – ingen är för varm och ingen fryser. Det är något alldeles visst med att få vara med om en turnering såhär – vi bor alla tillsammans i stugor på en camping, vi lagar mat ihop på kvällarna och killarna umgås. Det bygger laganda och det syns – vi spelar aldrig så bra som på den här turneringen. Nu är vi i A kvartsfinal i eftermiddag, föräldrarna är mer nervösa än barnen men hur det än går har det varit en perfekt turnering. Igår spelade pojkarna med 4 utespelare mot motståndarlagets 6 – vi hade en med bruten arm och en som låg däckad med migrän. Det blev en uppvisning i äkta sisu och kämpaglöd och vi förlorade med två knappa mål mot ett ytterst förvånat motståndarlag. Stolt mamma med lite klump i halsen.

Men – jag skulle ju meddela vem som vunnit den fina Gococo-vinsten! Ni var massor som ville vara med och tävla och jag har använt slumpgeneratorn – det blev det nionde svaret som vann och det var LottaN! Grattis Lotta, kontakta mig på annavpt@gmail.com med dina uppgifter så vidarebefordrar jag dem till Annie på Gococo.

vi håller de finska färgerna högt …

det enkla är det goda, 40 pers kan äta bra även utomhus!

sommartungt

Det går lite trögt just nu. Jag har tydligen ätit en flodhäst eller något eftersom jag vaggar runt och känner mig som en tunna med stolpiga ben. Träningen går tungt och jag vill helst bara sova. Det borde vara värmen som tar udden av träningslust och ork gissar jag – vi har (förlåt till er som inte har) ett sagolikt sommarväder här sen en dryg vecka. Det doftar sommar, det är över 25 grader och solen strålar. Man har lust att göra mycket annat än att springa varma rundor …

Tuffa Tisdag tar snart sommarpaus och det är bra – man behöver lite distans ibland för att kunna förbättras och utvecklas. Den här veckan har jag Summer Sprout med 9 underbara kids som lagar mat och bakar i ett supervarmt skolkök. Idag gav vi upp och åkte in till stan istället, med egen picknick (tonfiskwraps) och många vattenflaskor. Vi pratade med damen i fiskbåten, vi smakade jordgubbar och persikor och vi åt vår lunch på en filt i Esplanadparken. En riktigt härlig onsdag.

Idag vilade jag benen, imorgon borde det bli backintervaller. Lusten till det är inte så stor just nu, men det ändrar sig säkert. Hur jag ska orka med 53 km om några veckor ter sig just nu helt obegripligt. 5,3 är lite mer rimligt för min sommartunga kropp. Den kanske jäser i värmen?

 

 

 

 

skalleper

Jag var ju sjuk strax före jul. Halsfluss som gick över i en elak streptokock A-infektion – ansiktsros. Låg på sjukan och såg allt annat än snygg ut. Jag fick brännande utslag på ena huvudhalvan och under en natt trodde jag att jag skulle brinna upp. De fick lägga mig på ispåsar för att lugna ner värmen och svedan. Sen blev jag förstås frisk, efter en hästkur antibiotika.

Fint om det hade slutat där, med lite ofrivillig vila, rehab och allmän friskhet. Men nä. Ungefär i samband med sportlovet märker jag att håret börjar lossna. Sådär så att jag har en sky av löst hår omkring mig, lurv på kudden och en matta av hår i borsten. Svider lite i hårbotten. Det fortsätter, jag spar på håret som faller av. Jag har nämligen massor av hår i vanliga fall så om jag går till doktorn blir jag inte trodd när jag förklarar hur mycket som fallit av. Fyller snabbt en liten fryspåse. Alltså, FYLLER. Borsten genom håret, stora mörka tussar samlas på badrumsbänken. Nu har det gått 3 månader till och det bara fortsätter. Mest på den sida där jag hade utslag. Håret är matt och livlöst, liksom helt dött. Det kommer inget nytt och nu ser man hårbotten under.

Jag har tagit blodprover. Allt är som det ska. Ingen hypoteros. Jag är helt övertygad om att det är infektionens fel. Hårsäckarna kanske dog? Inte vet jag, men nu börjar jag bli orolig för att inte få håret tillbaka. Grått är det också och jag vet inte om jag vågar färga det nu.

Så nu vet ni det. Jag börjar bli skallig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det var dagens självömkan.

 

såhär ser jag inte ut på andra sidan. 

