3 veckor kvar – firar med tävling!

TÄVLING!

Eftersom det bara är knappa tre veckor kvar till Tjejmarathon så är det nog dags att dra till med en tävling. I mitt och många andras tycke är Gococo den bästa strumpan för löpning, så vad är väl bättre än att lotta ut ett somrigt kompressions-set från dem?

Kompressionsstrumpor fungerar både under och efter löpning. Jag tycker att de hjälper bra mot svullna och trötta vader under längre pass – och jag har faktiskt haft dem på när jag har duschat benen med iskallt vatten efter långrundor. Rätt skön känsla. Bästa är om man har två par, ett par under rundan och ett par som man kan ta på efteråt. Ett tips är att ta på dem redan när man vaknar om man vet att man ska springa en långtur på förmiddagen – så hålls benen pigga.

Så, dags att tävla. För att vara med så vill jag att du berättar i kommentarsfältet hur du brukar förbereda dig inför en långjogg. Du bestämmer själv hur lång din långjogg är – för vissa är det kanske 8 km och för vissa är det 30, det spelar ingen roll! Plättlätt.

Ange också din storlek (på vadkompression OCH strumpa.) Jag lottar ut en vinnare på fredag 15.6.

HÄR hittar du beskrivning av vinsten – det är ett finurligt kit där du själv kan välja vilken strumpa du vill ha och ändå få kompression för vaden. I vinsten ingår vadkompression och strumpa som på bilden. Färgen är rosa – passar alla, både starka tjejer och killar!

 

 

Också – eftersom det bara är tre veckor kvar så har förstås min ischias slagit ut i blom igen. Den som så fint försvann där i december. Nu gör det ont i höften och i hamstrings och lite i smalbenet. Lite lagom i tid sådär inför mitt livs längsta lopp. Jag sprang lite i torsdags och tog en morronrunda i fredags men det kändes inte alls helt hundra. Har vilat och ätit hela helgen och mår väl som man gör efter en sån kombination. Rullar lite planlöst på min rulle, gör lite rehabövningar men funderar väl mest på hur det här ska gå. Eller, ja – visst ska det gå men ingen aning om hur det kommer att kännas.

Kom med och tävla och njut sen av sommarkvällen!

 

mot målet!

Nu är det sommarlov här i Finland. Längesen man fick uppleva en sådan fullständigt perfekt sommardag. Tussmoln, sol, varmt och sommarlovsglada barn. Efter betygsutdelningen firade vi traditionellt inne på Fazer café och räkmackan där fick bli min uppladdning för dagens långpass. Jag lyckades klämma in dryga 22 km mellan lunch och kvällens sommarfest och det kändes bra.

Det är konstigt hur man flyttar fokus. För inte länge sedan var 22 km väldigt långt, nu känns det som ett kortare långpass. Eller, ja, inte kort förstås men långlångpass har kanske blivit över 25. Det är ju helt knas när man tänker efter. Å andra sidan är det kanske ett gott tecken inför Tjejmarathon, att man även mentalt börjar vänja sig vid längre distanser?

Nu är det juni och bara 26 dagar kvar till TM. På den tiden har vi fått rådet att få in 28, 30 och 20 km långpass. Jag är mest nervös över hur kroppen ska kännas efter 33, men det rekommenderas förstås inte att träna på så långa distanser. Återhämtningen är för lång. Men alltså, vad brukar hända? Alla säger ju att maran börjar efter 30. Men vad är det som börjar? Det där hade jag gärna velat veta. Ungefär som när man föder barn. Man vill veta hur ont ONT gör för att kunna bedöma om man klarar av det, på nåt vis.

Jag ser fram emot Tjejmarathon med lika delar förtjusning och nervositet. Mycket som är nytt för mig, men det ska bli spännande att se hur jag klarar det. Jag hoppas också att jag får ännu fler med mig som vill stötta insamlingen till Hungerprojektet. För varje person som hjälper får jag ännu mer pepp och ännu mer positiv press att klara loppet. Ni kommer att vara med mig hela vägen – återkommer på vilket sätt!

HÄR kan ni läsa mer om Tjejmarathon och hur ni gör om ni vill vara med och göra skillnad.

 

 

lycka till – ha kul!

