kroppen kan ju!

Ibland blir man förvånad. Kroppen levererar trots att man är lite ledsen på den, trots att man inte är i fas. Igår hade jag planerat ett långpass och jag var tvungen att ge mig ut senast halv elva för att hinna – vi skulle på sommarfest i skärgården och hade en tid att passa. Bytte om, ledsnade när tightsen från förra året satt alldeles för hårt, försökte hitta en stor tröja som skulle kännas bekväm men gav upp och tog löpjackan ovanpå. Mina Enervit GT i fickan, vätskebältet på och iväg. Jag bestämde mig för att bara mata kilometrar runt vår lilla skogsslinga, den är 2.3 km och ganska fin, med lite små stigningar här och där. På programmet stod lugn fart, dvs kring 6.00, med fartökning kilometrarna 6-13. Det gick enligt plan men sen kändes det såpass bra att jag faktiskt fortsatte med samma fart resten av passet, till och med snabbare på slutet. Tänkte det kunde vara trevligt att klämma en halvmara en lördag (det kändes ju rätt pretto att skriva så …), så stannade klockan på 21.2 km och gick de resterande hundra meterna hem. Man är en nörd. Jag blev förstås trött, men inte slut och det kändes fint att kroppen av sig själv sprang fortare för varje kilometer. En ganska underlig grej, det där – benen springer sin egen fart om man bara låter dem och sen blir det vad det blir. Igår gick det bra, ibland går det sämre.

Min nervinklämning är däremot inte så bra, det gör ont innan jag har blivit uppvärmd och värken flyttar sig mellan smalben och fot och lite här och där. Inatt fick jag gå upp och ta en värktablett för att lugna ner det hela. Jag måste få ordning på det här, känns inte så positivit att träna inför Lidingö med värk.

Sommarfesten bjöd på det vackraste av skärgården, god mat och stor brasa på nattkröken. Å bastu, förstås.