inspiration på olika vis

Den bästa källan för inspiration är andra människor som förstår hur man ska dela med sig, som visar omtanke och som kan säga rätt saker vid rätt tillfälle. Rubin och Catti och många andra på Sälen Running Camp är just sådana. Jag har upplevt, genomlevt och överlevt mitt andra Running Camp och sitter nu och reflekterar.

Förra året kom jag dit med bättre kondition, med färre kilon och med en frisk kropp. Min utmaning då var att hitta mina gränser, att våga utmana dem och flytta dem framåt. Jag reste hem med bättre självkänsla och mer kunskap om vad jag klarar av.

I år kom jag med en starkare kropp, men med sämre kondis och en envis skada. Förutsättningarna var annorlunda och istället för att flytta gränser har jag fått hjälp med att fatta beslut och med att bli hel igen. Jag har känt både besvikelse och lättnad och tacksamhet och jag vet nog fortfarande inte riktigt vart det här bär, men ont vill jag inte ha mer. Det måste lösas, så är det bara.

Lägret avslutades med en löptur uppe på Sälenfjället. Ljung, lavar, stenar, torv och myr. Vackert så det knep i ögonen. Stundtals jobbigt så det pep i lungorna och brände i benen. Irritation för att kondisen sviker, glädje över att man får uppleva så vackra miljöer. Jag hade ont när vi började springa men så mitt i det hela upptäcker jag att smärtan är borta. Underbenet värker inte längre. Känns ingenting. Från ont så att jag inte kunde sova till ingenting. Naprapat Mats och Rubin var överens, nerven är i kläm i en av de nedre diskarna i ryggen och tydligen har skuttandet och rörelserna uppe på fjället justerat saker på rätt sätt. Det onda var på plats igen på morgonen och det stärker teorin – nu har den hoppat på plats till fel ställe igen, nerven. Så att säga. Av Mats fick jag rådet att ta regelbunden massage och behandlingar hos osteopaten. Av Rubin fick jag rådet att skippa Lidingöloppet och bli hel. Jag följer båda. Återkommer om det sista.

Dagarna har bjudit på intervallträning, morgonjogg, stretchpass, styrka och löpning i Sälens backar. Uppemot 45 km på 3 dagar, inte lika mycket som förra året men helt tillräckligt för att min kropp ska vara trött och nöjd. Musklerna värker (på ett bra sätt!) och benen är stela. Men kroppen är full av glada endorfiner och huvet är fullt av idéer och stöd från andra. Tack Running Sweden. En underbar helg – igen!