Imorgon är det Stockholm Marathon. Jag minns när jag jobbade för stora livsmedelsbolaget och vårt varumärke Lätta var loppets sponsor. Jag var helt ointresserad av löpning då och medverkan i evenemanget bestod av att vi var på plats för möten och events i samband med loppet. Bodde på gamla rock´n-rollhotellet Lydmar mitt i stan och ägnade kvällarna åt fest. Det var också rätt najs faktiskt. Kolleger sprang delar av loppet utklädda till Lätta margarinpaket och ingenting var riktigt på allvar.

För de som springer imorgon är det absolut på allvar. De flesta har tränat målmedvetet, för några är det marathonpremiär och för några är det ännu ett kryss i lopplistan. De flesta löpar-feeds i sociala medier har fyllts av lite nervösa uppdateringar, gemensam pepp,  sista-minutentips och en massa glädje. Jag tycker det är härligt att följa med – även om man inte springer så får man lite ta del av den där elektriska stämningen, av energin och peppen som finns på twitter, instagram och fb. Nästan så att man blir sugen själv. Ja, om loppet gått på grusvägar och i skogen då. För jag har ju svurit på att aldrig springa ett marathon på asfalt och definitivt inte en mara som går två varv på nästan samma bana. Det tycker mitt psyke inte alls om.

Jag springer ett långpass imorgon ungefär samtidigt som marathon. Långsamt och i skogen – men jag ska tänka på alla er som kämpar och gläds i Stockholm. Idag gäller eat – sleep – repeat. Vila och njut, imorron är det dags att ha kul!!

Stort lycka till alla modiga, tokiga, glada, starka marathonlöpare. Var rädda om er under loppet, lyssna på kroppen och spring er glada!

 

 

… för visst har du bestämt dig? 

 

kroppen och kosten

Som tidigare konstaterats – mat är både härligt, gott och ibland en källa till stress och lätt ågren. När man springer lite längre pass märker man också hur viktig maten är som energikälla. Dålig mat några dagar före ett 20+ pass och ingenting känns bra. Bra mat och tillräckligt med vätska i kroppen – då känns det betydligt lättare.

Jag har inte riktigt fått ordning på min egen kosthållning den här våren. Jag småäter för mycket och äter för lite till lunch och middag. Den totala mängden blir kanske ok men balansen på det jag äter är inte optimal. Det hade varit bättre om jag hade lyckats äta en ordentlig lunch och sen en bra middag, med mellanmål däremellan. Nu blir lunchen ofta keso och grönsaker med nåt pålägg från kylen – en bit ost, lite skinka, lite frukt och kesella. Det är inte riktigt optimalt, åtminstone inte om man tittar på energimängden. Jag följde mitt matintag några veckor i våras på ShapeUp Club. Nyttigt för mig, det visade sig nämligen att jag åt för lite. Jag vill då samtidigt döda myten om att ”äta mindre = gå ner i vikt” – det funkar inte alltid så. Jag är ett antal kilo plus just nu och det beror bland annat på att jag inte eldar på ordentligt i kroppsförbränningsugnen. Är jag helt övertygad om, faktiskt. Jag rör ju på mig, så viktökningen beror inte så mycket på overksamhet utan min gissning är att en keso-kost inte riktigt optimerar maskineriet. Speciellt inte som jag fyller på med choklad och nötter när jag blir hungrig – vilket jag är konstant när jag springer långpass.

Så, junis utmaning blir att få ordning på det här. Skippa överdosen av choklad (jag skrev inte skippa choklad, såg ni!) och äta mat istället. Helt strunta i de onödiga Candyking-påsarna som hamnar i vagnen. Kolla av energinivåerna lite då och då. Äta ordentligt. Jag har en månad på mig att optimera energin och om jag skulle lyckas förvandla lite av det mjuka till starka uthålliga muskler istället så vore det en extra bonus. Jag vill inte stå på startlinjen den 29:e som en orkeslös Anna. Då ska jag ha förberett mig väl så att jag orkar ta mig igenom Tjejmaran utan större katastrofer.

spenat – en favorit till det mesta. Järn och vitaminer – perfekt balansmat!!

hittade skyr i stor burk, köpte genast. Bra protein, neutral smak – ganska lik kesella men lite annorlunda. Min frukost och kvällsmat just nu! (och lunch idag, hmm …

tjejmarathon – hjälp mig att hjälpa!