 

ojoj ajaj

Nu är jag tillbaka i verkligheten. Grankullas första Cykelfest smälldes av i lördags och vi var arrangörer. 80 glada cyklister tog sig runt mellan förrätt, varmrätt och efterrätt hos nya och gamla bekanta och så avslutades det hela med ett rejält partaj. En hel del förberedelser, en hel del tänkande – logistiken kring 39 par som inte ska träffa samma människor mer än en gång under kvällen – och en hel del fantastiskt kul. Jag är supertrött och glad att allting klaffade. Förmodligen hade det funnits nån fiffig programvara för den här planeringen men jag kunde inte hitta det, blir vi fler nästa år så krävs nog några par händer till.

Min träningsmängd förra veckan blev helt katastrofal, men egentligen var det kanske bara bra. Jag har sprungit ganska flitigt på sistone och nån positiv sa att ”det är ju bara bra att pulsera träningen lite”. Jag nämnde inte att det ”bara” blivit typ 12 km och nästan inget annat, men strunt samma, nu är det dags för nya tag. Kroppen är fortfarande trött och sliten efter festandet. Jag tål allt mindre nattsudd och definitivt allt mindre alkohol, vilket faktiskt är ganska bra, det sistnämnda. Tyvärr blir man smärtsamt påmind om vilket gift alkoholen är, när effekterna av champagne och vin sitter i även på måndagen.

Många som tränar målmedvetet skippar också alkoholen helt. Jag dricker väldigt sällan och när det sker blir det något glas vin – men på en stor fest tycker jag att det är helt okej att njuta av god mat och vin i kombination. Jag vet att jag inte mår bra av det dagen efter och det har inte med mängden att göra, jag känner mig sliten redan efter 2 glas vin – men jag tycker att det är värt det, någon enstaka gång. Balans i allt, som sagt.

 

 

 

 

 

 

 

i mitt kylskåp

Det spelar ingen roll att man jobbar med mat – det står lika still i huvudet ändå för det mesta. Vad ska man få i sig till lunch? Vad ska vi ha till middag?

Just nu ser det ut såhär i vår kyl. Kanske inte så värst inspirerande. Grejen är den att jag sällan handlar för att ha omifallatt – jag brukar mest köpa samma saker, sånt som jag vet går åt, alltid grönsaker och frukt (den står utanför kylen) och så blir det en hel del inspirationsinköp när det är dags för middag. Det springs mycket i butiker när man driver en matlagningsskola. Inte så bra men nödvändigt ibland för att hålla reda på.

Ost, ost, halloumi, saganaki, feta, kvarg, keso, pålägg. Lite rester. Grönsaker (brukar vara proppfull, den där lådan). Idag beställdes det räkor, så det fick bli improvisation, såhär:

Räkor, finhackad salladslök, röd söt paprika i små bitar, fisksås, vitlök, chili, soja, lime. Marinera en stund. Koka jasminris, tillsätt lite kokosmjölk på slutet och koka med, släng i broccolibuketter på toppen och koka med i samma kastrull. Allt tog slut. Puts väck – yngste sonen åt tre portioner. Ibland funkar det helt otippade.

Vad gör ni när det står still på inspirationsfronten? Ska vi samla ihop våra bästa vardagstips? Det tycker jag! Kom igen, hit me bara.

 

så kom solen

Jag har inte ägnat Valborg och första maj åt intensiv träning. Visst joggade vi en runda igår, men mer än så blev det inte. Istället blev det god mat, goda viner och goda vänner. Bästa kombon. Å så kom solen – lagom till en ljuvlig sillis utan sill men med fantastiskt grillat kött och årets första potatissallad med kapris. Man behöver balansera saker, lite träning och lite vardag och lite vänner och lite av annat gott.

Imorgon är vardag igen och det blir hektiska veckor framöver. Mycket fokus på löpning och prehabträning. Mycket fokus på huset som snart ska börja byggas till. Förstås mycket fokus på jobb som borde bli och rulla framåt. Det blir att jonglera lite, men nu har vi vår och ljuset hjälper och ger energi.

Jag hoppas att ni också fått några fina dagar med lite härligheter.

 

 

 

 

 

 

oj sorry förlåt

… det har varit lite tyst här på sistone. Beror på att jag kom hem från Playitas tidig onsdagsmorgon och ett dygn senare satt jag på flyget till London. Det blev inte så mycket tid för bloggande och uppkopplingen var lite svajjig. Men nu är jag på plats i vardagen igen.

Kroppen är trött, huvudet likaså och det finns en miljard saker på attgöralistan. Förra veckans träning kändes minimal men när jag tittade på min logg (en perfekt anledning att skriva ner sina pass) så hade det ändå blivit 38 km på fyra pass. Kanske bra att ligga i hårdträning en vecka då och då, så känns allting annat superlätt?

