Frågade snabbspringande Michaela idag om hon ville komma med på en runda. Det skulle jag inte gjort. Hon är på väg tillbaka från ett träningsuppehåll men det märktes inte, kan jag säga. Uppvärmning i 5.30-fart och sen kastade hon in mig bland Albergas backar. De är korta och branta och mellanlånga och branta och inte alls snälla någonstans – och de kommer oftare än raksträckorna. Hit och dit springer man, blir yr i huvet och trött i benen och fastän jag tyckte jag kämpade på så blev snittfarten högst modest. Okej då, jag gick några gånger när kroppen bara tog slut, men ändå.
Michaela var helt oberörd och full av energi, jag var trött och svettig och lite besviken för att jag inte orkade bättre. Men, å andra sidan så fick jag mig ett backpass så att jag står mig till nästa vecka. Det blir fler besök i den skogen, kan jag säga. Som Michaela sa – alla steg man tar där gör det lättare på Lidingöloppet. Bra tänkt.
Jag har inga barn den här veckan. Läger och besök hos kompisar är det som gäller. Mycket underlig känsla. Vad kallas det? Gräsmamma? Eller ”yeah, lets rock, bring it on!”? Eller bara snarare ”nu måste jag få undan allt det där som jag inte hunnit förut”. Idag ska jag iallafall belöna mig med en tur på stan. Helt ensam. Förvisso för att köpa kläder till barn och skolstart, men man får gå själv utan att stressa. Det är inte så dumt.
Bra pass där. Fina ni är! Och njut av kvällen!
tack!! köpte min middag på Stocka av alla ställen – händer aldrig. Känns bra i kroppen som alltid efter ett löppass.