Om 6 1/2 veckor står jag på startlinjen till Tjejmarathon. 53 kilometer i naturen, tillsammans med 99 andra härliga löpare. För mig är loppet både en stor, nervös utmaning och något jag ser fram emot. Att springa för en verkligt god sak ger en extra dimension och en extra puff i rätt riktning – de steg jag tar hjälper också till att stötta Hungerprojektet i Bangladesh. Bland annat försöker man förbättra villkoren för nyfödda så att de får den vård och näring som behövs och de nödvändiga vaccinationer som krävs för att få en bra start i livet.

Årets insamlingsmål är högt satt, men med hjälp av deltagarna och våra nätverk så kommer det att nås, det är jag helt övertygad om.

Nu vänder jag mig till DIG – vill du hjälpa mig att hjälpa? Vill du ge 5 kr per kilometer jag springer? 10? 1? Eller helt enkelt en valfri summa? Alla som hjälper kommer att vara med mig under loppet. Jag gör som flera av löparna förra året; ni som stöttar kommer att synas på ett eller annat vis när jag springer – och ni är definitivt med och hjälper mig att orka hela vägen. För hela vägen ska jag, det går med er hjälp!!

 

Såhär gör du:

Gå in HÄR och bidra via sms eller kontokort. Om du vill skänka anonymt så går det förstås prima, om du vill att jag tar ”med” dig när jag springer så skriv gärna Anna Markelin/Ditt eget namn så ser jag! Skriv en kommentar här nedan om du är med, eller maila mig på annavpt@gmail.com om du vill vara mer anonym – allt går.

50 kr är lite drygt en latte. 100 kr är en lunch på stan och en latte (inte ens det). 500 kr får en del luncher för, men i Bangladesh räcker den summan till mat och vaccinationer för en stor mängd barn. Du väljer hur mycket du kan och vill avvara – jag hoppas att ni vill vara med. Jag är med.

 

HUNGERPROJEKTET

 

 

nu vill jag!

Minns du när jag pratade om vilja – hur man hittar den, hur man verkligen vet att man vill och vad man borde göra när man förlorat den? Jag har tagit det väldigt lugnt på tidsfronten den här våren, har knappt tittat på klockan när jag sprungit och jag har definitivt inte tränat några snabba intervaller. Göteborgsvarvet får vänta, lokala millopp blir nog inte av och jag sprang inte HCR – Helsingfors halvmara – trots att det nog kändes lite lockande när solen strålade i lördags.

Det har nog lönat sig, det där. Jag har börjat känna glädje igen när jag springer, lite jäklaranamma har smugit sig in. Det var underbart igår när jag flöt fram en kort stund, det har känts lättare att ge sig ut. Benen har velat springa och huvudet har varit med. Jag gav mig tid och det funkade.

Jag vill igen!

Härlig känsla. Nu ska jag vårda den, underhålla den och använda den till träningen för Tjejmarathon. Om jag orkar 33 km utan att vara helt slut så orkar jag lite till med några pauser. Jag kommer att fixa det. Jag ska ta mig igenom. Det går. Jag kan släppa skräcken för att inte leverera och jag kan lita på min kropp – för nu vill den ju. Tack, kroppen.

Kanske den till och med vill springa Tjejmilen här i stan, bara på skoj. Vi får se vad den säger framåt slutet av maj. Vore ju rätt kul, faktiskt …

Mitt råd till dig som inte hittar känslan och viljan: vänta ut den. Träna lite lagom, ta det piano, var snäll mot dig. Tids nog dyker den upp och då får man vårda den noga, den där viljan – man ska inte skrämma bort den med för häftiga målsättningar. Bygg sten för sten så blir grunden stabilare.

ett av få kvalitetspass i år – 400-m intervaller i hettan, Playitas – då kände jag att det faktiskt var KUL igen! ignorera fotisättningen, finns mycket att jobba på där …

jag gjorde´t!

Egentligen borde jag vara ännu lite stoltare såhär efter långpasset, för jag har faktiskt aldrig sprungit så långt förut i hela mitt liv. Insåg jag. Kanske den korta fikapausen vi tog gjorde att det inte kändes riktigt som ett superlångpass – för det är väl lite fusk att pausa?