London bjöd på magnolia, grönt gräs och vårkänslor. Firade min födelsedag på tu man hand med herr M. Vi bodde hos vänner mitt i City och två morgonjoggar gick genom historiska kvarter, över Londons broar och förbi vackra hus. Resten av dagarna spenderade vi ätandes och gåendes. Borough Market i lördags med det bästa av brittisk mat, goda ostar, rosa champagne och persisk tabouléh. En kväll på restaurangen Lobster&Burger där man bara serverar tre rätter, en kväll på St Johns och en alldeles underbar födelsedagsmiddag hemma hos vännerna. Nu försöker jag ladda om, valborg imorgon och första maj framöver och närskajaghinnagöraalltjagborde.

Men ikväll blir det en löprunda. Kroppen vill nog springa långa intervaller. Tror jag.

morronjogg längs Themsen

fika och sen lunch på EAT – fräsch, ren och god mat

firad med blommor och sammetsgröt på morgonen

Borough Market – himmelriket för matnördar. Å lite Aesop

boston blues

Jag sitter på Arlanda och läser en kolumn i Runner´s World. Gör det, du med.

Människor samlas i många tiotusentals, inte bara för att springa utan också för att heja, hjälpa, stötta och deltaga i arrangemang som för de allra flesta deltagare betyder att man flyttar sina gränser. Långt. Man har kämpat, tränat, gråtit, skrattat, svurit och ömmat på vägen mot ett mål. Gamla, unga, handikappade, tillfrisknade, vanliga och ovanliga människor deltar och loppen blir minnen för livet. Man blir en del av den historia som finns kring varje anrikt lopp och när terrorister väljer att attackera målgången så väljer de också att attackera hela den gemenskap, allting som omger idrotten.

Jag kan inte formulera det här – varenda terrorattack sänder känslor av illamående genom kroppen och kvar finns bara frågan vart vår värld egentligen är på väg. Någon twittrade: You go see a movie – you get shot. You go to school – you get shot. You run a marathon – you get bombed. Någonstans här vill jag bara ta min familj och mina närmaste och försvinna. Till någonstans där kärlek, empati och förståelse får råda. Inte hat, våld och terror.

Ta hand om er. Ta väldigt väl hand om er och era nära. Nu. Alltid.

 

 

lite roller

En vanlig vecka är det en del att hålla reda på. Pojkarnas träningar, skolarbete, matinköp, egna träningar, diverse möten – vardag, helt enkelt. När man åker iväg och lämnar vardagen bakom sig så försvinner den inte, det blir bara dubbelt jobb för den som är kvar. Jag har alltid försökt hjälpa så gott det går i förväg, laga mat och frysa in, se till att kylen är laddad iallafall för några dagar, planerat läx- och provläsningar och sånt.

Det här diskuterade jag en del med kompisarna när pojkarna var små och jag reste för mycket med jobbet. Är det ett kvinnligt drag, att vilja ta hand om även om man inte är där? Att se till att allt löper så smidigt som möjligt, för man har lite dåligt samvete när man är borta? Det går nämligen väldigt sällan på andra hållet. Ingen jag känner får hjälp med matlagning och vardagsbestyr i förväg när mannen/partnern reser iväg. Visst, man bestämmer själv att man vill underlätta och hjälpa, ingen tvingar en – men det är ändå ganska intressant att det är såhär. Eller har jag fel? Blir gärna överbevisad!

Inser att det här nog var första gången det kom ett genusperspektiv i den här bloggen. Nån gång får väl vara den första …

Fortsätter således med inköpslistan, parallellt med annat jobb.

 

 

hoppsanojsan

Hur blev det torsdag kväll, igen?

Jag sitter här och får inte huvud, schema och kropp att samarbeta. Borde ge mig ut och springa. Har haft träningsvärk den här veckan, har lite mycket i huvet och känner inte alls för det. Solen som vi vant oss vid är inte här idag och jag känner mig ruggig. Hm. Kanske inomhusträning är ett bättre alternativ idag och så en morronjogg imorgon istället.

Det händer roliga saker just nu, har lite möten här och där och det är SÅ skönt för en som normalt sett jobbar alldeles ensam. Förutom när jag har Sprout med barnen, då förstås. Men vuxenkontakterna är få, speciellt på arbetstid, och jag njuter av möten och planer. Hoppas att någon av dem faller på plats snart. Vore fint.

Nu är det 4 dagar kvar tills planet till Playitas lyfter. Det var ju nu jag skulle vara vältränad, tonad, lugn och viss om att jag klarar av träningen där. Vi kan väl konstatera att det inte riktigt är just så. Men, då får man tänka som så att träningsveckan kanske ger en rejäl puff i rätt riktning? Japp, så tänker man. Från och med nu.