lyssna

I serien ”våra fantastiska sinnen” har vi nu kommit till hörseln. Den kan definitvt vara selektiv – iallafall i vår familj. Man hör det man vill höra och när man vill. Eventuellt.

Men när man är ute och rör på sig så märker man hur viktig hörseln är. Jag hör till dem som inte springer med musik i öronen. Jag vill höra vad som försiggår runt omkring mig. Enda undantaget är på lopp för då behöver jag musiken för att alls orka och kanske ibland under intervallträning – av samma anledning. När jag springer ensam vill jag inte bli överraskad av nån som kommer bakifrån på cykel, jag vill höra ljuden omkring mig. På morgonen är det fåglar och morrontrafik. På lunchen är det mest alldeles tyst där vi bor och på kvällen hör jag andra motionärer, barn som vinglar runt på små cyklar och hundar som skäller.

Idag kom vi ut på en efterlängtad terrängrunda. Vi har så fina omgivningar och man använder dem alltför sällan. Först några kilometer på sandvägar, upp och ner för backar – här går skidspåren på vintern. Det som hördes mest var mitt flåsande, jag är en slow starter och backarna tog musten ur mig. Vi svängde in på ridstigen och ljuden förändrades. Jag hade blivit uppvärmd, farten gick ner och andningen lugnade sig. Det lät klofs klofs från fötterna och svisch från grenar som svängde undan. Ett och annat tjut när nån trampade extra djupt ner i lervällingen. Vi mötte fina hästar som frustade när de såg oss. När vi kom ut på torrare stigar prasslade lövmattan under oss. Olika färger och olika ljud.

Jag lät herr M ta bilen hem och vände själv hemåt på lätta fötter. En stund, iallafall. Det blev ganska snabbt stelt och tungt och jag hörde mest mitt eget flåsande och fötternas dunsar mot marken, som bytte från mjuka stigar till hårt underlag. Asfalt låter så otrevligt, det är stumt och hårt och oförlåtande. Inte mitt ljud. Jag vill vara i skogen.

Nu ska jag ägna resten av denna fina höstsöndag åt att lyssna på kroppen. Det blir lite trädgårdsjobb och lite fixande hemma, men mest blir det vila och stretch och funderingar. Man kan lyssna inåt också och försöka höra sånt som annars inte hörs i vardagsbruset. Som små idéer – de gör sig hörda när man är ute och springer. Som en känsla som man borde ta fasta på. Ett problem som kanske finner en lösning. Och sen, som idag, en kropp som berättar att den är glad och nöjd för att den fick utmana sig och för att den fick lov att orka.

Lyssna lite extra nästa gång du ger dig ut. Det finns mycket att höra, både i omgivningarna och inombords.