Vaknade till regn och det första jag tänkte var ”f-n, nu åt jag all den där pastan i onödan igår”. Hehe. Men jag och Sofie beslöt att köra ändå och det var tur, för det kom bara några droppar lite då och då. Ryggsäck på, med vatten och lite Enervit och så iväg vid halv elva. Vi hade en uttänkt rutt och när jag tittade på den kändes den galet lång, men det gick konstigt nog bra hela vägen. Papperskarta fanns med men det var nog tur att vi hade gps:en i telefonen, för det blev liiite tokigt på ett ställe. Gav oss elegant några extra kilometer …

Anlände till fikastoppet efter ca 27 km. Då var vi båda ganska slut på energi – ett glas saft och en kakbit hjälpte. Jag lyckades förskräcka några trevliga pensionärer genom att säga att vi sprungit 72 km. Lite svårt med finskan när man är trött i huvet … Vi orienterade oss tillbaka hemåt via Centralparkens stigar och det blev lite tungt, de är optimerade för skidåkning och rätt så kuperade. Men vi gick i uppförsbackarna. Det får man på långpass. Någonstans precis före 30 km kom den – den där sällsamma känslan av att allt stämde. Farten kring 5.40, benen löpte på, kroppen jobbade helt utan ansträngning. Lycka. Det funkade. Jag kunde. Det var som att cykla i nerförsbacke. Den känslan vill jag alltid ha …

Efter 33 km insåg vi att det var 9 kvar till den egna ytterdörren och då ringde vi efter skjuts hem. Ingen anledning att springa sönder sig, nu stannade vi när kroppen var glad. Viktigt att känna att man ser fram emot nästa pass!

Jag är lite stel men annars inga konstigheter. Som vanligt inte hungrig eller sugen på nåt, men jag åt middag och ska dricka lite extra vatten.

Kanske det finns hopp för den här gamla käringen ändå?

grädde för två – alltså inte för en …

jag med min Helsinki Midnight Run-tröja – som jag fick fast jag inte sprang  …

ny månad

Maj är igång och med den ett bättre tänkande – från min sida. Det har blivit lite mycket av allt på sistone och jag vill gärna styra i rätt riktning. Känns som att maj är en bra månad för det. Ren mat, bra aktivitet och bättre ordning på min actionlista.

Jag börjar såhär:

• Torsdag: Lunchjogg med fokus på löpteknik. Blomkålssoppa till middag.
• Fredag: Distans 10 km med fartökning i mitten. Teaterbesök och lite godsaker på kvällen – som rökt lax, grönsaker, goda oliver.
• Lördag: Prehabövningar, stretch. Rejält med mat, laddar för söndagen.
• Söndag: Långpass de Luxe – siktar på 30 km så får vi se hur det går. Med gång och paus inplanerat. Ska bli spännande! Lax till middag.
• Måndag: Löpvila, stretch. Core-styrka. Green Monday – förmodligen något med broccoli.

Hur känns det för er nu när vi är inne i maj? Går träningen bra? Några lopp inplanerade, eller något annan målsättning kanske?

 

 

hejdå playitas

Det här skrev jag i måndags men fick inte iväg – så håll till godo.

Sista kvällen, en morronjogg kvar och veckan är sen förbi. Idag har jag varit oerhört trött, men framåt kvällen släppte det och tanken på en sista jogg är inte längre helt utopistisk. Jag sitter på min balkong i tropisk värme med svarta natten utanför, stjärnhimlen sprakar framför mig. Musik från sportbaren – som precis öppnade och som vi inte besökt – lite folk som går av och an till sina rum och en känsla av att det både ska bli skönt att åka hem och ”jag vill ha mer av det här”.

Vad har jag lärt mig den här veckan?

Jag vet nu hur 100 km på en vecka känns i kroppen. Den är trött men inte trasig. Tack, kroppen – du är fantastisk.

Jag vet hur jag reagerar på löpning i hetta och kuperad terräng. Inte så bra. Har haft några obehagliga pulsrusningar och ”nudörjagsäkert” ögonblick. Inte så mycket att göra åt, ingen hann acklimatisera sig till den här tropikvärmen. Över 40 grader sista halvan av veckan, brännande sol. Klart man tuppar av lite.

Jag har svårt att äta när jag tränar mycket. Blev tydigt den här veckan, de flesta måltider har jag tvingat i mig. Näring är viktigt i vardagen – här är det fullkomligt nödvändigt med bra energipåfyllnad.

Det är magiskt hur mycket vatten man måste hiva i sig. Glöm 2 liter om dan – här har det gått mängder och fortfarande har jag varit törstig. Bra med Resorb i vätskesystemet, tur att jag kom ihåg!

Jag har lärt mig mer löpteknik, fått fler styrkeövningar till min Tuffa Tisdags-repertoar och vi har också hunnit med prehab för fötter och underben. Viktigt för löpare!

Tillsammans har vi lärt känna varann, trots olika bakgrund och ålder har drygt 20 löpare kämpat, skrattat, svettats och tramsat ihop i en vecka. Med fantastiska ledarna Mia, Torkel, Sandra och David – som säkert mer än en gång undrat vad det är för knäppgökar som samlats på Playitas.

Sist och viktigast av allt – jag har blivit påmind om att kroppen kan. Även efter en lång tids strul, infektioner och skräp så gör den sitt bästa, den kämpar och sliter och levererar. Jag är så tacksam att jag har den och att den funkar.

prehab för fötter och underben i solen

katthotell vid stranden – fint

kanariska potatisar och mojo rocho – gott så det kniper i kinderna
intervaller i 40-gradig hetta kräver dopp i havet – och kanske en handikapp-toalett efteråt …

mina nygamla adios2 fick jobba lite den här veckan

väldigt glad efter sista passet – 100km loggade och kjolen från LoveRunning satt som en smäck

poolutsikt

 

hot hot hot

Alltså. Inte kunde man väl gissa att den största utmaningen skulle bli värmen. Jag hade backintervaller och långpass högst på svåra listan – men det är värmen som knäcker. Vi har inte sett någon termometer här, men idag har det varit uppemot 40 grader.

Igår hade vi ett testlopp på 10 km. Förutom att jag inte klarar av nervpressen som det innebär att prestera på kommando så hade vi också hettan att tampas med. Några kilometers uppvärmning – jag var våt på hela kroppen. Starten gick – jag hade fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ville vara med. 2 km in på rundan – jag sa tackåhej och tramsjoggade sen av och an i hettan. Nådde fram till mitten av banan och stod med hakan i asfalten när Sandra Eriksson (jepp, hon är en av tränarna här) flög förbi i 3:40-fart på tillbakavägen. Sen lufsade jag tillbaka. 7 km blev det och kroppen kändes helt som en trasa. Jag fixar inte den här värmen, det är som att springa i tjockt lim. Andra springer på som vanligt – jag (och några till) halvsvimmar och flämtar.

Idag  var jag så sugen på det planerade långpasset att jag ändrade förutsättningarna lite och startade strax före åtta istället för nio. Det var klokt av mig – för jag lyckades få ihop 22 km varav 13 tillsammans med de andra innan värmen tog överhanden. En obehaglig start, dock – från första steget och ca 2 km in på uppvärmningsrundan så slog pulsen fullständigt i taket. Jag försökte få ner den tre gånger med att gå och till slut fick jag bara stå still på stället och vänta tills den lade sig. Mina 9 km gick inte fort … Det kändes sen lite bättre, men jag undrar om det är värmen eller den ökade träningsdosen som är boven.

Jag anslöt till de andra strax före nio och så sprang vi upp till fyren. Upp. Upp. Upp. 300 höjdmeter, asfaltväg, öken. Do the math … Kändes bra på vägen upp, gick i de sista serpentinerna upp mot fyren men på tillbakavägen trilskades pulsen igen och jag gick en bra bit. Spelar ingen roll, är enormt nöjd att jag gjorde det! Man får anpassa sig till förutsättningarna, lärde vi oss härom kvällen. Det gjorde jag idag.

solen går upp

utsiktspunkt från fyren

ganska glad att jag kom upp – och ner

 jag med snabbsnygga Emma, Johanna och Sandra – som ju är verkligt snabb …